VÅRT FLORARIUM.
Florariet är själva hjärtat för vår tillvaro med våra växter. En länga i vårt hus byggd med tanke på både växter och oss. Lättstädat golv och fyra stora takfönster för ljusets skull.
Annars ett vanligt rum med en temperatur som passar både vanliga mänskor och tropiska växter. Dvs rumstemperatur. En perfekt plats när man har många växter att sköta om. Som mest hade vi här 525
växter i lika många krukor.
ARTIKLAR OCH BÖCKER TILLSAMMANS. Vi har skrivit om växter i över 40 år. Mest om växter inomhus. Text och bild för tidningar i Sverige, Danmark, Norge, Finland och Tyskland. Dessutom fyra böcker. Mest känd är ’Blommor Besvarad Kärlek’, Storformat. Bra Böcker. 1991
NINA ENBART:
’Blomsterdoktorn’. 
Mångårig blomsterspalt i Hendes Verden, Köpenhamn. 2 sidor i veckan.
Många frågor att besvara om växtproblem. Många nya växter att presentera.
TORD HUBERT ENBART:
Tord har gett ut 6 deckare 
på Bonniers, varav två belönats med Expressens Sherlock, priset för årets bästa. Samt år 2018: Den hänsynslösa jakten på Lilla Syster. Finns på biblioteket och på bokbörsen SE HÄR.
Dessutom reporter för olika tidningar, SE, Veckojournalen, Expressen.
VÅRA RESOR. Och vi har rest. Vi har sökt upp våra favoriter runt om i världen för att se hur de har det hemma hos sig. Vi har besökt odlare, botaniska trädgårdar och olika former av natur runt om i världen.
Hela tiden har vi samlat på oss växter, både systematiskt och spontant och förtjust. (Och lagligt.)
Se på den där! Den måste vi ha!
Så har vi tagit hem den ena växten efter den andra och bekantat oss med dem. Andra har vi läst om, blivit nyfikna på och beställt över nätet. Antingen som småplantor, sticklingar eller frön. Alla fick de en plats hos oss.
PÅ BILDEN har Nina precis hittat en märkvärdighet. En minidrake som hon upptäckt bredvid en kaktus en bit härifrån, en liten mammillaria. Hon håller den i handen. Klar för tagning. Se draken i sidostycket till höger. Se också HÄR.
Den stora kaktusen på bilden är en Ferrocactus pilosus.
DAGS FÖR EN SUMMERING:
Nu kan det vara dags för en sammanfattning av vad vi lärt oss under alla dessa år. Av alla de växter som passerat vårt hem har ett stort antal blivit kvar. En ädel skara, kära vänner i familjen. Här berättar vi om dem som blivit något alldeles extra för oss.
Många har vi upplevt som skön konst.
PÅ JAKT EFTER EN NY ODLINGSVÄRD KRUKVÄXT.
Hittat den? Ja, säkert.
Som vi skrev i inledningen-. ”I hela världen finns det över 300 000 olika växtarter. Bland alla dessa gömmer det sig många som är som skapade för oss och vår tid. Som inte önskar sig någon bättre växtplats än våra moderna hem.” Dessa har vi haft för ögonen under våra resor. Hittat någon?
Ja. Många.
Två kriterier samspelar:
1. Stor skönhet
kombinerad med
2. Lång hållbarhet.
Vi har valt ut två favoriter som lever upp till kriterierna. Även om i något olika grad.
Bajans elefantträd och Silverchirita.
Vi presenterar dem i tur och ordning. De är som två barn i en syskonskara. Föräldrarna älskar dem båda lika mycket och kan inte föredra den ena framför den andra. Vi börjar med den äldsta.
BAJANS ELEFANTTRÄD.
Se så vacker den är! Den tjocka grå och rosa kroppen, det friskt gröna bladverket och skyar av små klockor i rött och vitt. Så delikata, doftar svagt men ljuvligt.
Sällsynt vacker. Klicka på den. Beundra den gärna.
Men uthållig?
Så det räcker. På bilden ovan är den runt tjugofem år. Idag över femtio. Har klarat vårt oregelbundna yrkesliv, varit utan vatten och skötsel under våra långa resor samt överlevt konkurrensen med ett par hundra andra växter där hemma.
Den är på gränsen till odödlig, kommer från den kargaste av miljöer, Baja California, Mexiko. Kolla bilden här nedan. Halvöken, sten och grus och torra buskar. Var är regnet?
Till fots i Bajan.
Stekande sol, vindstilla, torrt överallt. Vi trampar fram över sten och sand, snubblar på korta stubbar och knäckta, torra grenar, 
går runt svarta buskar taggiga som taggtrådshinder. Typiskt för Bajan. I bakgrunden spretande saguarokaktusar. Stenöken.
Vad lever och vad är dött?
Ja, det är inte lätt att säga, allt verkar förtorkat.
Men så titta här. Ett litet elefantträd.
Lätt att känna igen. Det är det vi letar efter. Pachycormus discolor.
Stackare, så övergiven du ser ut. Lever du? Vi lyfter lite lätt på barken och skrapar med en nagel.
Jo, minsann. Det lever.
Och allt talar för att det klarar sig tills regnet behagar vattna det. Även om det dröjer ett år eller mer.
Mer om Balans elefantträd: Se HÄR.
OCKSÅ PÅ JAKT. NU EFTER EN SENSATION.
Hittade den?
Nej.
Men hittade något annat.
Ett superfynd.
SUPERFYND NR. 5.
SLVERCHIRITA. Idag en av våra äldsta blommande växter.
Vi hade kommit helt fel. Det var i slutet av 70-talet. Vi var på jakt efter en sensation: Den vilda Saintpaulia ionantha från Tanzanias skogar. Saintpaulian var denna tids i särklass mest populära krukväxt. Nu skulle det bli jubileum.
100-års jubileum.
Detta år var det exakt 100 år sedan Saintpaulian kom till Europa. Först som en hobbyblomma, (1891). För att sedan bli en av våra mest älskade krukväxter.
Vi ville lära känna den vilda arten. Berätta om den. Ta en bild. Men det visade sig att den vilda arten, själva ursprunget till Europas vanligaste krukväxt, inte fanns kvar, varken hos någon odlare eller botanisk trädgård.
Så fick vi ett tips. Hälsa på i Botanisher Garten i Kiel. De kanske har.
Det hade de inte.
Tyvärr, sa botanisten. Ni är felinformerade. Vi har aldrig haft någon. Men vi har en nära släkting här, fast från Kina. En superväxt.
Chirita chinensis. Så hette den då. Nu heter den: Primulina dryas.
Vi fick ett blad med oss hem. På den tiden visste vi inte mycket om hur man förökar med blad. Men vi lärde oss. Jättelätt.
Sedan dess har vi älskat den lilla växtens eleganta blommor och vackert mönstrade blad. 
Den blommar ett par, tre gånger varje år. Tålig som få, lättskött. Se HÄR.
En superväxt sa botanisten. Han hade rätt. Och för oss ett superfynd. Se HÄR.
Svenskt namn: silverchirita. Ett närgånget porträtt, läs HÄR.
Vanliga växter på nytt sätt. 2.
Skönheten kommer med åren.
Det finns en poäng med att hålla sina växter vid liv. De förädlas ofta av tiden. En liten obetydlig växt kan utveckla sig till en praktfull prydnad. Med åren.
FRÅN BÖRJAN var den en helt vanlig liten svärmors bandrosett, såg inte mycket ut för världen. Men så fick den lite vatten då och då och lite ljus, den kräver inte mycket. Den fick nya rosetter, blev frodig, lysande grön och gul. Och när vi sedan hittade 
en kruka som framhävde den, (från Titti Persson, keramiker, Höganäs), så varför inte, låt oss kalla resultatet för skön konst.
Svenskt namn: svärmors bandrosett, det botaniska: Sansevieria x ’Golden hahnii’. Den är en nära släkting till den vanliga svärmors tungan, Sansevieria trifasciata. Denna känner alla. Den är så långlivad att den fått dåligt rykte. Tråkig. Liknar plast. (Men det tycker inte vi. Se längre fram).
Vår bandrosett har fortsatt att växa, har fått en ny kruka, svart, med gott om plats och har bildat många fler rosetter, 23 st. Bilden är tagen efter över 20 år. Den har hela tiden haft samma plats i ett litet österfönster.
Guldgröna eldslågor.
INTE HELA SANNINGEN.
Vi har också kära efemärer.
Tåliga, långlivade, en del nästan oförstörbara, javisst, de flesta växter vi presenterar här, sådana är de. Men hemma har vi förstås också efemärer. Ordet betyder flyktig, kortlivad. 
Som primulor, vårens första. Vi har dem varje år. Stannar bara kvar ett par veckor, men så dessa ljuva färger och dofter.
Att kalla primulor för efemärer har vi själva hittat på, men döm om vår förvåning när vi fann ordet som botanisk term för 200 år sedan. I boken ’Efemärer från Helicon’. Hellman 1832. (SAOB). Den handlar om växterna på berget Helicon i Grekland. Och var så säker, där växer det primulor.
En annan efemär är blåögat, Exacum affine,
en äkta ettåring. Dvs den gror från frö, blommar för fullt och sedan har den gjort sitt. Fast inte riktigt, Den har hunnit sätta frö. Kretsloppet fortsätter.
Vi har själva sått Exacum några gånger, men numera köper vi dem. Det har kommit nya hybrider i handeln. Här på bilden fyra olika. En del av dem har kvar artens starka orientaliska doft.
Blåöga hör hemma på Socotra, en karg ö i Indiska Oceanen, tillhörande Jemen.
Primulor, blåögon, blåklockor, minirosor, astrar, krysantemum och andra efemärer går att läsa mera om i vår förra bok: BLOMMOR BESVARAD KÄRLEK.
SUPERFYND 4.
Tusenhjärtan.
Ett mysterium.
Problemfri. Om vi kan säga detta om någon av våra växter så är det elefantfoten, Dioscorea elephantipes. Den har skött sig själv i över 20 år, i stort sett.
Inget problem.
Men ett mysterium. Hur kan det komma sig att varje höst, i september, skjuter den ut ett skott ur sin krackelerade knöl. Sedan grönskar den med tusen hjärtformade blad. Och till slut om våren stänger den av allt och låter bladen gulna.
Jo, en del förstår vi. Växten är från Sydafrika. Där är årstiderna omvända mot våra. Deras vår är höst hos oss. Klart att den vill växa under den ljusa årstiden. Den är bara i fel land, så att säga.
Men sedan. Vad menar elefantfoten? Har den glömt varifrån den kommer? Sydafrika. Och så står den och stortrivs i vårt kök. Den borde höra hemma i vårt växthus. Bryr den sig verkligen inte om klimatet?
Nej.
Där är mysteriet. Den följer slaviskt årstiderna i sitt hemland Sydafrika. Ändå trivs den hos oss som om den var en tropisk växt. Sydafrika har ett subtropisk klimat. Som vårt växthus.
ATT FÖRÖKA OCH FÖRÄDLA – DÄR HEMMA.
ODLING I DET LILLA FORMATET. HÖGTIDSSTUNDER.
1. FÖRÖKA.
Att så, sätta och sticka. Ett exempel:
Lisa skolar chili.
Det sägs att när ens växter må bra då mår man själv också bra.
Sant.
Men det är inte hela sanningen.
Där de står kan de ge så mycket mer.
Sätt dem i arbete!
Samarbete.
Med oss som sköter dem.
De är en skatt, ett kapital att ta vara på.
De kan FÖRÖKAS
De kan FÖRÄDLAS.
Inte alla förstås.
Men de allra flesta.
Vilka de är och hur man gör är lätt att lära sig.
Och blir efter hand ett privilegium. Att komma dem så nära är att
förstå dem lite bättre.
Kapitlet kommer längre fram. KLICKA HÄR.
2. FÖRÄDLA.
Att skapa egna blommor. Nya färger, nya former. Ett exempel:
Pollinering.
Se på penseln. Den förs av hybridisören. Han eller ofta hon fångar upp pollen från ståndarna hos de röda blommorna. Och överför det sedan till pistillerna på blommorna bredvid.
Blommorna ser märkliga ut. Det beror på att alla deras röda blomblad har tagits bort. av hybridisören.
Bara pistillerna är kvar. De ser ut små gröna (några rosa) tulpaner med vita toppar. Det vita är pistillernas märken.
När penseln med frömjölet träffar märkena, sker en befruktning. Sedan bildas fröna och när man sått dem och väntat en månad, några veckor, så kommer de första plantorna. Alla olika. Någon inget vidare, andra något alldeles extra.
Kapitlet kommer längre fram. KLICKA HÄR.
3. HYBRIDISERA.
Javisst! men välj då Sinningia.
Hur gjorde vi?
En sinningia valde oss.
Rena, rama turen.
Dett är en Sinningia. Ett fröhus. Just nu lyfter den på hatten och visar sina frön. De är röda. Och många. Flera hundra. Se HÄR.
Varje frö representerar en kommande planta. En ny sinningia.
Vi kunde inte motstå frestelsen. Allt detta som erbjöds oss gratis och utan ansträngning.
Dvs, vi måste förstås så fröna, vattna dem och få dem att växa.
Det var så det började för oss.
Sinningians läckra fröhus gav oss lusten att göra egna nya blommor.
Att hybridisera. Vilken tur för oss att slumpen valt ut ett sådant läckert fröhus att börja med.
V i satte igång.
Kapitlet kommer längre fram. KLICKA HÄR.
DET FINNS SÅ MYCKET FÖRUNDERLIGT I VÄXTERNAS VÄRLD.
Ofta så litet att det inte syns. Eller nästan inte.
ETT EXEMPEL:
Vad föreställer nu detta? Ja, inte är det två insekter med röda huvuden och antenner på skallen som badar i ett gult badkar fyllt med gul glass.
Nej.
Detta är en typisk blomställning för en törelväxt, Euphorbia. Här ser vi inga kronblad som hos andra släkten. Inte heller vanliga ståndare och pistiller utan snarare hon- och hanblommor. De röda bollarna är honblommor tjocka av frön. De krökta gula stänglarna med sina gula mössor är hanblommor med pollen på toppen. Och alltsammans kommer upp ur tjocka gula skålar med överflödande sockerlösning.
Den är liten där den sitter. Mycket liten. Inte mycket större än en bladlushona. Går knappt att iaktta med blotta ögat.
Här har vi förstorat den tio gånger. Då ser man hur märkvärdig den är. Lika märkvärdig som de andra växternas blommor i familjen. Som till exempel saknar vanliga blomblad.
Mer går att läsa i kapitlet om Kanarieöarnas växter. Se HÄR.