TRÄD ATT VÖRDA OCH VÅRDA.
Den står så vackert i vårsolen där ån så stilla flyter fram. En blodbok mitt i lövsprickningen, Fagus silvatica atropurpurea. Stammen grov och ärrad, grenarna långa och knotiga, kronan lysande röd där fåglarna bygger sina bon.
Hur gammal den kan vara? 
Tvåhundra år, kanske trehundra.
Den som kommer förbi stannar upp och betraktar trädet, fylls av glädje över dess skönhet och av vördnad över dess ålder.
Hade trädet stått på tunet till en gård hade det kallats vårdträd. Det kunde också ha varit en alm, en kastanj eller ek. Sådana träd kallas vårdträd, inte därför att de som bor där vårdar träden, utan därför att träden vårdar sig om dem, beskyddar dem.
I den romerska mytologin hade varje plats sin egen ande, genius locii, som man offrade till för att få beskydd. Hos oss fyller ett sådant träd oss med andakt. Det står för en mystisk samhörighet mellan träd och människa. Vårdträdet som platsens ande.
Hade trädet stått i en fönsterkarm, varit trettio cm högt och planterat i kruka hade det kanske kallats bonsai. Eller varför inte vårdträd. Då också i betydelsen: träd att vårda.
ÄLSKADE FIKUS
Ett vårdträd i fönsterkarmen. Bonsai?
Så här vacker kan en vanlig benjaminfikus bli om den får trettio år på sig i händerna på en bonsaimästare. (Paul Lesniewicz, Bonsaizentrum Heidelberg). 
Den vackraste bonsai vi sett gjord av en vanlig krukväxt. Om den är en bonsai eller ej kan man förstås diskutera. Den har det rätta utseendet för en bonsai, efter ett månghundraårigt formideal från Kina och Japan. Och den har den rätta bonsaikrukan.
Men ändå är den vackert formade växten inte en äkta bonsai. Den tillhör nämligen ett annat klimat.
En äkta bonsai tillhör det tempererade klimatet. Som i Kina, som i Japan och som hos oss. Dvs vårt vanliga utomhusklimat.
Ficus benjamina däremot är en tropisk växt. Den tillhör samma klimat som vi har inomhus i våra hem med en jämn åretruntvärme på över tjugo grader.
Ändå är bonsai det ord som nästan alla använder när de ser Pauls vackra träd. Varsågoda. Ordet används nuförtiden om så gott som alla små träd i kruka. Men de som vill vara noga när de talar om Pauls träd lägger till ’inomhus’.
INOMHUSBONSAI (indoor bonsai) har blivit en egen kategori inom bonsaikonsten.
Själva kallar vi inte våra träd för bonsai, helst inte ens för inomhusbonsai. Vi har inte det formspråket som ideal för våra småträd. I stället brukar vi kalla dem fönsterträd, ett ord våra äldre släktingar använde om många sorters krukväxter på femtiotalet.
Våra fönsterträd har alla sin egen form som de har utvecklat enligt sin egen natur och karaktär. Och i samarbete med tiden. Och i viss mån med oss.
Natascha, som gjord för småträd och dungar.
Ficus benjamina ’Natascha’ är en dvärgform av en av våra vanligaste krukväxter: benjaminfikus. När den dök upp i handeln kom den som efterskickad. Det var mitt i bonsaiboomen på 1980-talet, ett årtionde då medierna fylldes med de japanska dvärgträden. Vi skrev själva en bok i ämnet: Inomhusbonsai, Nina och Tord Hubert. ICA.
Natascha var den första vanliga krukväxt som lätt kunde formas till något som liknade en bonsai. Den var liten till formatet, hade små blad, ett trädliknande växtsätt och trivdes i en fönsterkarm. Dessutom var den lätt att sköta, förlåtande mot tillfälliga misstag.
Hemligheten bakom tåligheten: rötterna. De är uppsvullna till tjocka lager för vatten och näring som de kan förse växten med under långa tider.
Natascha är ett fynd för oss som tycker om att göra något extra av våra växter. Den är lätt att forma till ett litet träd, till en liten dunge, ja till och med lätt att fläta till en liten märkvärdighet.
Bonsaiboomen har klingat av. Men småträden finns kvar. Natascha lever och frodas. Länge leve Natascha.
En dunge av Natascha.
Den lilla dungen är det hittills mest lyckade vi har fått fram av Natascha. Här är den tolv år gammal. Den står i en skål gjord av keramikern Claes Thell, Höganäs, och är uppvuxen i ett västerfönster. På vintrarna har den fått extra ljus från lysrör.
SÅ GJORDE VI. Följ bilderna i sidofältet.
1. Vi köpte ett par Nataschor, tre plantor i varje kruka, på fackspråk ’trebeningar’. Vi planterade sex tillsamman i en låg plastkruka och bäddade om dem med vanlig krukväxtjord. Vi valde bort en. Det sägs att ett udda antal är att föredra i en samplantering.
2 och 3. Vi klippte ner de högsta topparna, kortade in de längsta grenarna och tog bort de nedersta så att stammarna började framträda. Målet var lagom höjd och en frodig bladkrona.
4. Efter fyra år fick den lilla dungen en egen kruka. Den runda formen är den enklast möjliga. Man bara klipper in det som sticker ut. Och i längden formar den lilla dungen mest sig själv. Tiden är bästa formgivaren.
Enklare än det ser ut. Att fläta en Natascha.
Varför skall man ge sig på att göra en flätfikus? Jo, därför att man kan. Och för att det är ett bra sätt att lära känna växten i grunden. Och för att det är roligt. Det tog fyra år för den lilla flätfikusen att nå sin form. Den enklaste formen av alla. Ostkupan eller mössan.
SÅ GJORDE VI. Följ bilderna i sidofältet.
1. Vi köpte en kruka med tre plantor, en så kallad trebening.
2. Vi tog upp de tre, särade på dem och kratsade bort så mycket jord från rötterna att vi kunde trycka samman dem i en egen kruka. Där fick de hämta sig ett par månader. Mot slutet började vi klippa bort grenar och blad nerifrån och halvvägs upp till toppen.
3. Sedan tog vi itu med flätandet. Vi var försiktiga men inte rädda för att ta i, unga stammar tål det mesta. Det säger en del att en nära släkting är gummifikusen, Ficus elastica.
4. Sedan fick flätfikusen växa i fred. Vi 
putsade på formen med jämna mellanrum. Klippte bara in de grenar som sköt ut längst. Målet var att ge den en rund krona. Och frodig.
Efter ett par år var det dags att ge flätfikusen en passande kruka. Det blev samma sorts skål som dungen står i, fast en storlek mindre.
Efter tio år har stammarna vuxit samman till en enda.
En skog av Natascha.
En bonsairegel säger att en skog skall bestå av minst sju träd. 
Fast egentligen består denna skog av både en skog med sju träd och en dunge med fem. Det är denna kombination som stärker intrycket av natur. Vi hittade den på en utställning i Tyskland.
Skogen är inte så gammal som den ser ut, lite över tio år. Den är planterad i en traditionell bonsaiskål.
Tårfikus.
En gåva vi tog till våra hjärtan.
Så här såg vår tårfikus ut i början på åttio-talet. Höjd över krukkanten 23 cm.
Vi fick den till skänks av Wolfgang Kawolleck i Tyskland, känd för sina många växtböcker, särskilt om inomhusbonsai. Se HÄR.
Han presenterade den som ett nytt växtslag. Och som en ny minibonsai vi borde göra oss bekanta med. Bonsaier är ditt område Wolfgang, men tack för fikusen, den har varit oss till stor glädje i många år.
Vi har faktiskt fotograferat trädet kontinuerligt. Så att Nina med jämna mellanrum kunnat visa upp den i sin danska tidning Hendes Verden. Och naturligtvis entusiastiskt skriva om den. Ute i sidofältet visar vi fyra mellanstadier.
.
Samma träd 34 år senare.
Det lilla trädet har gjort det mesta själv. Höjd över krukkanten 32 cm. Vi har bara klippt tillbaka det för att hålla nere formatet och planterat om det, fast bara fyra gånger under alla år.
Den tjocka, skulpterade stammen har trädet själv byggt upp. Helt utan vår medverkan. Stammen är en del av förklaringen till att tårfikusen är så uthållig. Den fungerar som ett lager för vatten och näring.
Man sköter den som en Natascha. Men så sent om hösten börjar den tappa bladen. Det är bara att låta bladen falla. Växten går nu till vila. Så i mars börjar det spricka upp i grenspetsarna. Små gröna spjut börjar titta fram. Då är det dags att vattna. Snart har den klätt sig i en ny bladskrud.
Vi har länge inte varit kloka på vad denna fikus egentligen heter. Den har att två olika botaniska namn: Ficus neriifolia och F. salicifolia. Den svenska namnkommittén har nu bestämt sig för Ficus salicaria, på svenska tårfikus.
En verkligt flott tårfikus hittade vi på Bonsaicentrum i Heidelberg. Den var några och tjugo år. Man kan förstås som vanligt diskutera om man skall kalla den bonsai. I så fall inomhusbonsai. Själva är vi nöjda att se den som ett vackert fönsterträd.
LÖVSPRICKNING I FÖNSTERKARMEN.
Till tårfikusens charm hör att den håller
sig med samma årstider som växterna i trädgården och naturen. Om våren i takt med björken. Och bjuder på samma naturens under när den efter sin vintervila äntligen visar upp små tunna gröna nålar i skottspetsarna.
Här är växten runt tjugo år gammal, bladen har varit framme mellan tre och fyra veckor. De har ännu inte nått ens hälften av sin slutliga storlek.
Vårt senaste projekt. Ficus benjamina var. ´Wiandi´. På tillväxt.
Juli 1016.
Vi såg Wiandin första 
gången på Flower Team i Helsingborg. Vi kunde inte motstå den. Dessa små blad, som gjorda för en skog i miniatyr. Vi köpte två krukor med sju-åtta plantor vardera. Rötterna var tjocka, svullna och dessutom sammanvuxna. Vi fick skära dem isär med kniv. Märkligt nog tog ingen skada av den brutala behandlingen.
Vi satte nio av småplantorna i en gammal bonsaiskål. De fann sig snabbt tillrätta. Bilden tog vi efter tre veckor. Tala om snabbskog.
Vår lilla skog växte sakta men säkert. Mycket säkert. Efter hand utökade vi antalet träd till elva. Flyttade på några. Tuffa tag. Men inga som helst protester från de inblandade.
Maj 2018.
Ficus benjamina var. ´Wiandi. Höjd 40 cm. Fatets längd 38 cm. Ålder 2 år.
Ytterligare ett år har gått. Ett blått snöre rättar till de yttersta träden till höger. Pinnar och klips behövs inte mer. Skogen lever sitt eget liv. Vi har haft den stående i bra ljus och med vacker och nyttig ovanbelysning under vintern. Som vanligt väntar vi med att vattna tills jorden börjar bli torr.
Färdig skog? Knappast. Den utvecklas ständigt. Kolla rötterna på de främsta träden. Tre tår som hos dinosaurierna.
INSTANT BONSAI. Steg 1.
I maj. Ohejdad tillväxt.
Vi höll några småträd i reserv ifall något i skogen här ovan skulle må dåligt. Vi hade satt dem i ett gammalt lerfat för sådd. Där blev de stående. Obehövda. I tre månader.
Så upptäckte vi att de trivdes tillsammans. Och att de hade format en harmonisk grupp. En egen liten skog. En dunge.
Hurra! En självtillverkad bonsai. Vår snabbaste innebonsai genom tiderna. Fast ännu inte formad det minsta.
INSTANT BONSAI. Steg 2.
Efter ett år och 2 månader. Första beskärningen.
Den lilla skogen har vuxit rejält. Nu är det dags. Något måste göras. Beskärning. Ingenting vi var duktiga på men vi förstod att:
1. Den lilla dungen måste förbli liten. Högsta höjd över krukans kant var nu 42 centimeter.
Bra, inte högre.
2. De fem trädens olika höjd och storlek måste synas tydligt i den färdiga dungen.
3. Vi ville inte ha dungen alltför kompakt. Grenverket bör sticka fram uppe i bladkronorna.
INSTANT BONSAI STEG 3.
Efter ytterligare 4 månader.
Vi stannade där med saxen och överlät till den lilla dungen att själv fortsätta med växandet. Det gjorde den bra. De ljusgröna bladen betyder nytillväxt.
Under sommaren stod dungen ute. I sex veckor. I blandat ljus, dvs omväxlande sol och skugga. Vi var noga med vattningen. Resultatet blev det önskade, det började bildas ett grönt täcke av mossa över jorden.
Vi tog in dungen i september så att den inte skulle plågas av de låga nattemperaturerna. Den återfick sin plats i vårt långa västerfönster.
INSTANT BONSAI STEG 4.
Tre månader senare.
Ett par lysrör har förlängt växt-säsongen. Tillväxten på sin höjdpunkt. Hela kronan är ljusgrön av nya blad.
Men nu är det vinter och i det dåliga ljus som nu följer vattnar vi sparsamt och väntar på våren.
Dungen ställer sig i viloläge, ingen tillväxt mer och heller inte några bladavfall.
Så kommer då ljuset tillbaka. Nya skott uppträder överallt. Dags att börja vattna. Efter ett par månader, redan i mars, är det dags för den första gödselgivan. Halv dos i rikligt med vatten.
Nu har vi också tagit det stora steget att plantera om dungen i en större kruka. Den är bredare än den gamla såkrukan men framförallt djupare, 10 cm mot 5. Dungen får med andra ord dubbelt med jord att växa i.
Enklaste enkla. Citronfikus.
De finns så gott som överallt. I olika former, i olika storlekar, i olika prisklasser, oftast låga. De har alla tjocka slingrande rötter som höjer sig över krukkanten och bär upp en kvast av grenar med gröna blanka blad. 
I butiken går de under namnet Ginseng, (Som är något helt annat, en araliaväxt, Panax ginseng, vars läkande rötter man finner i hälsokostbutiken.)
Det rätta namnet är Ficus microcarpa, på svenska citronfikus. Man kallar dem också bonsai och påstår att de är extremt lättskötta.
Bonsai är fel, lättskött är rätt.
Men kalla dem gärna innebonsai. Det ordet kan betyda vad man själv lägger i det.
Vår allra första var en 
gåva från en dansk odlare (bilden ovan). Det var för över trettio år sedan och vi har den inte kvar, men vi vet vem som har den och får den tillbaka med jämna mellanrum för att föryngra den. Vilket faktiskt vem som helst kan göra. Det dröjer inte länge innan man har ett trevligt litet träd igen.
Bonsai eller innebonsai, Ginseng eller citronfikus. Varför inte bara betrakta växten som ett miniträd. Och visst liknar den ett träd i de tropiska mangroveträsken, exempelvis vid en kust i Malaysia. Där ser träden ut att stå på styltor med rötterna i vattnet.
Självklart skall man inte jämföra den lilla Ginsengen med den jättelika tusenårseken här bredvid, Och inte heller tro att den har magiska krafter som kludeegen i Danmark. Se sidofältet.
Och man kan alltid glädja sig åt hur extremt lättskött en Ginseng är.
TRE BERÖMDA TRÄD.
Skovfogedegen. 800 år.
När man kommer norrifrån mot Köpenhamn på Strandvejen, har passerat Bellevue Strand till vänster och just kommit fram till Klampenborg, hittar man skylten ”Dyrehavsbakken” som pekar inåt land. När man tar svängen ser man Danmarks äldsta träd på hörnet.
Skovfogedegen.
En så kallad hål-ek. Den är så ihålig att man faktiskt kan gå in och ha sammanträde därinne.
Vi ställde oss där i skydd för regnet.
Över 1000 år gammal. Kvilleeken. Äldsta trädet i Norden.
Vi firade ekens ungefärliga 1000-års födelsedag med att ta en bild. (På trettiotalet daterades den: ålder omrking 950 år.)
Växtplats: Småland, nära Vimmerby.
När vi tog bilden var eken fortfarande växtstark. Det är den inte längre. Bara enskaka grenar grönskar.
På turistbyrån berättar man att ett antal botanister nyligen slagit sina kloka samman för att göra ett sista försök att rädda den. Hoppas att de lyckas.
Eken kallas ibland också Rumskulla-eken.
Magi i vår tid. Kludeegen, Danmark
LANDSARKIVET KÖPENHAMN:
OM KLUDEEGEN.
Kludeegen i Leestrup Skov er et ”klogt træ”. I følge folketroen kunne kloge træer helbrede forskellige sygdomme. Oprindeligt var også Kludeegen et ”hul-træ” d.v.s. at der var en åbning, som den syge skulle igennem. Til ceremonien kunne høre at der blev hængt et tøjstykke op på træet. Måske for at binde sygdommen til den store og livskraftige stamme ?
Gammal folktro, heter det.
Men när vi var där såg det ut som en del av klutarna var upphängda för inte så länge sedan. Som i förra veckan. Och vi fick höra att fortfarande kunde det komma hit barnlösa kvinnor som hängde upp ett stycke av sina underkläder och bönföll trädet om barn.
Spara
Vet inte hur många gånger jag nu varit inne och läst och tittat på bilderna i boken. En annan sak jag är speciellt glad över är att jag nu i fönsterkarmen har en stickling som har sitt ursprung i den tårfikus som kom till Hubertś från Tyskland i början av 1980-talet. Sticklingen kommer från en planta tidigare ägd av Claes Thell som fick sin stickling från Tord och Nina Hubert.
Hej Bo, Hittar din kommentar precis nu. Är aldrig inne på denna funktion. Men så trevligt. Inte minst nu efter vad som hänt Claes.
Vår fikus lever och frodas. Bästa hälsningar. Tord.
Så trevligt att du såg min kommentar. Claes hade satt sticklingar till mig och sen fick jag en på lite krokiga vägar av hans dotter. Finns det någon möjlighet att köpa Jabillysticklingar av dig? Om du nu råkar titta in på den här funktionen igen.
Hälsningar Bo