I Guatemalas regnskog. På jakt efter fjärilsorkidén.

I REGNSKOGEN. PÅ JAKT EFTER FJÄRILSORKIDÉN. EN ÄLSKLING.
Vi hade älskat fjärilsorkidén i många år.  Oncidium ornithorynchum. Och haft  många olika hemma. De var inte så vanliga i handeln, men då och då dök de upp och då passade vi på. De vi hittade var hybrider, behändiga i storlek, med skyar av
små blommor, rosa i färgen, ibland vita och framförallt: så ljuvligt väldoftande.
Men vi fick dem aldrig att riktigt trivas hos oss. De passade inte riktigt in i vår miljö. De var visserligen tropiska men från trakter högt över havsnivå med svala nätter.
Ändå var vi fascinerade, inte minst när vi lärt oss detta märkliga,  att fjärilsorkidéns blommor var ett exempel på mimikry.
MIMIKRY  är en specialitet både hos växter och djur att se ut som något helt annat än vad de är.  Det kan vara en växt, som stenblad,  Lithops, som under en lång  tid av evolution har kommit att se ut som en sten. Nu gömmer den sig lätt bland riktiga stenar. Svårupptäckt.
Eller andra  växter som tvärtom vill bli upptäckta. Som till exempel ofrys, med blommor som ser ut som bi- eller humlehonor. Varför? Se sidofältet.
Detsamma med fjärilsorkidén, dess flor av blommor föreställer också något annat, nämligen en flock svärmande bin. Så blir de åtminstone uppfattade av de verkliga bina, de bin som har sitt revir här i skogen. Och som omedelbart går till anfall.
Och nu börjar man begripa vad denna show går ut på: att pollen överföres till pistillerna hos fjärilsorkidéns blommor. Dess största uppgift i livet kan förverkligas, att föröka sig. Snart  skall frön lyfta som dammkorn och segla runt i luften för att hitta nya platser att gro på.
Vi tänkte, varför inte hälsa på dem där de växer i Guatemalas regnskog. Nu hade vi dessutom blivit inspirerade av en flott botanisk teckning av fjärilsorkidén som vi köpt.  Se sidofältet.
Så visade det sig att en vän på Mäster Grön i Helsingborg hade en nära kontakt i Guatemala. Jovisst, han ville gärna hjälpa till. Det var bara att resa dit.
Och så blev det. Här är bilden av fjärilsorkidén som vi efter åtskilliga strapatser kunde ta i regnskogen.
Vi gjorde en avstickare till Guatemala från en resa till Mexiko, besökte odlare och samlare och botaniserade med kameran bland växter som särskilt intresserade oss, inte minst tillandsior och andra bromelior, se HÄR.
Sedan kom turen upp i norr. Det gällde förstås fjärilsorkidén. Och i samma skog skulle vi dessutom kunna hitta två andra berömda orkidéer: Vita Nunnan och Tigerorkidén, se sidofältet. En guide hade trollats fram till oss. Han var var erfaren, kunde skogen på sina fem. Vi träffades på morgonen vandrade in i skogen ledda av guiden och hade dessutom en bärare som hjälpte oss med utrustningen. Det var inte lätt att ta sig fram. Det verkade hela tiden bära uppåt.
Mot kvällen var vi helt slut. Men mycket nöjda. Inte minst över bildresultatet. Särskilt bilden på fjärilsorkidén. En perfekt naturbild. Dock utan anfallande bin.

DEN SORGLIGA SANNINGEN OM VÅR ORKIDÉJAKT I GUATEMALA.
Här följer en text som hör samman med Tord Huberts senaste deckare: Den hänsynslösa jakten på  Lilla Syster. Se HÄR. Den finns på webben, i en prequel, förhistoria, till boken. I ett kapitel om bokens huvudpersoner Peter och Anna, när de just var i Guatemala och just var på jakt efter fjärilsorkidén. Detta är den sorgliga sanningen om vad som verkligen hände. Peter och Anna kan direkt översättas med Tord och Nina.
På bilden nedan står Nina tätt bakom vår guide.

I regnskogen.

Det var svårt att ta sig fram i skogen, tungt att bära kameror, stativ, mat och dryck. Guiden blev mer och mer förbryllad, sedan desperat. I förväg hade han sökt upp orörda växtplatser med de tre orkidéer Peter önskat. Nu hittade han inte en enda.
Efter fem timmars letande gav han upp. Han tog ut dem på vägen där de skulle bli hämtade senare.
Vid vägkanten stod alla orkidéerna. Planterade i konservburkar. Pris fem dollar burken för valfri orkidé.
Guiden förklarade att traktens indianer ansåg att de var rättmätiga ägare till skogen inklusive alla dess orkidéer.
-Jag vet precis var de växte, sa guiden. Det kostar dig femton dollar så får du bild på alla tre.
Peter valde ut de finaste, tog upp dem ur krukorna och packade dem försiktigt i var sin plastpåse. Sedan gick de tillbaka in i skogen.
-Falska bilder, sa Anna på kvällen.
-Ibland måste man fuska för att ge en sann bild av världen.
De var så trötta att de inte orkade argumentera vidare.
En lycklig dag.

LITEN KOMMENTAR: Det tre orkidéerna lämnade vi tillbaka till de indianer som sålt dem till oss. De tillhörde folkgruppen quiché, samma som också Nobels fredspristagare 1992 tillhörde:  Rigoberta Manchu .
Och lika lite som Anna och Peter kunde enas om vad som var falska bilder eller sanna, lika lite kunde Nina och Tord.
Den hänsynslösa jakten på Lilla Syster finns att ladda ner på www.tordhubert.se.

 

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST