KAROO.
I EUFORBIORNAS LAND.
Stora Karoo är en väldig halvöken som i ett bälte från väster till öster sträcker sig över så gott som halva Sydafrika. Längst i öster ligger en liten farm, nära orten Kendrew, världskänd för någonting som den inte har. Eller kanske har: den eftersökta kloteuforbian:
Euphorbia obesa.
Ryktet har gått i många år att kloteuforbian har upphört att existera. Dvs som vildväxande i naturen. Dvs här på dess enda växtplats.
Den har varit utrotningshotad sedan den första teckningen publcerades i Curtis Bot Mag, 1903. Teckningen (se nedan) ledde till dess olycka. Samlare över hela världen började tävla om att komma över ett exemplar. Den runda formen, det märkliga mönstret, världens enda rutiga växt. Oemotståndlig.
Trots att den hade fridlysts redan på trettiotalet fortsatte folket i trakten att gräva upp den och sälja den dyrt. Med jämna mellanrum gick ryktet att den var helt utrotad. Men vi hade hört oss för. Det kunde kanske löna sig att leta.
Vi körde upp från Port Elizabeth vid sydkusten, en sjutimmars resa, för att se om ryktet talade sanning. Vi visste hur den såg ut. Vi ägde ett exemplar där hemma i fönsterkarmen sedan några år.
I två dagar vandrade vi omkring över sand och stenar och kryssade mellan taggiga buskar. Det enda vi fann var uppgrävda gropar. Grävda för länge sedan.
Men till sist.
Succé!
Vi stötte på en liten familj, mamma pappa, barn. En sorts växtrikets flyktingar som sökt skydd bland skarpa törnen. Hurra! De fanns kvar.
Men hur länge? Kanske är bilden vi tog ovan den sista bilden av Euphorbia obesa som den en gång växte i naturen.
HEMMA HOS OSS,
Efter upptäcktsfärden i Sydafrika och vårt lyckliga fynd där, en hel familj! blev vi extra förtjusta i kloteuforbian där hemma.
Den stod i fönsterkarmen i köket. Men nu flyttade vi den till ett fönster där det var svalt om vintrarna. Som den var van vid i Sydafrika. Och vi lät till och med bli att vattna den under de mörkaste månaderna. Om somrarna full sol.
Sedan lärde vi oss hur släktet Euphorbiaceae fungerade. Att de var tvåkönade, dvs det fanns hanar och honor.
Den vi redan hade var en hane. Se blomställning på dess hjässa ovan. Gult pollen.
Vi skaffade en hona med mogna honblommor, vände hanen upp och ner och smekte över pollenet till honblommornas märken. Kolla gärna på familjebilden nedan.
HON OCH HAN OCH ALLA BARNEN.
Kloteuforbian är lätt att föröka. Mycket lätt. Som vår egen familjebild visar. Honan är den till vänster med små klot på toppen försedda med små gafflar, märkena. (Klicka för närmre titt). Här landar pollenet från den stora hanen till höger. Hans blommor har spruckit och och spottat ut pollenet. (Det är insekter som sköter transporten.) Det dröjer inte länge förrän honans fruktämnen sväller till små gröna äpplen. När dessa är mogna är det lätt att så fröna.
De fyra barnen på bilden är sådda för två-tre år sedan och nu mogna att få egna krukor. Vi använder såjord när vi planterar dem första gången.
Att sköta dem är enkelt. Under den mörka årstiden står de svalt, ljust och torrt. Vi har dem i växthuset från november till mars. Då får de klara sig själva. Sedan kan vi ha dem lite varstans i huset, helst soligt, och då sköter vi dem som de andra växterna från Sydafrika.
TILL VÄNSTER: Här är fadern från familjebilden ovan. Fast nästan 20 år senare. Skönheten kommer med åren.
VAD HÄNDE SEDAN?
ÅREN GÅR – OBESAN BESTÅR. (Ett litet lärostycke.)
HUR GAMMAL DEN ÄR?
SNART FEMTIO (50) ÅR.
Det är inte vår förtjänst. Vi bara äger den (obesan). Här är två bilder av samma växt – samma individ i samma kruka med 3 år i åldersskillnad.
Den for illa under ett år. (se första bilden nedan ). Främst, den stod för mörkt en vinter och sommar och fick för lite vatten.
Det är lätt att se resultatet. Kroppen har magrat, svankat sig och sjunkit ner i en tjock bas. Klorofyllen är gulgrön och epidermis, (yttersta hudlagret) illa skadat med gulnade och döda partier. Vi skämdes.
Men så till bild nr. 2.
Nu har tre år gått. Och vi har lyckats. Ordningen återställd. Obesan har fått ny plats, i ett västerfönster i köket, bra ljus och noggrann vattning. Se som den har lagt på sig, sträckt upp sig, klätt sig i friskt grönt klorofyll och bär sina torkade partier nästan som en prydnad,
NÅGRA MÅTT: Från versionen till höger, den äldsta, 3 år. (Inom parentes måtten från den till vänster).
Ålder omkr. 45 år. (42).
Höjd 22 cm. (18 cm).
Största omkrets 29 cm.(24 cm.)
(Vid en flyktig jämförelse: om man tänker på att det är samma kruka på båda bilderna, då ser man lätt hur själva växten har vuxit på 3 år.)
Spara
SAMMA EUFORBIA OBESA I SAMMA KRUKA MED 3 ÅRS MELLANRUM.
Och i olika kondition. Den ena vår försummelse. Den andra vår förtjänst.
Alla pelargoners urmoder.
XOSA-KVINNA SÄLJER ANANAS VID VÄGKANTEN
I gott sällskap med Pelargonium inquinans. Smutspelargon.
Växtplats: vid Sundays River, Sydafrika.
I bakgrunden syns en blå krök av Sundays River. Den rödblommande busken intill kvinnan: Pelargonium inquinans. Det är från denna vilda art som våra moderna pelargoner härstammar. Alla pelargoners urmoder. Mera om detta:kolla HÄR.
Hottentotternas hemliga proviant. Fockea edulis.
När vi passerade Sundays River på väg från kloteuforbiorna söderut mot Port Elisabeth kom vi att tänka på vår fockea där hemma. Vi gjorde en paus och gav oss på upptäcktsfärd i naturen. Se sidofältet.
Det var länge en gåta hur naturfolken kunde överleva i Sydafrikas ökenliknande trakter. Där verkade det inte finnas något att livnära sig på. Hur klarade sig sanfolket till exempel, oftast kallat bushmän?
I deras trakter skulle en europé dö av svält. Men för sanfolket var det inga problem De visste vilka växter som hade ätbara rötter..
Till exempel fockean. Den kände sanfolket väl till. De använde den som proviant på sina vandringar. Artnamnet är edulis som betyder ätlig.
VÅR EGEN FOCKEA äter vi förstås inte av, den är en ren prydnad. Och gammal. Vad skall vi gissa? Fyrtio år. Vi fick den som gåva av en berömd dansk odlare, Ole Olsen, på Fyn, när han pensionerade sig.
Till en början hade vi den i vårt växthus. Den fick strax under 10 grader om vintern och bler inte vattnad mellan november och februari. Efter hand miste vi delvis respekten för den och hade den flera år i rad i ett västerfönster. Med samma skötsel.
Skötselns huvudregel:
Vattna inte om vintern när den vilar!
Och i övrigt: låt den torka upp mellan vattningarna.
Vi klipte ner de slingrande grenarna varje år.
Fockean blommar troget på sommaren, trevligt om än inte så dekorativt.
Desto mera att beundra är dess granne i Karoo, ökenstjärnan här nedan med sin överdådiga blomprakt.
Ökenstjärna. Ännu en skön gamling.
Den kom till oss genom ett litet under. Vi besökte en växtutställning i Aalsmeer, Holland. Invigning. Propaganda för holländska odlare. Journalister och fotografer från hela Europa.
Och så en sista sak, sa talaren. En pristävling. Han lyfte upp en stor klump med några klena grenar överst. Inga blommor.
Den som kan säga vad växten heter får den!
Vi hade inte en aning om den här sortens växter. Vi var i början av vårt växtintresse. Men vi hade sett en notis om att någon köpt en gammal fin suckulent för en stor summa. Hur den såg ut visste vi inte. Men vi kom ihåg namnet.
Tyst i salen.
Varför inte försöka:
Pachypodium succulentum!
Stämde.
Och sedan. Hjälp, vad gör vi med denna pjäs? Detta var vår första kaudexväxt, tjockfot. Vi försökte ta reda på hur vi skulle sköta den. Växthus? Ok, det hade vi. Frostfritt? Ja. Låta bli att vattna på vintern. Ja.
Efter några år blommade den alldeles strålande. Vi har sett en hel del exemplar av samma art men aldrig en liknande blomning. Tur vi tog en bild.
Men många år senare när vi vandrade runt i Karoo så kände vi igen den på blomningen. En liten buske. Någon imponerande knöl hittade vi förstås inte. Den håller till under jord.
Pachypodium är ett beskrivande namn. Pach- betyder tjock, -podium betyder fot, det hela betyder tjockfot. Arten har inget eget svenskt namn men släktet kallas ökenstjärna och tillhör familjen oleanderväxter. Det är lätt att känna igen medlemmarna i familjen. På blomningen det vill säga. Som Nerium i närbild här bredvid.
Alla i familjen blommar väldigt likt. Varje blomma ser ut som en propeller med 5 blad, lätt snedställda.
En klassisk krukväxt. Zebraaloe.
Också hemmahörande i Karoo och spridd över stora delar av Sydafrika, zebraaloe, Aloe variegata. En av de allra äldsta och käraste inomhusväxterna som varit spridd över Europa sedan 1800-talet. Se vår egen i fönstret överst i sidofältet.
Vi hittade zebraaloen i en bok från 1855: Blomsterodling i boningsrum av N.J Ericsson, trädgårdsmästare vid Haga och Tullgarns Kungl. lustslott. Han skriver: ”Aloe variegata. Blommorna köttröda, grönrandiga. Bladen trekantiga, spetsiga med hvita fläckar. Denna är en af de allmännaste arter hos oss. Omplanteras i mars uti 1 del grästorfsjord, 1 del löfjord, 1 del hästgödsel och 1 del sand, tegelmjöl och krossade träkol tillsammans.”
Hade den gode trädgårdmästaren sett vår bild av växten i Karoo, skulle han lugnt kunnat förenkla receptet.
Hästgödsel?
Märkligast av de märkligaste.
Vi hittade dem i andra änden av Karro, den västliga, kallad Lilla Karoo. De växte ungefär som levande stenar men liknade ingenting vi tidigare sett. De såg mera ut som växtvärldens mumintroll, mjukt rundade, inga kanter, inga håligheter, klädda med en mjuk korthårig päls. Man ser inte att varje kropp består av två sammanvuxna blad precis som stenbladen. Inte förrän blommorna öppnar en fog i toppen och tränger sig fram. Mycket sällsynta och utrotningshotade.
Vi vet att de heter: Muiria hortense, men har inte lyckats skaffa frön från dem. Och vi vet hur de blommar. I vitt som de andra i isörtsfamiljen, Aizoaceae.
Ett fynd bland stenar, kvistar och gräs.
En liten euforbia inklämd mellan två stenar. I perfekt skick och dessutom i full blom. Det gäller att ha skarp blick för att avslöja Karoos små hemligheter. Eller klicka på bilden.
Sköldpaddan däremot syns lätt, ett dekorativt inslag i landskapets torftiga verklighet. Det är den man ser så lätt när man letar efter de små botaniska märkvärdigheterna.
En landsköldpadda.
Växten är Euphorbia jansenvillensis. Landsköldpaddan rörde sig inte ur fläcken. Kanske vaktade han dem lilla euforbian. Men vi tyckte att han nickade lite när vi frågade om vi fick ta en bild.
Sköldpaddan var en leopardsköldpadda. Vi kollade på nätet:
Stigmochelys pardalis, hette den. Sedan läste vi:
Hastighet: 1 km/h (Maximum, Sprint). Ett skämt? Sprint?