EL DRAGO MILENARIO DE  ICOD DE LOS VINOS. TENERIFE.

El Drago Milenario, det är klang i det namnet: El Drago betyder både drake och drakträd. Milenario betyder tusenåring.  Icod de los Vinos är den plats där trädet växer.
Kommer du någon gång till Teneriffa så  missa inte trädet. Det är ett av de mest berömda i världen. Nog också det mest fotograferade.
Mäktigt,  uråldrigt och magiskt.
MÄKTIGT.  Ja,  verkligen.
Dragon i Icod är unikt  till ålder och storlek. Det finns fler dragos både här och på de andra öarna. Men inget annat kommer ens i närheten. Trädet här är själva symbolen för Teneriffa. Och den största av sevärdheterna på ön.
URÅLDRIGT Både ja och nej.
El Drago Milenario är inte ens tusenårigt, Hur gammalt det är vet man inte riktigt, det saknar årsringar,  men enligt en  uppskattning  runt 850 år. (Svensk botanisk tidskrift 2013).
Men uråldrigt så att det räcker är själva släktet: Dracaena draco (svenska: drakblodsträd). Drakblodsträden fanns redan på tertiärtiden för 65 miljoner år sedan. Detta är  dinosaurernas epok. Då växte det drakblodsträd  över hela Europa. Ända tills inlandsisen sopade bort dem alla.
Utom de på Kanarieöarna. Isen nådde inte ända  fram.
MAGISKT.  Ja, kanske.
En växt med röd växtsaft är något särskilt. Kanske kunde man tro att det var  drakars blod som rann i dess inre.  I så fall hade det säkert en magisk kraft. Kanske dög det som läkemedel. Det var åtminstone öarnas urbefolkning övertygad om. Guancherna. De härskade över ön tills spanjorerna besegrade dem.
LINNÉ  VAR  MED PÅ DET MAGISKA. Eller hur skall man annars tolka det namn han gav trädet: Dracaena draco, där draco helt enkelt betyder drake. Linné blev bekant med trädet  i mitten av 1700-talet. Då var nästan inga kanariska växter kända i övriga Europa.  (Obs! Det svenska namnet Drakblodsträd är av senare datum).

ETT EGET DRAKBLODSTRÄD. EN GOD IDÉ.
Första gången vi var i Icod hade vi tur. El Drago blommade för fullt.    Se på bilden. Små ljusgula blommor sitter på spretande vippor och  lyser uppe på trädets hjässa. De orange klumparna under dem består av tätt sittande mogna frön.
Det brukar välla av turister vid trädet men vi var ganska ensamma den gången också inne  i shopen.
Där hittade vi både fröpåsar med dragofrön och välodlade småplantor.
När vi sedan gick omkring runt  trädet  krasade det under fötterna. Det var gamla frön i tusental, som bara låg där. Vi plockade på oss ett dussintal  förstås, några såg färska och fina ut.
På bilden finns både gamla och färska frön. De senare har fruktköttet kvar. Godis för traktens fåglar som sväljer fruktköttet och spottar ur sig fröna och sprider dem överallt.
VÄL HERMMA sådde vi, skolade och började driva upp ett eget drakblodsträd. Vi kände problemet. Fel klimat. En växt från Kanarieöarna trivs inte utan vidare i ett hem i Sverige. Den saknar både de heta somrarna och de torra, ljusa och svala vintrarna. Som andra växter från subtropiska områden föredrar den solrika somrar och en sval vila under vintertiden.

I NATUREN BLOMMAR drakblodsträdet efter lite mer än tio år. Efter blomningen förgrenar det sig och de nya grenarna blommar i sin tur efter lika lång tid. Och så vidare, tills trädet får sin paraplyliknande form.
Vill man att detta ska ske hemma i Sverige måste man ha ett välutrustat växthus. Dvs med värme om vintern, frostfritt.
Vi hade det i ett rum som var svalt och ljust under vintern och fungerade som ett vanligt rum om sommaren. Det räckte inte för att det skulle trivas mer än hjälpligt. Här har det hunnit bli elva år.

MÅNGA KANARIEVÄXTER TRIVS HEMMA HOS OSS.

Men tänk på skillnadenr i klimat. De älskar solen och de  varma somrarna hos sig. Och ogillar våra kalla och mulna vintrar.
Och frost?
Då dör de.
Bra växtmiljö?  Växthus förstås. Men också veranda eller inglasad balkong med värme.

Vi har från början varit förtjusta i Kanarieöarnas flora.  Särskilt den endemiska, dvs de växter som bara finns här. Vi har odlat en del av dem hemma hos oss.  Drakblodsträdet här ovan var det första.
TRE  TAKLÖKAR OCH EN MARGERIT.
Nu tog vI inte med oss någonting i växtväg från öarna. Vi letade upp många av dem, läste om dem och sedan gjorde vi besök på Köpenhamn botaniska, där vi var väl hemmastadda.
Kanarietaklöken hittar man nästan överallt. Ofta så här: en enda stam mitt i ett stenlandskap. Vi tror att detta är arten A. canariense.
De flesta taklökar går utmärkt att ha där hemma, bara man är observant på klimatet. Kanarieöarna är välkända för sina heta somrar och svala molniga vintrar.  Med andra ord.  Fel klimat. Vi hade den inte länge. Vi fick den inte att blomma, den blev tråkig, vi gav upp.

VÄRLDSREKORD I BLOMNING.     
Tro oss inte. Räkna själva. Vi slutade när vi kommit upp till två tusen. Tala om kompakt blomning.
Och vi blev desto mer förvånade eftersom blomningen kom från en  riktigt  liten planta.
Så här såg den ut före blomningen, dvs. på hösten första året. Man ser tydligt att den är en taklök. Och ett träd i miniatyr med sammetsblad. Vackert, vackert.
Namn: Aichryson domesticum. Rumstaklök.
Året därpå kom den fantastiska blomningen. Sedan var dess livscykel slut. Det låg i dess natur. Växten är  tvåårig. Det innebär att den dör när den blommat över. Fast då har den satt frö. Livet kan gå vidare.

ÄNNU ETT MINITRÄD. LÅNGLIVAT. EN KLENOD.
Aeonium sedifolium, på svenska busktaklök. Det finns många arter av Aeonium på öarna, denna är den minsta, krukans längd är knappt 20 cm. Kallas ’Dwarf Aeonium’ på engelska. Vanlig bland folk som sysslar med bonsai.
Busktaklöken är en perenn. Vi hade den i många år i vårt växthus, den trivdes och varje vår satte den knopp och gladde oss med sina underbart välformade blommor.
Vi kunde lätt ha gjort den mera bonsailik genom att lyfta upp den del av det buskiga grenverket som vilar mot krukkanten till vänster. Men vi satte en glädje i att låta det lilla trädet (eller busken)  utveckla sig själv.
Intresserad? I så fall vill vi tipsa om italienska Giromagica:  HÄR som på sin hemsida har många aeonium bland annat denna och en manssa olika euforbior. Vi har handlat med dem, Euphorbia handiensis. Se  HÄR. Dyrt men bra.

PÅ LA GOMERA OCH HEMMA HOS OSS.
Det är inte så stor skillnad mellan den vilda margeriten som växer på La Gomeras och vår egen där hemma. Vad utseendet beträffar. Och det är samma växtart, Argyranthemum frutescens. Och  varför ändra det som från början  är så vackert?
Skillnaden ligger i de inre egenskaperna. 300 års förädling har gjort  margeriten  användbar som kulturväxt hos oss, dock endast för sommarbruk. I motsats till den vilda växten  klarar den att odlas i stora serier, tål trånga transporter och kan  trivas i våra rabatter och krukor.
Som vi alla vet.

KUNGEN KOM FÖRBI.
Sist men också minst är den lilla murkotten, Monanthes muralis. Den  är inte mycket högre än fem centimeter
över krukkanten och växer i runda rosetter med blad i form av pärlor. Rosetterna trängs så tätt med varandra att de bildar tuvor  bland stenarna. Den blommar i gult på höga stänglar.
Vi hade ett par i vårt växthus i några år på ett skuggigt ställe, bara sol ett par timmar om dagen. Men vi fick dem aldrig att riktigt trivas.
För många år sedan representerade vi en välkänd blomsterjord, Simontorp, på en växtutställning i Stockholm. Med ett eget stånd. Vi visade upp en samling växter, en hel del rariteter från olika håll i världen.  Bland dem en murkotte.
Då hände detta.
Kungen kom förbi. Se sidofältet.