Kaktusparken på Lanzarote
Jardin de Cactus

JARDIN DE CACTUS, kaktusträdgården på Lanzarote, liknar ingen annan växtutställning i världen. Överträffar de flesta.
STORLEKEN Här är fler kaktusar samlade än på någon annan plats. Både till antalet arter, omkring  700. Och till antalet exemplar, över 10.000.
UTFORMNINGEN. Av den berömde arkitekten Caesar Manrique, som mer eller mindre har designat hela Lanzarote. Här har han förvandlat ett gammalt grustag till en grekisk amfiteater där kaktusarna uppträder som artister både  på scengolvet och  i åskådarraderna,
ORIGINALITETEN. Själva idén att demonstrera kaktusarnas skönhet genom att matcha dem mot svart vulkanisk sand. Och idéns  djupare innebörd: att använda ett av världens tåligaste växtslag för att få en av världens mest svårodlade trakter att blomstra.
INTE HÄR FRÅN BÖRJAN. Kaktusarna hör inte hemma här, varken på Lanzarote eller någon annan kanarisk ö. De tillhör helt och hållet den amerikanska kontinenten, Nord-, Mellan-, och Syd.
Med ett undantag. Se fikonkaktusarna med deras konschinellöss i sidfältet. De har funnits här i 200 år.
LÄTTILLGÄNGLIGHETEN. Kaktusparken är lätt att nå med bil eller med regelbundna bussturer från öns turistcentra.
Vi kan bara vittna om hur spännande det är att gå runt  bland all världens kaktusar samlade på ett och samma ställe. Många har hunnit växa upp till praktexemplar sedan de planterades här för över tio år sedan, omsorgsfullt odlade och effektfullt placerade. Och har man tur så får man se många i blom.
Stor show.
AVDELNING FÖR ENDEMISKA VÄXTER.   
Äkta kanariska växter hittar man också i Jardin de Cactus. De finns instuckna lite här och var. (Annars är den botaniska trädgården på Gran Canaria det rätta stället att bekanta sig med öarnas endemer.)
Här en verklig skönhet med gula blommor och svarta blad dessutom iscensatt mot röda lavaklippor.: Aeonium arboreum var. atropurpureum.

I VÄXTHUSET UNDER MÅNGA ÅR.
De kallas på svenska för bruna lyktpinnar, Ceropegia fusca, och är en ganska vanlig växt på öarna, bilden är från norra Gran Canaria. Vi frågade i den botaniska trädgården var fuscan
 växte och lyckades faktiskt hitta den och ta bild.
Vi trodde först att den  helt saknade blad, men på  vårarna dök det upp ett och annat. Blomningen var det värre med. Vi fick bara enstaka blommor och inte varje år, trots att vi alltid hade den i växthuset,
Vi hade inte bättre lycka med den nära släktingen Ceropegia dichotoma, på svenska kallad lyktppinne rätt och slätt. Den blommade för oss ett par gånger. Sedan inte mer.
Då hade vi större lycka med många andra ceropegior, de klättrande, som lyktranka och fallskärmsranka, SE HÄR. Så tillhör de också ett annat klimat, rumsklimatet hos oss.

TiILLBAKA TILL NATUREN.
Detta är norra Teneriffa. Här är naturen inte särskilt inbjudande. Inga anlagda vandringsleder eller ens gångstigar. Och bara vägar där bilar inte kan mötas.  Och så står där en ensam vaktpost på plats som för att visa bort eventuella turister. En typväxt för trakten, en Senecio kleinia.
Själva trivs vi här i det övergivna landskapet. De blånande bergen, de gröna sluttningarna och de grova stenpartierna som tycks föda den ena växten efter den andra.
Och växten här, Senecio kleinia, fanns faktiskt som krukväxt förr i världen. Också hos oss. Vi hade ett exemplar i många år. Den var mycket smalare och tunnare än som den såg ut i landskapet.

PÅ GRÄNSEN TILL UTROTNING. Euphorbia handiensis finns bara kvar på en enda av öarna och där endast i mindre bestånd. Den betecknas som sårbar i Catalogue of Life.  På gränsen till utrotningshotad.
Det är en euforbia som med sin mängd av vassa taggar mest liknar en kaktus.  Men någon kaktus är den inte. Lätt att kolla.  (Om skillnaden  SE HÄR.)
Dess svenska namn är Jandia-euforbia. Jandia är ett av samhällena på Fuertuventura, det är där växten lever. Så länge det nu varar.
Vi tycker den ser ovanligt trevlig ut där den står i vulkanaskan. Den har något av leksak över sig. Och faktiskt vi har lyckats komma över ett exemplar ganska nyligen. Spännande.Se köpekontraktet i sidfältet.

EN KLASSIKER. NATURLIG BONSAI.
U
ngefär så här ser en balsamifera-bonsai ut om man går ut på nätet för att köpa en. Kostar minst en tusenlapp. Men en tunn och liten planta kan kosta 18 pund, se HÄR. Vi var förtjusta i vår balsamifera i många år men så började vi med japanska bonsai och sedan med vårt nuvarande intresse, små vackert formade träd som nästan sköter sig själva, våra fönsterträd. Se Kapitel 2: ’Små träd, dungar och skogar.’

KUNGEN KOM FÖRBI.
Sist men också minst är den lilla murkotten, Monathes muralis. Den  är inte mycket högre än fem centimeter och växer i runda rosetter med blad i form av pärlor. Rosetterna trängs så tätt med varandra att de bildar tuvor  bland stenarna. Den blommar i gult på höga stänglar. Vi hade ett par i vårt växthus i några år på ett skuggigt ställe, bara sol ett par timmar om dagen. Men vi fick dem aldrig att riktigt trivas.
För många år sedan representerade vi en välkänd blomsterjord på en växtutställning i Stockholm. Med ett eget stånd. Vi visade upp en samling växter, en hel del rariteter från olika håll i världen. Bland dem en murkotte.
Då kom kungen förbi. Se sidfältet.