Sinningior och narrhuvor.
Att ha sinningior och narrhuvor är att umgås med evigheten, med naturens eviga kretslopp. 
Tänk bara på våra snödroppar. Osynliga hela vintern. Dyker först upp när rätta tillfället kommer. Om våren förstås. För att sedan försvinna igen när blomningen är över. Nästa vår sätter kretsloppet igång igen.
Sinningior och narrhuvor beter sig på samma sätt.. Blommar under den ljusa årstiden, sover om vintern. Fast i stället för i lökar vilar de i knölar respektive rhizomer. Och det är inte vintern de gömmer sig från som snödropparna utan från långa heta torrperioder i den natur de härstammar ifrån. De tillhör den tropiska världen.
Som växter inomhus har de samma beteende.
De vill vila om vintern.
De behöver förstås vår hjälp. Vi måste sluta vattna när de börjar tackla av om hösten. Och sedan förvara dem mörkt, torrt och i rumstemperatur (eller något lägre.) Sov gott.
De vill vakna om våren.
Också nu med vår hjälp. Först: vattna, men inte överflödande. Sedan, sätt dem i ljuset. Men inte i brännande sol. Sinningia ’Fire Cracker’ här ovan har somnat och väckts hos oss sex säsonger.
Att följa växandet. Närkontakt av första graden,
NARRHUVAN SOVER I SIN RHIZOM.
I övrigt uppträder de på samma sätt, sinningior och narrhuvor. De tillhör dessutom samma växtfamilj: Gloxiniaväxter, Gesneriaceae, Mer om familjen Se HÄR.
Detta är vår äldsta narrhuva, Kohleria, vanlig för tjugo år sedan då den var lätt att hitta i blomsterhandeln. Sortnamn: ’Sunshine’ en av de mest rikblommiga. Under vintern sover rhizomerna gott. 
Vi håller dem mörkt, torrt och i rumstemperatur eller något under. Någon gång i februari, mars väcker vi dem, dvs vi planterar dem i kruka, med ny jord, sätter dem ljust och vattnar. Ganska ofta vaknar de själva och visar sina skott som den lilla rhizomen på bilden ovan.
Om hösten när blomningen upphör och hela plantan tacklar av, tar vi upp rhizomerna ur jorden och förvarar dem mörkt, torrt och lite under rumstemperatur. De har ofta förökat sig under växtsäsongen , så att de räcker till mer än en kruka när vi planterar dem i ny jord om våren.
SINNINGIAN SOVER I SIN KNÖL.
Om våren, någon gång i februari, 
mars, börjar man vattna sina knölar. Har man inga, ja, varför inte skaffa nya och sätta. Man får vara med om ett av naturens många under. Som med den lilla 
’Country Pink’ som vi köpte häromåret på Blommia, se HÄR.
Sinningiornas knölar har samma kretslopp som narrhuvans rhizomer. När man satt sin knöl dröjer det några veckor innan de första skotten visar sig. Sedan samma scenario: en ljuvlig blomning som varar hela den ljusa årstiden. Så till hösten börjar blomningen avta, man slutar vattna, dags för vila. Till nästa vår.
SINNINGIAN I NATUREN. STÖRST OCH MINST.
Det finns många olika arter av Sinningia. Över sextio, alla med olika utseende. Två av dem har särskilt med oss att göra. Sinningia speciosa och Sinningia pusilla.
LITEN BLIR STÖRST. Sinningia speciosa växer i Brasiliens skogar, en blåblommande liten ört. Den är mest känd som ursprunget till en av de mest praktfulla krukväxterna från förra seklet. Den jättestora och praktfulla Sinningia speciosa fyfiana. Se ett antal färggranna hybrider i sidofältet.
Fyfianan är en höjdpunkt i krukväxternas förädlingshistoria.
Året var 1845. På ett odlingsbord i Skottland skedde en mutation bland vanliga blå speciosor. (Se den vanliga på bilden ovan med sina hängande klockor.) Nu hade något märkligt hänt. På en av plantorna hade klockorna vänt sig med öppningen uppåt. Dessutom var den helt rund. Och större.
Vad var nu detta?
Jo, en mutation. Det vill säga en spontan förändring av arvsanlagen. Odlaren, John Fyfe, insåg dess värde och förökade upp den med sticklingar.
Här är en av de första bilderna av den nya sinningian, vid den här tiden kallad Gloxinia speciosa. En stor succé. Publicerad i den berömda botaniska tidskriften Curtis’s Botanical Magazine. London.
En teckning förstås. Fotografiet är en långt senare historia.
I handeln finns den fortfarande. Dyker den upp så passa på. Det är ett litet under när den ena knoppen efter den andra slår ut. Blomningstiden? En månad, lite mer.
Men sedan är ju knölen kvar, stor också den. Bevara den mörkt, torrt och svalt under vintern. Sätt den i en kruka med ny jord till våren. Den tar sats under någon månad med fler och fler blad, sedan dyker knopparna upp och varsågod, njut av en strålande blomning.
På svenska kallas denna speciella sinningia för gloxinia. Ett namn som också används för hela den familj som den tillhör: familjen Gloxiniaväxter, bot. Gesneriaceae.
VÄRLDENS MINSTA KRUKVÄXT. Sinningia pusilla. Pusilla betyder mycket liten och det är precis vad den är, världens minsta blommande växt i kruka. Här står den i en äggkopp.
Det svenska namnet är dvärgsinningia. Den växer också i Sydamerikas skogar.
Knölen är inte större än en ärta. Blommorna är små som lillfingernaglar. Om pusillan är den minsta och gloxinian den största så finns det en uppsjö av olika storlekar däremellan. Själva är vi mest förtjusta i mellanstorlekarna, som vanligen kallas mini. Pusillan är micromini.
Det finns en uppsjö av minis. Den amerikanska Gesneriad Society har registrerat över 220 namnsorter från ’Ablaze* till ’Zoe’. En urval olika minisinningior inkusive pusillan finns att köpa Här.
I samma nätbutik hittar du ett stort urval av växter i gloxiniafamiljen.