Häng och kläng

Blommor av porslin. Trotjänare i hemmen sedan 1800-talet. Passar överallt utom i sovrummet.

Lika men ändå olika. Läckra variationer i färg och form.

 Åtta blomklasarna av samma släkte. De skiljer sig mycket från varandra. 4. Hoya blomsamlingÄndå ser man att de hör samman. Blommorna är tjocka och glänsande. Som porslin. Därav det svenska namnet. Eller som vax. Därav det danska namnet:  vaxblommor.
STJÄRNAN I STJÄRNAN. Lägg märke till hur blommorna är uppbyggda. En liten stjärna sitter i mitten av en stor stjärna. Båda med fem uddar. Den inre stjärnan innehåller doftande nektar,  den yttre lockar insekterna dit.
Överst från vänster: Hoya carnosa ’Tricolor’, H. lacunosa och H. serpens.
I mitten: den lilla gula H. picta och den ensamma H. pauciflora.
Nederst: H. compacta, H. kentiana och H. carnosa (den vanliga).
VANLIGAST OCH VACKRAST. 
Svensk kulturdatabas SKUD listar över 100 olika arter. Hur många det finns är osäkert men antagligen omkring 700. En av de senast namngivna är Hoya kastbergii efter Arne Kastberg i Varberg, en stor hoyakännare. Arten är hans eget fynd på Borneo.2. Hoya carnosa
Den stora mångfalden av arter kan man lätt få ett  begrepp om genom den berömde Ted Greens hemsida: HOYAS AND THEIR RELATIVES. se HÄR. Klicka på Hoya Catalog längst ner.  
Vi har också ett svenskt hoyasällskap som har mycket att erbjuda, både i form av kunskap och växtmaterial. se HÄR.
Den i särklass vanligaste arten är carnosan. Den har funnits i svenska hem sedan mitten av 1800-talet.
Så gott som alltid ledde man upp den runt ett fönster som en gardin. Där blommade den med hängande klasar ett par gånger om året och fyllde hemmet med en bedövande doft.
Doften är stark. Vill man sova gott skall man inte kan ha den i sovrummetHoya carnosa 'Tricolor' 1 lag
HOYA CARNOSA ’TRICOLOR’ är en vanlig sort i handeln och v
år favorit. Med tricolor menas att den har brokiga blad i tre nyanser. Den blommar rikligt men  doftar inte alls så bedövande.  Dessutom är den blygsam i sitt växtsätt. Det gör att man kan ha den kvar på den spaljé den hade när man köpte den.. Och det i många år. Det är bara att leda slingorna in i varandra, helst så att blommorna kommer till sin rätt. Den här ovan har stått i samma österfönster över femton år och står där fortfarande. Ett österfönster är idealiskt. Ett söderfönster är inte att tänka på, full sol är ingenting för en porslinsblomma.
Nu är det hög tid att klippa tillbaka den och plantera om den.
TIPS.Hoya x blomsporre Till höger. Den rosa blomklasen sitter i änden av en lång blomstjälk som blivit länge och längre allt eftersom det kommit nya blommor och de gamla fallit av. Klipp inte bort  stjälken. Snart producerar den nya blommor.
Till vänster. Blomklasar i olika stadier. Den översta är i knopp. Men man ser att den blommat tidigare. Klasen därunder skall blomma för första gången. Där finns inga spår av gamla blommor som vissnat vissnat och fallit av, Men det gör det på de båda nedersta. Man kan nästan räkna hur många blommor som suttit där.
HEMMAHÖRANDE I ASIEN. Porslinsblommorna hör hemma i Asiens monsunskogar. De är anpassade till dunklet under trädkronorna och till de långa torrperioderna mellan regnen. Under regnen fyller de upp sina blad med vatten som små svampar. När sedan torrtiden kommer kan de förse växten med vatten. Länge. Avdunstningen från bladen är ytterst liten. Bladens ytskikt är byggda i flera lager och tätare än plast. Det är därför de klarar vårt inomhusklimat med dess vintermörker och torra luft. De tolererar att man missar vattningen då och då. De är mycket förlåtande.

Elefantfot med gröna hjärtan.

Följer sin egen kalender.   Bara att hänga med.

I naturen kan elefantfoten bli en jätte. Över två meter i diameter. Och väga över 300 kilo. Dvs i Sydafrika där den lever. Detta praktexemplar i Köpenhamns Botan är över 100  år.
Kan man verkligen ha en sådan bjässe i ett hem?
Jo, faktiskt. I mindre storlek förstås, Elefantfoten växer sakta. Vår äldsta är över tjugo år och dessutom har vi en handfull småttingar som vi dragit upp från frön för några år sedan.
Men man måste förstå sig på dem. Plötsligt bara ger de upp. Bladen gulnar, hos alla på en gång. Som om de drabbats av en sjukdom.
Vad gör vi nu?
Svar: ingenting. Slutar vattna förstås. Sedan vänta.
Vi brukar ha bladen kvar någon månad. Vackert, lite höstligt som på vår äldsta här bredvid. Sedan klipper vi bort allt av blad och stänglar. Och fortsätter vänta. Vi blir inte otåliga. Framför allt, vi vattnar inte för att försöka väcka den.
Så händer det. Efter fyra, fem månader dyker det upp ett skott. En tunn stängel letar sig upp mot spaljén. Det betyder ny växtsäsong.
Den har bestämt tidpunkten själv. Den följer en inre klocka.
Nu kollar vi på våra fröplantor, två år gamla. (Se sidfältet). Jovisst. Där händer samma sak. Nya skott. Men alla kommer inte i takt, man kan få vänta någon vecka eller mer på den sista.
Under växtsäsongen vill elefantfoten få så mycket ljus som möjligt och regelbundet med vatten men hatar övervattnimg.
Vi har vår stora i ett söderfönster i köket med skugga under förmiddagen. Den startade sin senaste växtsäsong den 1. september. En tidpunkt som säkert skulle passa i Sydafrika där den hör hemma. Men hos oss är det då som den mörka årstiden börjar. Ändå har den aldrig protesterat.
Och att den inte får någon sval vintervila som i dess hemland har inte heller besvärat den. Eller de små fröplantorna. De är sällsynt toleranta.
ATT SÅ ELFANTFOT. Jättetrevligt. Ett äventyr. Vi köpte frön från Köhres i Tyskland. se HÄR De grodde lätt. Växte lätt. Bildade små knölar lätt och långa smala stänglar med ett enda blad i topp. Vi gladde oss. (se sidofältet).. Redan på andra året försökte vi oss på ett porträtt för Ninas tidning Hendes Verden i Danmnark.  Vi satte två knölar i en sällsynt vacker kruka och lät dem slingra upp på en gammal spaljé och visa upp sina perfekta hjärtan. (Längst fram har ett flygande frö grott, en av våra stråldorstenior.)
Elephantfoten, Dioscorea elefantipes växer i Västra Kap norr om Kapstaden och i Östra Kap norr om Port Elizabeth. På det senare stället var vi för en del år sedan. Vi hittade Fockea och Euphorbia obesa, se HÄR, som vi letade efter men inte elefantfoten.
Elefantfoten tillhör jamssläktet. Jams är en grönsak ungefär som sötpotatis och ett viktigt livsmedel i många tropiska länder. Men just denna art äter man inte.Dioscorea mexicana lag
SKÖLDPADDSJAMS.
Dioscorea mexicana är också en utmärkt rumsväxt, också en jams som man inte heller kan äta.  Den hör hemma i Mellanamerika och har samma förmåga som elefantfoten att härda ut under långa torrperioder.
Sådana knölar halvvägs ovan jord har ett särskilt namn: kaudex. Översatt: tjockstam. Denna särskilda stamform som utmärker många växter från torrområden är ett kapitel för sig. Se HÄR. Några av dem ser ut som levande skulpturer. Många är sagolikt uthålliga.

Avdelning naturens under. Ceropegior.

Fallskärmsranka.

Visst ser de ut som fallskärmar, blommorna hos fallskärmsrankan, Ceropegia sandersonii.  Men de har inget med  fallskärmar att göra annat än till utseendet. Det har däremot deras frön som förflyttar sig i luften burna av var sin silvrig skärm. Precis som fröna hos alla andra ceropegior. Och som fröna hos porslinsblommorna.
Så tillhör både ceropegior och porslinsblommor samma familj: oleanderväxter, Apocynaceae. De har inte bara flygande frön gemensamt utan också sin märkliga metod för pollinering. Deras pollen sitter på små klämmor som klickar sig fast på insekternas ben. De kallas pollinier. De hänger med insekten och avsätts på nästa blommas pistill.
De har också samma levnadsvanor som porslinsblommorna. De startar sina liv från frön som gror nere på marken eller i en hålighet i ett träd. Därefter växer de på för att komma upp till ljuset för att få kraft att blomma och producera nya frön. Som är försedda med fallskärmar och lyfter som maskrosfrön. Livet går vidare.
FALLSKÄRMSFÄLLAN. Blommornas sinnrika konstruktion har en mycket speciell uppgift, de är insektsfällor. De olika arterna kan se olika ut men i grunden fungerar de på samma sätt.
En liten insekt lockas av den svaga men söta doften, flyger fram och sätter sig på kanten under taket. Vips, rutschar insekten ner i tratten. Kanten är hal som en tvål på badrumsgolvet. Där nere kämpar den för att komma ut. Det går inte. Blommans insida är försedd med styva nedåtriktade hår.
Medan den rumsterar runt bland ståndare och pistiller får den pollen på sig. Då är blomman nöjd. Den låter håren slakna. Nu har insekten lätt för att komma ut.  Den är snabbt på väg till en annan blomma. Där händer samma sak, den faller ner, den tröttnar aldrig. Längst nere i bottnen av blomman avsätter den pollen på blommans pistill. En befruktning sker. Fortplantningen är fullbordad. Livet går vidare.
KANSKE INTE VACKER. MEN LÄRORIK.
Detta är samma växt som ovan fast tolv  år senare. Man ser dess ålder på de vissna slingorna i innanmätet även om de flesta är borttagna. Som andra ceropegior är den ett under av tuffhet. Aldrig problem. Den bara står där i sitt österfönster och vägrar vara besvärlig. Blommar för det mesta. Det är bara under de mörkaste vintermånaderna som den tar blompaus. Så fort ljuset börjar återvända kommer det nya blommor. Men direkt sol får den högst ett par timmar per dygn.
Nu har den nog gjort sitt. Den måste förnyas. Det är lätt gjort med sticklingar.
SKÖTSEL.  Fallskärmsrankan växer i södra Afrika med dess svala vintermånader, men trivs trots detta alldeles utmärkt i vanliga rum. Vattnas regelbundet men bara när jorden börjar bli torr.
Fallskärmsrankan har med åren blivit en vanlig krukväxt i handeln. Den finns inte alltid där, men förr eller senare dyker den upp.

Lyktranka.

VÄRSTA TUFFINGEN. Slingrande stänglar smala som sytrådar. Söta små lyktor som skurna i tunt papper. Ändå är den till och med tåligare än fallskärmsrankan.
I övrigt fungerar den likadant
med sina blommor som snälla insektsfällor.
Lyktrankans rätta namn skall vara Ceropegia linearis ssp. woodii. där ssp. utläses subspecies och betyder underart. I handeln heter den bara C. woodii. Många kallar den hjärtan på tråd. Så på engelska:  String of Hearts.

Att den är så extremt tålig beror på att den håller sig med knölar nere i jorden. Och inte bara där. Knölar bildas också med tiden intill bladfästena. Får man problem med växten så har man en reserv att ta till. Man planerar knölarna ungefär som sinningiaknölar. Se HÄR.Ceropegia woodii 5 lag
I många år hade vi en lyktranka som slingrade sig upp på en gammal vinstock.  Myckte trevligt.
Blommorna kommer i mängder och har en doft som vi inte kan förnimma, men som får den rätta insekten att gå i fällan på samma sätt som sker hos fallskärmsrankan.
SKÖTSEL Också från södra Afrika, också utmärkt i vanliga rum och vattnas som storasyster här ovan.

En hängande kaktus med vita stjärnor och röda bär.  Rhipsalis pilocarpa.

Ullbärskaktusen finns sällan i handeln. Men den är lätt att hitta på nätet. Eller i en botanisk trädgård. Man behöver bara ett bär eller en bit av en gren. Vi hittade vår på Lunds Botan. Ett rött bär. För över fyrtio år sedan. Växten lever än i största välmåga men bilden är tagen när den var omkring tio år. Erythrorhipsalis pilocarpa lagEtt litet under av skönhet när den samtidigt pryder sig med både bär och blommor.Erythrorhipsalis pilocarpa + Rhipsalis paradoxa lag
Den hör hemma i Brasilien i ungefär samma område som julkaktusen. Trots detta har vi fått se den blomma  i ett vanligt rum, även om bara några gånger. För att få den säkert i blom måste man behandla den som julkaktusen. Antingen ställa den svalt och ljust om hösten eller ha den på ett ställe där den får känna av att dagsljuset blir kortare och kortare.
På lilla bilden växer den tillsammans med Rhipsalis paradoxa som tydligt illustrerar att Rhipsalis betyder fläta.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST