JARDIN DE CACTUS, kaktusparken på Lanzarote liknar ingen annan växtutställning i världen. Överträffar de flesta.
STORLEKEN Här är fler kaktusar samlade än på någon annan plats. Både till antalet arter, omkring 700. Och till antalet exemplar, över 10.000.
UTFORMNINGEN.
Av den berömde arkitekten Caesar Manrique, som mer eller mindre har designat hela Lanzarote. Här har han förvandlat ett gammalt grustagtill en grekisk amfiteater där kaktusarna uppträder som artister både på scengolvet och i åskådarraderna,
ORIGINALITETEN. Själva idén att dem
onstrera kaktusarnas skönhet: matcha dem mot svart vulkanisk sand. Och idéns djupare innebörd: att använda ett av världens tåligaste växtslag för att få en av världens mest svårodlade trakter att blomstra. Jordmånen är vulkanaska.
INTE HÄR FRÅN BÖRJAN. 
Kaktusarna hör inte hemma här, varken på Lanzarote eller någon annan kanarisk ö. De tillhör helt och hållet den amerikanska kontinenten, Nord-, Mellan-, och Syd.
Med ett undantag. Se fikonkaktusarna med deras koschinellöss i sidofältet. De har funnits här i 200 år.
LÄTTILLGÄNGLIGHETEN. Kaktusparken är lätt att nå med bil eller med regelbundna bussturer från öns turistcentra.
Vi kan bara vittna om hur spännande det är att gå runt bland all världens kaktusar samlade på ett och samma ställe. Många har hunnit växa upp till praktexemplar sedan de planterades här för över tio år sedan, omsorgsfullt odlade och effektfullt placerade. Och har man tur så får man se många i blom.
Stor show.
AVDELNING FÖR ENDEMISKA VÄXTER.
Äkta kanariska växter hittar man också i Jardin de Cactus. De finns instuckna lite här och var. (Annars är den botaniska trädgården på Gran Canaria det rätta stället att bekanta sig med öarnas endemer.)
På bilden en verklig skönhet med gula blommor och svarta blad dessutom iscensatt mot röda lavaklippor: Aeonium arboreum var. atropurpureum.
Ett barn i vår närhet kallade dem kalkoner med gula huvuden, svarta fjädrar till kroppar på tunna spinkiga ben i full fart från höger till vänster.
I VÅRT VÄXTHUS UNDER MÅNGA ÅR.
De kallas på svenska för bruna
lyktpinnar, Ceropegia fusca, och är en ganska vanlig växt på öarna, bilden är från norra Gran Canaria. Vi frågade i den botaniska trädgården var fuscan växte och lyckades faktiskt hitta den i naturen och ta bild.
Vi lyckades också komma över ett exemplar. Vi trodde först att fuska helt saknade blad, men på vårarna dök det upp ett och annat. Blomningen var det värre med. Vi fick bara enstaka blommor och inte varje år, trots att vi alltid hade fuscan i växthuset.
Helt utan blad är däremot Ceropegia aphylla, artnamnet betyder just utan blad a= utan, phylla = blad.
Plötsligt var vi mitt ibland dem, dessutom i kolonier på en bergssluttning även om glesa.
Vi vet inte varför vi är så förtjusta i dessa lyktpinnar. Men de växer bara här på Kanarieöarna, något av det mest kanariska som finns.
När vi kom hem hittade vi några exemplar av Ceropegia dichotoma, den vars svenska namn är just lyktpinne rätt och slätt. Den blommade för oss ett par gånger. Kolla i sidofältet. Sedan inte mer.
Då hade vi större lycka med många andra ceropegior, de klättrande och hängande, som lyktranka och fallskärmsranka, SE HÄR. Så tillhör de också ett annat klimat, rumsklimatet hos oss. Och är lätta att hitta i handeln.
TiILLBAKA TILL NATUREN.
Detta är norra Teneriffa. Här är naturen inte särskilt inbjudande. Inga anlagda vandringsleder eller ens gångstigar. Och bara vägar där bilar för det mesta inte kan mötas.
Och så står där en ensam vaktpost på plats som för att visa bort eventuella turister. En typväxt för trakten, en Senecio kleinia.
Själva trivs vi här i det övergivna landskapet. De blånande bergen, de gröna sluttningarna och de grova stenpartierna som tycks föda den ena växten efter den andra.
Och växten här, Senecio kleinia, fanns faktiskt som krukväxt förr i världen. Också hos oss. Vi hade ett exemplar i många år. Den var mycket smalare och tunnare än som den såg ut i landskapet.
PÅ GRÄNSEN TILL UTROTNING. Euphorbia handiensis finns bara kvar på en enda av öarna och där endast i mindre bestånd. Den betecknas som sårbar i Catalogue of Life. På gränsen till utrotningshotad. 
Med sin mängd av vassa taggar liknar den en kaktus. Men någon kaktus är den inte. Lätt att kolla. (Om skillnaden SE HÄR.)
Lägg märke till att kaktusens taggar sitter samman i knippen, medan euphorbians sitter strödda längs åsarna.
Svenskt namn Jandia-euforbia. Jandia är ett av samhällena på Fuertuventura, det är där växten lever. Så länge det nu varar.
Vi tycker den ser ovanligt trevlig ut där den står i vulkanaskan. Detta är en fullvuxen växt på höjden av sin utveckling. Den har något av leksak över sig. Och faktiskt, vi har lyckats komma över ett exemplar. Spännande. Se köpekontraktet i sidofältet.
ATT KÖPA EN JANDIA-EUPHORBIA.
Vad man får är ett ungt exemplar. Hela växten är inte större än en
tennisboll. De gula blommorna som sitter lite överallt är inte större än man kan ta dem för bladlöss.
För att se hur de ser ut måste man använda förstoringsglas eller lupp. Eller som vi har gjort, använt kamerans macro-objektiv.
Märkliga blommor. Som hos andra euforbior finns här inte ståndare och pistiller utan snarare hon- och hanblommor. De röda bollarna är honblommor tjocka av frön. De krökta gula stänglarna med sina gula mössor är hanblommor med pollen på toppen. Och alltsammans kommer upp ur tjocka gula skålar med överflödande sockerlösning.
EN KLASSIKER. NATURLIG BONSAI.
Ungefär så här ser en balsamifera-bonsai ut om man går ut på nätet för att köpa en. Kostar minst en tusenlapp. Men en tunn och liten planta kan kosta 18 pund, se HÄR. Vi var förtjusta i vår balsamifera i många år men så började vi med japanska bonsai och sedan med vårt nuvarande intresse, små vackert formade träd som nästan sköter sig själva, våra fönsterträd. Se HÄR.