Ananasväxter

ANANASVÄXTER.

Vi brukar tänka på ananasväxterna som tropiska fåglar. Papegojor. De är lika färggranna och lever dessutom i samma träd i Mellan- och Sydamerikas regnskogar. Ananasväxterna är epifyter precis som orkidéerna.
Epi- betyder på, -fyt betyder växt.
De växer alltså på träden. Inte av träden. Rötterna har de att hålla sig fast med. Ungefär som papegojorna använder sina klor. Naturligtvis kan ananasväxterna också flyga. Med sina frön, som orkidéerna gör.
Vi måste erkänna att vi aldrig har kunnat motstå dem. De är lika originella i sina växtvanor som färggranna i fönsterkarmen. Se bara på ’Näckrosorna i dammen’ nedan.
Men. De flesta kan förstås inte visa upp den långa hållbarhet som  utmärker många andra växter vi berättar om. Ett par klenoder av växter som fyllt 40 år med råge som jabily eller ett par euforbior.
Men som väl är:
Två lysande undantag:  Prästhavren och gömblommorna.
Evighetens trotjänare. Nästan.
Och de andra inte så hållbara skönheterna?
Vi har inte några omöjliga ambitioner kvar. Vi känner deras begränsning. Vi begär inte mera än de kan ge. Och rätt som det är har vi någon av dem hemma hos oss igen.

Vanlig ananas.

Den mest kända  arten av ananasfamiljen, Bromeliaceae, är den vanliga ananasen, Ananas comusus. Här en odling av mogen ananas på Hawaii. Ett litet fält vid vägkanten för turisternas skull, sponsrat av ett känt varumärke med jätteodlingar i närheten.
DVÄRGANANAS.
Ibland kan man se den lilla dvärgananasen, Ananas nanus, med färdiga frukter som krukväxt.   Vi har verkligen försökt med den ett par gånger men har långt ifrån lyckats. Men ändå gillat den skarpt på grund av dess exotiska uteseende.
Så länge det varat.

Blomsterananas

Ananas fasciata, är den vanligaste av ananasväxterna i butikerna.  En mäktig pjäs som lätt fyller en fönsterkarm. Och måttligt hållbar. Den rosa blomställningen varar i månader, den krafiga bladrosetten minst ett år. Under en förutsättning, att den får vatten då och då,  gärna också i tratten.
Till slut når växten en gräns och vissnar, blommor, blad, allt.
Men nu är det dags att titta under bladen. I krukan går livet vidare. Se bilderna i sidofältet. Växten har förökat sig. Med dotterplantor.
För den verkliga växtentusiasten är detta förstås en utmaning. Går det att odla dem vidare?  
Vi har försökt. Vi hade dem i ett par år, de växte sig stora och vackra men gick aldrig i blom. Vi gav upp.
Arten kallas blomsterananas. Men var är blommorna? Jo, de sitter lite överallt bland de rosa högbladen, blå och små.  De kommer fram den ena efter den andra under ett par månader. Vackra inslag i allt det rosa.

Ett praktfullt misslyckande. Tillandsia.

DE LEVER AV LUFT. 
Vårt tillandsiaträd. Vi byggde det själva, lärde oss limma av en dansk odlare, det är så man sätter fast dem. Det är klart att vi blev intresserade när blomsterhandeln plötsligt fylldes med tillandsior. Det var i början av 90-talet. Den ena arten dök upp efter den andra. Ett jättesortiment. Vi samlade på oss så många olika arter vi kunde hitta, och satte upp dem på en gammal vinstock.
Vi kände några namn. Överst till vänster sitter Tillandsia inonantha, nåltillandsia, och till höger hänger ett trassel av T. usneoides, spansk mossa. Längre ner på var sin sida sitter två T. caput medusae, medusatillandsia.
Resultatet var praktfullt. Så länge det varade. Ett halvt år och lite till.
Sedan började de se ledsna ut den ena efter den andra.
Varför detta misslyckande?
Framför allt: Den låga luftfuktigheten i hemmet. Tillandsiorna får hela sin vattenförsörjning genom fuktigheten i luften och inte genom rötterna som de flesta andra växter.  Inte något problem i regnskogen, förstås. Men hos oss.
Det hjälpte inte att vi duschade dem. Vi var säkert inte tillräckligt ihärdiga. Och det var vi nog inte ensamma om. Det dröjde inte länge förrän tillandsiorna var försvunna  ur handeln.

Ännu en tillandsia – en  klassiker.

Vi vet förstås att vi inte kan ha dem mer än över blomningen. Vi får dem inte att blomma om. Ändå skaffar vi hem någon tillandsia då och då. Oftast Tillandsia cyanea, svenskt namn: blå tillandsia. Den har funnits i handeln så länge vi kan minnas. Och finns där fortfarande.
Och så länge vi kan minnas har den kallats väktaren i tornet. 
Ett träffande namn när man ser hur blommorna skjuter ut mellan vecken på den rosa blomkolven. De kommer ut en i taget. Det gör de nerifrån och upp som efter ett uppgjort vaktschema. (Nu har namnet Väktaren i tornet tillfallit en snarlik art:  T. lindenii.)
Visst är t
illandsian på bilden ovan vacker, men dess bästa tid är på upphällningen. Blommorna sitter i toppen. Det blir de sista. Så många fler blommor har den inte att komma med.
Då är detta exemplar desto bättre. Den har ännu inte hunnit till mitten av sin blomstring, Blommorna skall komma fram mellan de röda täckbladen. Det är bara till att räkna. Mellan 18 och tjugo blommor ligger i vänten.
Allra helst borde blommorna sitta ännu lägre ner, när man köper sin tillandsia. Då kan blommorna komma den ena efter den andra under  riktigt lång tid.
För länge sedan hade vi kvar de blå tillandsiorna när de hade blommat över och blomkolvarna var borta. De skötte sig alldeles utmärkt som små grästuvor men ledde inte till någon ny blomning.
Mer om tillandsia: Se HÄR: I bergen, vattenriket och regnskogen. Guatemala.

Näckrosorna i dammen.

Ananasväxter  brukar det vara gott om i blomsterhandeln. De flesta i strålande färger och nästan alltid med lång showtime. Dvs de håller sig fräscha och igång under en lång tid, ett halvår, mer.
Igång?
Ja, se här vad vi fallit för ett par gånger. Drottningens juvelsmycke, Neoregelia carolinae.  Titta i dammen.  Där pågår ett skådespel, långsamt men fängslande. Blå näckrosor. En efter en dyker de små blå  upp i vattnet, blommar i den blanka ytan några dar, lämnar sedan  plats åt andra.
I naturen innehåller dammarna  ett rikt mikroliv. Många sorters insekter. Där lever också ödlor och grodor. Det var dessa små dammar som satte stopp för Panamakanalen. Det var där de livsfarliga  malariamyggor förökade sig. (Se sidofältet).
I fönsterkarmen har man andra problem. Efter några månader bleknar färgen på bladen, inga flera blommor visar sig i dammen. Rosetten dör en naturlig död när den har blommat.
Men man kan låta den sitta kvar i sin kruka. Precis som blomsterananasen har den bildat dotterplantor.  Vi har försökt odla också dessa vidare ett par gånger men aldrig lyckats fullt ut. Numera har vi inga sådana ambitioner. Vi gläder oss åt de små näckrosorna och nöjer oss sedan så länge bladen har färgerna kvar.

Succé. En verklig trotjänare.

 Prästhavren har alltid varit känd som en av de trognaste växterna i hemmet. I boken ’Blommor från 1940-talet’ beskriver t. ex. Erik Söderberg Billbergia nutans som ”ytterst härdig och i sina livsvillkor föga fordrande” och räknar den till de allra tåligaste, jämförbar med aspidistran.
Och på den tiden var billbergian vanlig i hemmen,  fast då kallades den för slokbillbergia. Det måste vara efter det botaniska namnet: Billbergia nutans. (Nutans = sloka.)
Det nuvarande namnet prästhavre har vi importerat från Danmnark.
I folkmun går den också under namnet   svenska flaggan, på grund av färgerna på  blomställningen.Billbergia nutans 2 lag Blågröna täckblad har rullat sig bakåt vid varje blomma och blottat smala gula ståndare och en röd pistill. Lägg märke till spetsen på pistillerna. Nektardroppar. De rinner fram i ständigt överflöd. Kolibrierna i närheten låter sig väl smaka. Men finns där inga så kan man ju smaka själv. Sockerdroppar. Hamnar de i fönsterkarmen är de lätt borttorkade.
Det är dessa droppar som gett växten dess engelska namn: Queens tears, Drottningens tårar.
Att prästhavren en gång var vanlig i hemmen beror inte minst på att den är så lätt att dela på.  Det är bara att bryta loss några av de smala bladtrattarna, med rötter förstås, och ge dem en egen kruka. Får de sedan bara stå ljust men inte alltför soligt så blir trattarna fler och fler och bildar snart en frodig vassrugge.
Även om man ger vatten i trattarna, som skötselråden brukar lyda, så får man aldrig glömma att rötterna i krukan också behöver vattnas. Prästhavren är i naturen marklevande.
Och så på våren blommar den med hängande blommor och stora rosa skärmblad. Och producerar nya sockertårar.

Gömblommorna – tåliga som plastblommor.

De skiljer sig från de vanliga ananasväxterna på två sätt. För det första: de är inte epifyter utan håller till på marken. För det andra: de tillhör de verkliga överlevarna. De klarar det mesta under långa tider. Till exempel att man glömmer att vattna dem. I de tropiska skogar där de lever är det är långt mellan regnen. Detta gör dem extremt torktåliga. Bladen är styva och överdragna med flera vaxlager, avdunstningen är mycket liten. Man skulle kunna säga att de är naturens bästa försök att efterlikna plasten.Cryptanthus bivittatus lag 2
Gömblomma är en direktöversättning av det botaniska släktnamnet. Cryptanthus. Crypto=hemlig, anthos=blomma. På engelska kallas de Earth Stars, jordstjärnor, efter deras växtplats  på marken.
De fyra i korgen är olika hybrider av samma art, Cryptanthus  bivittatus, bandblad. De är de vanligaste i handeln. Men det finns andra. Cryptanthus fosterianus lag Till exempel C. fosteriana, ormskinn. som har ränderna på tvären. Alla är lika lätta att hantera.
Inte ens förökningen är ett problem. Den klarar de själva. Dotterplantor bildas inne i bladvecken, växer till sig sakta men säkert och när de inte får plats längre hoppar de ut. Då är det bara att ge dem egna krukor. Om man i nödfall måste låta dem ligga övergivna några månader så går det alldeles utmärkt..

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

 

Lämna ett svar