Konsten att skapa nya blommor.

SINNINGIA.

Den sköna konsten att korsa fram nya sinningior.

Vi hade haft den ett par år. Vi gillade de stora blommorna som signalerade om uppmärksamhet från höga stänglar.  En sinningia. En okänd hybrid, en så kallad noid, no identity.
En dag upptäckte vi att den satt frö.  Det var lätt att se. Den visade upp fröna som i en skål. röda frön i skål av gröna sidenblad. Med lyft lock.
Någon insekt måste ha varit och nosat i någon av våra andra sinningior, vi hade tre totalt. Där hade den fått frömjöl på kroppen och sedan flugit hit och satt av en smula på pistillens märke. Vi hade sett en humla dyka in i blommorna ett par gånger när fönsterna stått öppna i sommarvärmen.
Vi anade förstås vad som sedan hänt. Frömjölet hade sökt sig ner genom pistillen till dess bas, fruktämnet. Där hade så befruktningen skett. Precis som den sker hos oss människor när mannens sperma når fram till kvinnans ägg.
Blomman hade blivit havande, det vill säga, fruktämnet hade vuxit sig större och större. Tills fröna var mogna, lyfte på hatten och visade sin rikedom.
Vi rörde ingenting, vi hade annat att göra, växten skötte allting på egen hand. Så en dag upptäckte vi att fröna fallit ner i krukjorden och grott där de fallit. Som i naturen. De varSinningia sma froplantor lag mycket små. Det var knappt att man såg de gröna hjärtbladen. På bilden har de stått lite mer än tre veckor.
Vi lät dem växa ytterligare några veckor. Och sedan, borde vi inte göra något? Vi kände att vi hade ett ansvar för de små.  Och så var vi nyfikna. Vad skulle komma ut av de nya sinningiorna.?
Vi valde ut tre fröplantor och gav dem var sin kruka. Vi försåg dem med vatten och såg till att  de fick gott om ljus men måttligt med sol. De växte snällt. Så efter ett par månader började  det dyka upp knoppar.
Nu blev det spännande. Vilka färger skulle blommorna få? Och vilka former? Vilken livskraft kommer de att visa upp? Av de tre i gruppen var det den röda till höger som verkade  mest lovande.Sinningia forsta blomn lag
Så till hösten upphörde blomningen och bladen började se trötta ut. Vi kände med fingrarna i jorden. Jo, mycket riktigt där fanns en kraftig knöl i varje kruka.
Resten var enkelt. Vi kände receptet. Sluta vattna och låt bladen vissna ner. Klipp bort allt ovanjordiskt och ställ krukorna på ett mörkt ställe med en inte alltför varm rumstemperatur. Lite under 20 grader.
Sedan hände det som skulle hända. Nere i jorden sov  knölarna gott från oktober till mars. Så kom våren. Det var dags att ta upp knölarna, ge dem ny jord och börja vattna. Kretsloppet började på nytt.

Att göra egna sinningior

Klart att vi blev inspirerade av den lilla humlan som hade pollinerat vår sinningia. Kunde den så kunde vi. Så började vår bana som amatörhybridisörer. Så spännande att skapa helt nya sorter av  blommor med egna färger och former. Och detta bara genom att överföra frömjöl från ståndarna hos en blomma till pistillen hos en annan.
Inom samma art förstås. Det var så Linné en gång definierade begreppet art. Bara de individer som tillhör samma art kan man korsa med varandra. Som i djurvärden. Man kan korsa en hund med en  annan hund, men inte med en katt.

VARFÖR JUST SINNINGIA?
Flera skäl.
1. Från frö till första blomma. Snabbast av alla vi känner: sex månader.
Vår första lyckade hybrid, döpt till Agnes, såddes den 25 sept. Bilden här intill togs den 17 mars.
2. Den är lagom i formatet. Många småplantor får plats på ett begränsat utrymme när de växer upp.
3. De nyskapade blommorna visar ofta en stor variation i färg, teckning och storlek. De skiljer sig också i hur högt de lyfter blommorna, hur länge blommorna håller, och hur bladverket ser ut.
5. De är lätta att hantera. Oömma. Och frömjölel ligger ytligt på ståndarna och är lätt att överföra till pistillerna.

FÖRSTA FÖRSÖKET.  Vi valde som mamma en känd hybrid: ’Quick Chick’ och som pappa en namnlös sort. Vi hade haft båda länge. Det var bara att att vända på den ena, den namnlösa, och stryka ståndarna mot pistillen på den andra, den blivande mamman, så att pollenet fäste på märket.
Sedan fick vi vänta. Vi kunde se att basen till blomman svällde och utvecklade sig till en frukt. Sedan fick vi vänta igen. Tills frukten  hade blivit en torr kapsel med mogna frön.
Vi sådde i en jord med hälften tvättad sjösand och hälften såjord. Elva frön grodde, fröplantorna var så små till en början att vi nästan inte såg dem. På bilden till höger är de tre veckor. Datum: 28. okt.
Fem månader senare valde vi ut den vi tyckte var mest lyckad.  Vi döpte den till ’Agnes’. Flest blommor, som mest 17 tillsammans med lika många knoppar. Dessutom graciöst lyfta på starka stänglar. Färg i purpur, lagom stora blad.

EN KONKURRENT DÖK UPP. 
Sju veckor senare blommade ett annat av syskonen som vackrast.  Vi döpte den till ’Nora’. De tolv blommorna hade en djup, nästan helblå färg, stänglarna var bara hälften så långa som hos Agnes. (Som vid samma tillfälle fortfarande blommade vackert. Med 11 blommor. Heja Agnes.)
Vi tog bilden den 15. maj. Då var fortfarande hälften av de andra syskonen på utvecklingsstadiet. Ett par av dem hade inte visat någon blomma alls och ett exemplar hade så korta blomstänglar att de stackars blommorna gömde sig under bladen.  Men ännu var det inte dags att döma ut dem.

KNÖLAR. Sinningians knölar fungerar som magasin för näring och vatten. De kan ligga i vila i månader och sedan vakna upp och producera nya blad och blommor. I naturen är viloperioden en strategi för att överleva långa torkperioder. Men hemma hos oss är det vintermörkret som de vill undvika. Så mot hösten när de börjar se dåliga ut låter vi plantorna vissna ner och sätter dem sedan mörkt, torrt och i rumstemperatur, helst något lägre.
På bilden en samling knölar i olika storlek och ålder. Minst är S. pusilla längst fram, störst S. fyfiana längst bak till höger.
De håller här på att vakna upp från vintervilan och skjuter redan små skott. Dags att plantera.
De små knölarna kan uppträda väldigt olika på våren. Här är en ettårig knöl som har bestämt sig för att blomma så fort som möjligt. Så fort till och med att bladen knappt hunnit med. Rätta platsen är förstås en äggkopp. Åtminstone tillfälligt.
En sinningia bildar knölar ganska snart efter sådd. Vi mätte Agnes knöl åtta månader efter sådd. Diameter 2 cm.  Till hösten när vi satte den till vila hade den mer än fördubblat sin storlek.

SKILLNAD MELLAN LÖK OCH KNÖL.
Till vänster en  lök till amazonlilja och till höger en knöl till silverkardinalblomma.
En lök är egentligen en fullständig växt även om i sin speciella form. Rötterna finns där, kroppen består av växtens blad som ligger tätt intill varandra och blomman kommer så småningom på en stängel inifrån centrum.
En knöl däremot är ett enda homogent medium för vatten och näring och skotten kommer från ovansidan. Jmf med potatis.
SKILLAND I SJÄLVA STRUKTUREN.
En  hyacintlök i genomskärning. Här är hela den kommande blomman synlig. I mitten den blivande blomstängeln med alla sina blomknoppar. Längst ner några kraftiga vita rötter som håller på att bildas. Vid sidorna de kommande bladen som klamrar sig fast mot varandra precis som hos en steklök. Och underst  återstoden av fjolårets rötter.
Sinningiaknölens inre är helt annorlunda. Inte en skymt av den kommande växten. Men överst har redan ett par skott dykt upp och längst ner är rötterna på väg att vakna. En annan, välbekant knöl fungerar på samma sätt. Potatisen.
Samtidigt visar vi en enkel förökningsmetod. Samma som man ofta använder när man sätter potatis.  Man delar helt enkelt knölen. I sinningians fall så att varje del får ett skott.

EN PRAKTFULL KNÖLVÄXT. 
Silverkardinalblomma, Sinningia canescens, har varit en samlarväxt sedan mycket länge. Den odlas för det mesta som på bilden med den vackra knölen till hälften upplyft ur jorden. Förekommer ofta i bonsaikretsar.
Odlas som andra sinningior.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST