NARRHUVA, KOHLERIA = ODLARGLÄDJE.
(Med på ett hörn: femöring, Achimenes.)
FÖRST NARRHUVAN.
Odlarglädjen. VI känner den väl. Kanske starkast när vi tar upp årets första potatis. Vi har bara ett litet grönsaksland. Men alltid potatis. Tidig.
Och så har vi våra narrhuvor, Kohleria. Vi plockar fram dem i februari, mars, det vill säga rhizomerna. Då har de legat i vila sedan senhösten (Se sidofältet.) Vi delar på dem om de är långa, putsar dem och planterar dem i ny jord.
Och någon gång köper vi nya rhizomer, som på bilden här ovan. På etiketterna kan man läsa Yf`s Wilma och Yf´s Annii och så vidare, Yf står för Yvonne Fors, se hennes hemsida HÄR.
NU ÄR DET VÅR.
Dags att sätta igång. Rhizomer, lämplig jord och en kruka. Naturligtvis med hål i bottnen. Och naturligtvis vatten. Och så småningom, de första små gröna skotten dyker upp, sedan stänglar och blad och till slut dem ljuvliga blomningen. Odlarglädje.
HÄR ÄR KOHLERIA.
I AUGUSTI.
Se här vår bästa kohleria. ’Lena Karin’, den mest rikblommiga. Här står den i ett västerfönster med en del skugga från träd utanför.
Men kolla noga. Sommaren har passerat sin höjdpunkt. Bladen hänger redan trött och har mist sin friska gröna färg.
Nu gäller det att veta att den har två säsonger: den växer under den ljusa årstiden och sover under den mörka. Då blir man inte förskräckt när den börjar vissna om hösten. Tvärt om. Sov gott.
ACHIMENES, FEMÖRING.
The same procedure.
NU ÄR DET HÖST.
På bilden här intill: en annan rhizomväxt, Achimenes, femöring. Här har den en sista blomma. Håller den på att dö? Inte alls, Den håller på att somna. Se sidofältet.
Femöringen är nära släkt med narrhuvan, det vi berättar om den ena passar lika bra på den andra.
Båda ser trötta ut på hösten, dags att gå till vila för vintern. Nu sätter man dem undan på ett ställe där det är mörkt, torrt och rumstemperatur, eller helst ett par grader under tjugo.
Och visst är detta själva hjärtat i odling. Att följa växten under hela dess livslopp, förstå dess behov och tillfredsställa dem. Och sedan? Tack för blomstershowen. Vi ses igen till våren.
NU ÄR DET VÅR IGEN.
Femöringen är densamma som som här ovanför. Rhizomerna har blivit lagda i jorden, de har vattnats och nu är vi framme i juni och ännu en säsong av strålande blomning.
Än så länge är det bara att vattna och glädja sig. Snart är det dags igen för att hösten skall ge sig till känna. Inga nya knoppar, blommorna faller en.efter en.
HÖST IGEN. CIRKELN ÄR SLUTEN. GOD NATT.
Den allra sista sucken. Bara två blommor kvar. Dags att förbereda för vintern. Först bort med alla blad och rester av blommor. Sedan ett val: antingen bara ställa undan krukan med rhizomerna kvar eller också plocka upp dem och förvara dem i en ask mörkt, torrt och lite svalt under vintern.
Det är alltid bra att titta till dem någon gång under vintern.
NARRHUVAN I DIKESKANTEN.
ETT LITET ÄVENTYR.
Trinidad. Regn, regn, regn. På väg tillbaka från bergen efter åtta timmar i Asa Wright Nature Center,.
Trinidad, ett reservat för fågelskådare och växtintresserade. Inte en kolibri, inte en orkidé, inte en bild, allt regnade bort.
Då såg vi dem genom bilfönstret. I vägkanten. Små rörformade gulröda blommor. Lätt igenkännliga, Kohleria tubiflora. Ut i regnet med kameran. En jacka som skydd. Dåligt ljus, men bild blev det.
Vi plockade med oss ett par stänglar, det fanns gott om dem i diket, gräva efter rhizom var inte att tänka på för den som värnar om naturen. Stänglarna packade vi i en plastpåse, sedan ner med dem i en papplåda för att de inte skulle krossas. Vi var säkra på att de skulle vara fräscha när vi kom hem efter två veckor.
När vi kom hem gjorde vi sticklingar av stänglarna. De var fortfarande fräscha. Tubifloran var vår första vilda art. Vi hade sett den tidigare i molnskogen i Costa Rica. Men där var vi inte modiga nog att plocka till oss några växtdelar även om det fanns ganska stora bestånd att plocka av.
SÅ GÖR MAN EN STICKLING
Man skiljer mellan två sorters sticklingar: topp- och ledsticklingar.
Överst en toppstickling med de två nedersta bladen avskilda från sin led. Den biten av stjälken skall ner i jorden. Det är från själva leden de nya rötterna kommer och ofta en ny rhizom. Toppen växer vidare.
Nederst en ledstickling. Också här är bladen avskilda från den nedersta leden, där alltså rötterna skall komma. De nya skotten kommer från den översta leden, från bladvecken, där bladen sitter kvar.
Den vilda kolerian visade sig lika lättodlad som hybriderna även om blommorna föll av lätt. Det tog några månader, sedan hade vi en praktfull planta.
Vi hade den hela sommaren i ett österfönster med en hel del sol på förmiddagen. Det var lätt att avgöra om den höll på att bli torr. Den började sloka med bladen.
Till hösten kunde vi skörda rhizomer.
FÄRDIG PRYDNAD.
Här har tre sticklingar satts samman i kruka och i vanlig krukväxtjord. Det har gått ett par månader och nu har den nya narrhuvan nått sin höjdpunkt. Blomningen är magnifik. Namnet förresten, det är samma ’Lena Karin’, som här ovan. Det är också namnet på henne som en gång gjorde korsningen.
NYA FÄRGER, NYA FORMER.
EN HANDLEDNING FÖR NYBÖRJAREN.
Vi är rätt så nya i konsten att hybridisera, dvs korsa.. Några år bara har vi hållit på. Se HÄR. Ett äventyr. Nu har vi Kohlerior på gång. Man kan få de mest spännande färger och mönster på blommorna. Titta på sorterna i sidofältet.
STÅNDARE OCH PISTILL. På bild 1 och 2 är delar av blommans kronblad bortklippta så att man tydligt ser ståndarna och pistillen. Samma blomma i olika stadier. En vecka mellan bilderna.
1. STÅNDARE. Ståndarna är de fyra smala strängar som är framskjutna med de små bruna pollenknapparna i topparna. Här är de färdiga att avge sitt pollen.
Pistillen är den tjockare ljusa stjälken längst upp. Ännu kort och outvecklad.
2. PISTILL. Här är pistillen färdig och svullen i spetsen där märket är klart att ta emot pollen. De egna ståndarna är nu förbrukade och har sjuknit ihop till en trasslig röra.
Av detta förstår man att blomman inte kan pollinera sig själv. Det frömjöl som skall nå fram till pistillen måste komma från en annan blomma med färskt pollen.
Och det är precis detta man hjälper till med när man hybridiserar. Man överför frömjöl från en blomma till pistillens övre, tjocka del, märket, på en annan blomma.
3. FRUKT. Sedan väntar man. Har man lyckats med pollineringen sväller så småningom pistillens nedre del, fruktämnet, till en kapsel havande med frön. Sedan väntar man igen. Denna gång tills att kapseln har vissnat, då är fröna därinne mogna.
MÅNGA FÄRGGLADA HYBRIDER.
Under växtsäsongen vimlar det av nya spännande hybrider att köpa, till exempel på Tradera. Den ena flottare än den andra. Här tre som vi ägt genomåren. Från vänster: ’Lisa’, röda prickar mot vitt, ’Ni’s Ingrid’, röda mot gult och ’Yf’s Lucia’, bruna mot rött.
De är skapade av ett par entusiaster.
Sällskapet: Gesneriasterna, Se HÄR har registrerat omkring 150 olika, alla på bild. Vi påminner om att en av de främsta hybridisörerna är ’Yf’, Yvonne Fors. med en överdådig blogg och hemsida Se HÄR.