Blygsamma succéer och praktfulla misslyckanden.

ANANASVÄXTER.

Vi brukar tänka på ananasväxterna som tropiska fåglar. Som papegojor. Båda lika färggranna, båda lever dessutom i samma träd i Mellan- och Sydamerikas regnskogar. Ananasväxterna är epifyter precis som orkidéerna.. Epi- betyder på, -fyt betyder växt. De växer alltså på träden. Inte av träden. Rötterna har de för att hålla sig fast. Ungefär som papegojorna använder sina klor. Naturligtvis kan de också flyga. Med sina frön, som orkidéerna. 
Ananasfamiljen, Bromeliaceae, har fått sitt namn efter den mest kända arten, den vanliga ananasen, Ananas comusus. Här en odling av mogen ananas på Hawaii. Ett
 litet fält vid vägkanten för turisternas skull, sponsrat av ett känt varumärke med jätteodlingar här.
Ibland kan man se den lilla dvärgananasen med färdiga frukter som krukväxt. Ibland också Ananas brachteatus, skärmananas. Vi har inte lyckats något vidare varken med den ena eller den andra men haft stor glädje av deras exotiska utseende så länge det varat.
BLOMSTERANANAS,
 Ananas fasciata, är den vanligaste av ananasväxterna i butikerna.  En mäktig pjäs som lätt fyller en fönsterkarm. Och
hållbar, den rosa blomställningen varar i månader. Under en förutsättning, att den får vatten då och då,  gärna också i tratten. Men till slut når växten en gräns och vissnar, blommor, blad, allt.
Men nu är det dags att titta under bladen och i krukan. Där går livet vidare. Se bilderna i sidofältet. Växten har förökat sig. Med dotterplantor. 
För den verkliga växtentusiasten är det en utmaning att odla dessa vidare. Som för oss. Vi hade dem i ett par år, de växte sig stora och vackra men gick aldrig i blom. Vi gav upp.
Arten kallas blomsterananas. Men var är blommorna.? Jo, de sitter lite överallt bland de rosa högbladen, blå och små .  De kommer den ena efter den andra under ett par månader. Vackra små inslag i allt det rosa.
Släktetär jättestort. Titta  HÄR.
Den har aldrig blivit följeslagare genom åren. Ändå är vi förtjusta i blomsterananasen. Vi har haft några stycken genom åren.   Men visst finns det trotjänare också i bromeliafamiljen.. Lysande undantag. Prästhavren är det ena. Gömblommorna det andra. Oslagbara trotjänare båda.

De lever av luft. Men inte länge.

Här har vi ett praktfullt misslyckande. Vårt tillandsiaträd. Det är klart att vi blev intresserade när blomsterhandeln plötsligt fylldes med tillandsior. Det var i början av 90-talet. Den ena arten dök upp efter den andra. Ett jättesortiment. Vi samlade på oss så många olika arter vi kunde hitta, och satte upp dem på en gammal vinstock.
Vi kände några namn. Överst till vänster sitter T. inonantha, nåltillandsia, och till höger hänger ett trassel av T. usneoides, spansk mossa. Längre ner på var sin sida sitter två T. caput medusae, medusatillandsia.
Resultatet var praktfullt. Så länge det varade. Ett halvt år och lite till.
Sedan började de se ledsna ut den ena efter den andra. Varför detta misslyckande?
Framför allt: Den låga luftfuktigheten i hemmet. Eftersom tillandsiorna får hela sin vattenförsörjning genom fuktigheten i luften och inte genom rötterna blir det problem. Inte i regnskogen förstås, men hos oss. Det hjälpte inte att vi duschade dem. Vi var säkert inte tillräckligt ihärdiga. Det dröjde heller inte länge innan tillandsiorna var försvunna  ur handeln.

Ännu en tillandsia – en  klassiker.

Trots deras begränsningar i hållbarhet skaffar vi hem någon tillandsia då och då. Oftast Tillandsia cyanea, blå tillandsia. Den har funnits i handeln så länge vi kan minnas. Och finns där fortfarande. Och så länge vi kan minnas har den kallats väktaren i tornet. Ett träffande namn när man ser hur blommorna skjuter ut mellan vecken på den rosa blomkolven. De kommer ut en i taget. Det gör de nerifrån och upp som efter ett uppgjort vaktschema. (Nu har namnet Väktaren i tornet tillfallit en snarlik art:  T. lindenii.)
Visst är t
illandsian på bilden vacker, men dess bästa tid är på upphällningen. Blommorna sitter i toppen. Så många fler blommor har den inte att komma med.
I stället borde blommorna sitta ännu lägre ner när man köper den. Då kan blommorna komma den ena efter den andra under lång tid
För länge sedan hade vi kvar de blå tillandsiorna när de hade blommat över och blomkolvarna var borta. De skötte sig alldeles utmärkt som små grästuvor men ledde inte till någonting. Efter några år gav vi upp.

Näckrosorna i dammen.

Ananasväxter  brukar det vara gott om i blomsterhandeln. De flesta i strålande färger och nästan alltid med lång hållbarhet.  Många växer i rosetter med en damm i mitten, där de samlar vatten. Neoregelia carolinae lag Rötterna håller de bara sig fast med, typiska epifyter.
Där i dammarna pågår ett intressant mikroliv med många slags insekter, där lever också ödlor och grodor. Det var i dessa dammar de farliga malariamyggorna utvecklade sig i sådana mängder att de satte stopp fär Panamakanalen. (Se sidfältet).
En av dem  har vi fallit för ett par gånger: drottningens juvelsmycke, Neoregelia carolinae. Se på den lilla dammen i mitten. Ett pågående skådespel, långsamt men fängslande. En  efter en dyker de små näckrosorna upp ur vattnet, blommar ett tag, ger sedan plats för andra.
Så efter några månader bleknar färgen på bladen, inga flera blommor visar sig i dammen. Rosetten dör en naturlig död när den har blommat.
Men man kan låta den sitta kvar i sin kruka. Precis som blomsterananasen har den bildat dotterplantor.  Vi har försökt odla dessa vidare ett par gånger men aldrig lyckats fullt ut. Det tar ett par år innan man får mogna blommande plantor. Numera har vi inga sådana ambitioner. Vi nöjer oss med den så länge den har färgerna kvar.. Och näckrosdammen.

Succé. En verklig trotjänare.

 Prästhavren har alltid varit känd som en av de trognaste växterna i hemmet. I boken ’Blommor från 1940-talet’ beskriver t. ex. Erik Söderberg Billbergia nutans som ”ytterst härdig och i sina livsvillkor föga fordrande” och räknar den till de allra tåligaste, jämförbar med aspidistran. Billbergia nutansOch på den tiden var billbergian vanlig i hemmen,  fast då kallades den för slokbillbergia. Det nuvarande namnet prästhavre har vi importerat från Danmnark.
I folkmun går den också under namnet   svenska flaggan, på grund av färgerna på  blomställningen.Billbergia nutans 2 lag Blågröna täckblad har rullat sig bakåt vid varje blomma och blottat smala gula ståndare och en röd pistill. Lägg märke till spetsen på pistillerna. Nektardroppar. De rinner fram när det inte finns någon kolibri i närheten som kan sticka in näbbet i blommorna och dricka dem. Det är dessa droppar som gett växten dess engelska namn: Queens tears, Drottningens tårar.
Att prästhavren en gång var vanlig beror inte minst på att den är så lätt att dela med sig av. Det är bara att bryta loss några av de smala bladtrattarna, med rötter förstås, och ge dem en egen kruka. Får de sedan bara stå ljust men inte alltför soligt så blir trattarna fler och fler och bildar snart en frodig vassrugge.
Även om man ger vatten i trattarna så får man aldrig glömma att rötterna i krukan också behöver vattnas. Och så på våren blommar den med hängande blommor och stora rosa skärmblad.

Gömblommorna – tåliga som plastblommor.

De skiljer sig från de vanliga ananasväxterna på två sätt. För det första: de är inte epifyter utan håller till på marken. För det andra: de tillhör de verkliga överlevarna. De klarar det mesta under långa tider. Till exempel när man glömmer att vattna dem. I de tropiska skogar där de lever är det är långt mellan regnen. Detta gör dem extremt torktåliga. Bladen är styva och överdragna med flera vaxlager, avdunstningen är mycket liten. Man skulle kunna säga att de är naturens bästa försök att efterlikna plasten.Cryptanthus bivittatus lag 2
Gömblomma är en direktöversättning av det botaniska släktnamnet. Cryptanthus. Crypto=hemlig, anthos=blomma. På engelska kallas de Earth Stars, jordstjärnor, efter deras växtplats  på marken.
De fyra i korgen är olika hybrider av samma art, Cryptanthus  bivittatus, bandblad. De är de vanligaste i handeln. Men det finns andra. Cryptanthus fosterianus lag Till exempel C. fosteriana, ormskinn. som har ränderna på tvären. Alla är lika lätta att hantera. Inte ens förökningen är ett problem. Den klarar de själva. Dotterplantor bildas inne i bladvecken, växer till sig sakta men säkert och när de inte får plats längre hoppar de ut. Då är det bara att ge dem egna krukor. Om man i nödfall måste låta dem ligga övergivna några månader så går det alldeles utmärkt..

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST