Pelargoner. Bäst på verandan.

En veranda är pelargonernas idealmiljö. På somrarna är här varmt och massor med ljus. Då får de kraft att växa och blomma. Om vintrarna är här svalt, frostfritt och måttligt med ljus. Då går pelargonerna till vila. De behöver så gott som ingen skötsel, utom förstås att de måste klippas tillbaka inför nästa växtsommar.
Vi menar förstås pelargoner för inomhusbruk. Framför allt zonalpelargoner. Av de åtta pelargonerna på verandabilden tillhör sju gruppen zonal-pelargoner, Pelargonium x hortorum.
Bara en tillhör  gruppen engelska pelargoner, Pelargonium domesticum. (I den blåmönstrade krukan i högra fönstret. Se också här bredvid.).
Det är långt ifrån alla pelargoner som bevaras i odling år efter år. De allra flesta går bort om hösten och ersätts nästa vår.
Men inte alla. Många av oss är angelägna om att ha kvar gamla sorter, några är nyfikna på nya hybrider och  andra samlar på miniatyrer. Vi själva håller oss med en handfull vilda arter, de börjar bli till åren nu, närmar sig de trettio. vi har dem i växthuset och följer deras tillväxt och blomning varje år.

Verandans överdådiga pelargonprakt har ett enkelt ursprung 1:  


Vi blev själva överraskade när vi till slut fick syn på den. Detta var alltså så många underbara pelargoners enkla ursprung:
Pelargonium inquinans.
Det var tack vara kvällssolens sista strålar som vi upptäckte de röda blommorna. Nu förstod vi vidden av ett månghundraårigt förädlingsarbete. Hur kunde något så obetydligt i naturen utvecklas till de 
mest praktfulla blommorna i vårt hem? (Se ’Appelblossom Rosebud’ i sidfältet.)  Genom förädling förstås. Ett storverk utfört av generationer av botanister och odlare.
Det slog oss att här måste Carl Petter Thunberg ha stått precis som vi och kikat ner mot Sundays River i fjärran. Se HÄR. Visst fick han syn på de röda blommorna. Och visst tog han några steg framåt, skar av en gren med blad och blommor och packade ner den i en av sina lådor. Adress: Carl von Linné, Upsala.
Det var just här vid Sundays River som Thunberg avbröt sin treåriga botaniska resa i Sydafrika och vände tillbaka mot Kapstaden. Året var 1775. Han reste med oxkärra, dragen av sex oxar. Uppgift: samla in växter. Han hade samlat in över 2000.  Alla var packade i lådor som sedan skulle skickas hem till Linné i Upsala.
Lådan med den rödblommande pelargonen kom fram till Linné. Det förstår man av att det sedan var Linné som namngav den.  Artnamn: inquinans. I officiella sammanhang skrivs namnet Pelargonium inquinans (L). Gissa vem L-et syftar på.  Jo, auktorn, namngivaren,  alltså Linné.
Linné måste ha fått färgad bladsaft på fingrarna när han handskades med växten. Inquinans betyder smutsig, befläckad.  Typiskt för Linné att ge en växt ett namn efter en egenskap hos växten. Gärna också en dålig egenskap. Växtens svenska namn i dag: smutspelargon. Inget smickrande namn det heller. Stackars inquinans.
Nu var det inte för pelargonens skull som vi befann oss här i Thunbergs spår. Det var för Fockeans, en av de växter han upptäckte  just  vid Sundays River.   Vi ville kolla om vi kunde göra om upptäckten. Det kunde vi. Se HÄR.

Enkelt ursprung 2.


Detta är också en enkel vildart, ursprunget till den andra stora gruppen av krukpelargoner. (om än inte lika stor som den förra.)
Pelargonium cucculatum (L.)
Gruppen är Pelargonium x domesticum på svenska:  Engelsk pelargon. Det latinska namnet cucculatus betyder hätta, luva, eller varför inte hjälm, som kommit att bli det svenska namnet: hjälmpelargon. Efter en iakttagelse förstås av blommans utseende som Linn’e gjort. Bilden är tagen på Sydafrikas sydkust inte så långt från Hermanus.
Fast lika enkel som inquinans är cucculatum inte. Den är tvåfärgad och dessutom  mönstrad med landningslinjer för insekter som kommer på besök. Varsågoda små vänner, nektarn befinner sig i blommans mitt.

Samlarväxter.


Danmarks största samling av pelargoner har vi hittat i Herfølge, på Sjælland: Gartneriet Jensen. Och inte bara av pelargoner utan av en massa andra växter mer eller mindre välkända, alltid intressanta och välodlade. Vi brukade hälsade på hos Inger och Johannes när vi hade vägarna förbi.
Mängden av pelargoner var imponerande. Under ett par säsonger vimlade det där av dvärg- miniatyr- och microminiatyrer. Vad som var vad bestämdes av storleken på krukan. Microns kruka var jätteliten, högst 6,5 cm bred.
Vi brukade alltid köpa något med oss därifrån t.ex. de båda miniatyrerna ’Urchin´ och ’Baby Star’. För att inte tala om den tulpanblommande ’Patricia Andrea’ som vi sedan gladde oss åt i många år.

Vår egen samling av vilda arter. Bara en handfull, men ändå.

Ibland har vi en känsla av att vi bara har dem kvar av ett enda skäl: att vi inte lyckas  missköta dem så att de försvinner av sig själva.  De tycks tåla allt. Så kommer de också från miljöer där man inte kan tro att någonting kan gro. Kanske är det därför vi är så fästa vid dem. De är inte hjälplösa utan oss.
Varsågod och titta på den lilla förtorkade kvarlevan av Pelargonium crassicaule. En död växt i ett dött landskap. Plats: Richersveld, nordvästra hörnet av Sydafrika.
Nå, så illa ställt är det inte. Ingenting är dött. Varken landskapet eller växten. När klimatet blir mindre outhärdligt så kommer den lilla pelargonen tillbaka.  Visserligen regnar det ytterst lite i området (100 mm. per år). men ute i havet rinner Benguelaströmmen förbi mot norr. Den kommer från Antarktis, sveper upp längs Afrikas västkust och håller aldrig över tio grader. De dimmor den avger där ute sveper in över land och håller den lilla pelargonen vid liv.  Undra på att arten har fått sitt svenska namn av strömmen:
Benguelapelargon.
Kolla det exemplar vi har i kruka. Den lilla blomman, skir och elegant, plötsligt har den dykt upp ur sin knöliga stubbe. Växten lever. Triumferar. En symbol för den eviga naturen.
NÅGRA ÅR SENARE:   EN DELIKAT SKÖNHET.
Visst är exemplaret exemplariskt. En demonstration av den speciella skönhet som naturen själv bjuder på. Växten är liten till formatet, (16 cm. över krukkanten). Den visar upp hela växtsäsongen samtidigt. Allt finns där: små knoppar, fullt utslagna blommor, blad i tillväxt och mogna frukter (2 st överst till vänster). Som är redo att spilla ut fröna och starta nya plantor. Och så förstås grunden till allt: den tjocka ärrade stammen som vittnar om vilka svårigheter den lilla pelargonen gått igenom på vägen hit.
SAMMA ÖVERRASKNING VARJE ÅR.
Stammen ser ut att vara sammanfogad av skinnet från en rökt ål.  Så ser den ut länge. Ett halvt år. Ingenting händer. Men plötsligt dyker den upp, en strålande blomflock med gula blommor. Sedan vissnar grannlåten och ålskinnet står där igen. Men inte så länge. Bladen tränger sig fram i toppen, helt vanliga pelargonblad, som nu skall bygga upp  en ny blomning för nästa år.
Era garden https://www.geraniaceae-group.org

 

 

 

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST