Små träd, dungar och skogar.

TRÄD ATT VÖRDA OCH VÅRDA.

   Den står så vackert i vårsolen där den stilla ån flyter fram.  En blodbok mitt i lövsprickningen, Fagus silvatica atropurpurea. Den har en grov, ärrad stam, långsträckta, knotiga grenar och en lysande röd krona där fåglar bygger sina bon. Hur gammal den kan vara? Tvåhundra år, kanske trehundra.
Den som kommer förbi stannar upp och betraktar trädet, fylls av glädje över dess skönhet och av vördnad över dess ålder.
Hade trädet stått på tunet till en gård hade det kallats vårdträd. Det kunde ha varit en alm, en kastanj eller ek. De kallas vårdträd, inte därför att de som bor där vårdar träden, utan därför att träden vårdar sig om dem, beskyddar dem.
I den romerska mytologin hade varje plats sin egen ande, genius locii, som man offrade till för att få beskydd. Hos oss står vårdträdet för en mystisk samhörighet mellan träd och människa. Trädet som platsens ande.
Hade trädet stått i en fönsterkarm, varit trettio cm högt och planterat i kruka hade det kanske kallats bonsai. Eller varför inte vårdträd. Då i betydelsen träd att vårda.

ÄLSKADE FIKUS

Ett vårdträd i fönsterkarmen. Bonsai?

Så här vacker kan en vanlig benjaminfikus bli om den får trettio år på sig i händerna på en bonsaimästare. (Paul Lesniewicz, Bonsaizentrum Heidelberg). Ficus benjamina bonsai lagDen vackraste bonsai vi sett gjord av en vanlig krukväxt. Om det är en bonsai eller ej kan man förstås diskutera. Den har det rätta utseendet för en bonsai, efter ett månghundraårigt formideal från Kina och Japan. Och den har den rätta bonsaikrukan.
Men ändå är den vackert formade växten inte en äkta bonsai. Den tillhör nämligen ett annat klimat.
En äkta bonsai tillhör det tempererade klimatet. Som i Kina, som i Japan och som hos oss. Dvs vårt vanliga utomhusklimat.
Ficus benjamina är en tropisk växt. Den tillhör samma  klimat som vi har inomhus i våra hem med deras jämna åretruntvärme på över tjugo grader.
Ändå är bonsai det ord som nästan alla använder när de ser Pauls vackra träd. Varsågoda. Ordet används nuförtiden om så gott som alla små träd i kruka. Men de som vill vara noga när de talar om Pauls träd lägger till ’inomhus’. Inomhusbonsai (indoor bonsai) har blivit en egen kategori inom bonsaikonsten.
Själva kallar vi inte våra träd för bonsai, inte ens för inomhusbpnsai. Vi har inte det formspråket som ideal för våra småträd.  De har alla sin egen form som de har utvecklat enligt sin egen natur och karaktär. Och i samarbete med tiden. Och i viss mån  med oss.

Natascha, som gjord för småträd och dungar.

Ficus benjamina ’Natascha’ är en dvärgform av en av våra vanligaste krukväxter: benjaminfikus. När den dök upp i handeln kom den som efterskickad. Det var mitt i bonsaiboomen på 1980-talet, ett årtionde då medierna fylldes med de japanska dvärgträden. Vi skrev själva en bok i ämnet: Inomhusbonsai, ICA.
Natascha var den första vanliga krukväxt som lätt kunde formas till något som liknade en bonsai. Den var liten till formatet, hade små blad, ett trädliknande växtsätt och trivdes i en fönsterkarm. Dessutom var den lätt att sköta, förlåtande mot tillfälliga misstag.
Hemligheten bakom tåligheten: rötterna. De är uppsvullna till tjocka lager för vatten och näring som de kan förse växten med under långa tider.
Natascha är ett fynd för oss som tycker om att göra något extra av våra växter. Den är lätt att forma till ett litet träd, till en liten dunge, ja till och med lätt att fläta till en liten märkvärdighet.
Bonsaiboomen har klingat av. Men småträden finns kvar. Natascha lever och frodas. Länge leve Natascha.

En dunge av Natascha.

 Den lilla dungen är det hittills mest lyckade vi har fått fram av Natascha. Här är den tolv år gammal. Den står i en skål gjord av keramikern Claes Thell, Höganäs, och är uppvuxen i ett västerfönster. På vintrarna har den fått extra ljus från lysrör.
SÅ GJORDE VI.
Ficus benj dunge låg utvald1. Vi köpte ett par Nataschor, tre plantor i varje kruka, på fackspråk ’trebeningar’. Vi planterade sex tillsamman i en låg plastkruka och bäddade om dem med vanlig krukväxtjord. Vi valde bort en. Det sägs att ett udda antal är att föredra i en samplantering.
2 och 3. Vi klippte ner de högsta topparna, kortade in de längsta grenarna och tog bort de nedersta så att stammarna började framträda. Målet var lagom höjd och en frodig bladkrona.
4. Efter fyra år fick den lilla dungen en egen kruka.  Den runda formen är den enklast möjliga. Man bara klipper in det som sticker ut.  Men i längden formar den lilla dungen mest sig själv. Tiden är bästa formgivaren.

Enklare än det ser ut. Att fläta en Natascha.

Ficus flätserie 4Varför skall man ge sig på att göra en flätfikus? Jo, därför att man kan. Och för att det är ett bra sätt att lära känna växten i grunden. Och för att det är roligt.  Det tog fyra år för den lilla flätfikusen att nå sin form. Den enklaste formen av alla. Ostkupan eller mössan.
Så här gjorde vi.
1. Vi köpte en kruka med tre plantor, en så kallad trebening,.
2. Vi tog upp de tre, särade på dem och kratsade bort så mycket jord från rötterna att vi kunde trycka samman dem i en egen kruka. Där fick de hämta sig ett par månader. Mot slutet började vi klippa bort grenar och blad nerifrån och halvvägs upp till toppen.
3. Sedan tog vi itu med flätandet. Vi var försiktiga men inte rädda för att ta i, unga stammar tål det mesta. Det säger en del att en nära släkting är gummifikusen, Ficus elastica.
4. Sedan fick flätfikusen växa i fred. Vi putsade på formen med jämna mellanrum. Klippte bara in de grenar som sköt ut längst. Målet var att ge den en rund krona. Och frodig.
Efter ett par år var det dags att ge flätfikusen en passande kruka. Det blev samma skål som dungen står i, fast en storlek mindre.
Efter tio år har stammarna vuxit samman till en enda.

En skog av Natascha.

En bonsairegel säger att en skog skall bestå av minst sju träd. ficus-liten-skog-fasaneriet-lagFast egentligen består denna skog av både en skog med sju stammar och en dunge med fem. Det är denna kombination som stärker intrycket av natur. Vi hittade den på en utställning i Tyskland.
Skogen är inte så gammal som den ser ut, lite över tio år. Den är planterad i en traditionell bonsaiskål.

Tårfikus.

 Så här såg vår tårfikus ut i början på åttio-talet när vi fick den till skänks av Wolfgang Kawoleck i Tyskland, känd för sina inomhusbonsai. Han presenterade den som ett nytt växtslag. Bilden här under är av samma tårfikus och tagen 34 år senare. Ute i sidfältet visar vi fyra mellanstadier.
Det lilla trädet har gjort det mesta själv. Vi har bara klippt tillbaka det för att hålla nere formatet och planterat om det, fast bara fyra gånger under alla år.
Den tjocka, skulpterade stammen har trädet själv byggt upp. Helt utan vår medverkan. Stammen är en del av förklaringen till att tårfikusen är så uthållig. Den fungerar som ett lager för vatten och näring.
Man sköter den som en Natascha. Men så sent om hösten börjar den tappa bladen. Det är bara till att låta bladen falla. Växten går nu till vila. Så i mars börjar det spricka upp i grenspetsarna. Små gröna spjut brögar titta fram. Då börjar vi vattna. Snart jhar den klätt sig i en ny bladskrud, vackrare och rikare än den föregående.
Vi har inte blivit kloka på vad denna fikus egentligen heter. Den har två olika 
botaniska namn; Ficus neriifolia och F. salicifolia. Den svenska namnlistan har valt det första artnamnet, som betyder med blad som en nerium. Men sitt svenska namn har den fått av det andra, salicifolia. Med blad som en salix, tårpil.  Därför tårfikus.
Vi blir heller inte kloka på var tårfikusen växer i naturen. De flesta källor lokaliserar den till Tibet, Nepal Sikkim, eller något liknande höghöjdsland i Asien. Från och till har den faktiskt kallats Ficus sikkimensis. Men det stämmer inte med dess karaktär. Den uppför sig precis som en tropisk vöxt.
Andra påstår att den inte växer någonstans alls i naturen utan är en mutation, dvs en spontan genförändring av en särskild fikusart. Den sägs ha uppstått i Florida någon gång på 1970-talet och blivit omhändertagen och förökad av en skicklig odlare. se HÄR.   
E
n verkligt flott tårfikus  hittade vi på Bonsaicentrum i Heidelberg. Den var några och tjugo år. Man kan förstås som vanligt diskutera om man skall kalla den bonsai. I så fall inomhusbonsai. Själva är vi nöjdaatt se den som ett litet vackert träd.
LÖVSPRICKNINGEN I FÖRNSTERKARMEN.
Tårfikusens största charm är att den håller sig med samma årstider som växterna i trädgården och naturen. Om våren är den  faktiskt i takt med björken. Och bjuder på samma naturens under när den efter sin vintervila äntligen visar upp små tunna gröna nålar i skottspetsarna. Här är växten runt tjugo år gammal, bladen har varit framme mellan tre och fyra veckor. De har ännu inte nått ens hälften av sin slutliga storlek.
Ett år gjorde vi en bild av själva lövsprickningen. En närbild, bladen är bara ett par millimeter långa. Det var i slutet av mars.
Titta särskilt på stiplerna, de brunröda fjäll som sitter strödda längs med grenarna. De omsluter till en början de nya skotten. När dessa sedan bryter fram faller vanligen stiplerna av, som hos Ficus x Wiandi nedan. Där kan det se ut som om det har snöat i krukan. Men hos tårfikusen sitter de kvar där de satt när det var dags för en ny säsongs tillväxt. Och skvallrar därmed om grenens ålder. Ungefär som årsringarna på en avsågad ekstubbe berättar om hur gammal eken är.


Vårt senaste projekt. Ficus x Wiandi. Under arbete. 

Juli 1016.
Vi såg Wiandin första gången på Flower Team i Helsingborg. Vi kunde inte motstå den. Dessa små blad, som gjorda för en skog i miniatyr. Vi köpte två krukor med sju-åtta plantor vardera. Rötterna var tjocka, svullna och dessutom sammanvuxna.  Vi fick skära dem isär med kniv. Märkligt nog tog ingen skada av den brutala behandlingen. Vi planterade nio träd i en gammal bonsaiskål. De fann sig snabbt tillrätta. Bilden tog vi efter tre veckor. Tala om snabbskog.
Vår lilla skog växte sakta men säkert. Mycket säkert. Efter hand utökade vi antalet träd till elva. Flyttad på några. Tuffa tag. Men inga som helst protester från de inblandade.
Maj 2018.
Ficus x Wiandi. Höjd 40 cm. Fatets längd 38 cm. Ålder 2 år.
Ytterligare ett år har gått. Ett blått snöre rättar till de yttersta träden till höger. Pinnar och klips behövs inte mer. Skogen lever sitt eget liv. Vi har haft den stående i bra ljus och med vacker och nyttig ovanbelysning under vintern. Som vanligt väntar vi med att vattna tills jorden börjar bli torr.
Färdig skog? Knappast. Den utvecklas ständigt. 
Kolla rötterna på de främsta träden. Tre tår som hos dinosaurierna.
INSTANT BONSAI.  Vi höll några träd i reserv ifall något träd i skogen skulle må dåligt. Vilket ett par träd faktiskt också gjorde. Vi tog bort dem men ersatte dem inte. Vi antog att de farit illa av trängseln i skålen. De hade stått alltför tätt. 
Så reserverna var kvar. Då satte vi dem helt enkelt tillsammans i ett gammalt lerfat för sådd.
De var väldigt olika. Det största dubbelt så stort som det minsta. Det största satte vi lite vid sidan om mitten. Det minsta längst ut till vänster. De trivdes och utvecklade sig på egen hand till en egen liten skog. Bilden tog vi efter några månader. Vår snabbaste innebonsai genom tiderna. Ännu inte rörd med saxen.
Kolla på jorden mellan rötterna. Full av småskräp. Typiskt för släktet fikus, avfall från lövsprickningen. Små, små tunna milimeterlånga hölster som omslutit bladen och skyddat dem när de bildades. De kallas stipler. 

MER OM WIANDIN.  Den uppstod 1995 i Holland i en odling med enbart Natascha. Plötsligt var en av plantorna annorlunda. Bladen jättesmå, mindre än en tredjedel av normal Natasha. En mutation hade skett, dvs en spontan förändring av arvsmassan. Odlaren såg sin chans och sökte patent på den nya sorten.  Succé! (Se sidofältet).

Enklaste enkla. Citronfikus. 

 De finns så gott som överallt. I olika former, i olika storlekar, i olika prisklasser, oftast låga.. De har alla tjocka slingrande rötter som höjer sig  över krukkanten och bär upp en kvast av grenar med gröna blanka blad.  
I butiken går de under namnet Ginseng, (Som är något helt annat, en araliaväxt Panax ginseng. vars läkande rötter man finner i hälsokostbutiken.) Det rätta namnet är Ficus microcarpa, på svenska citronfikus. Man kallar dem också bonsai och påstår att de är extremt lättskötta.
Bonsai är fel, lättskött är rätt.
Men kalla den gärna  innebonsai. Det ordet kan betyda vad man själv lägger i det.
Vår allra första var en gåva från en dansk odlare (bilden ovan). Det var för över trettio år sedan och vi har den inte kvar, men vi vet var den är och får den tillbaka med jämna mellanrum för att föryngra den. Vilket faktiskt vem som helst kan göra. Det dröjer inte länge innan man har ett trevligt litet träd igen.
Bonsai eller innebonsai, Ginseng eller citronfikus. Varför inte bara betrakta växten som ett miniträd.  Och visst liknar den ett träd i de tropiska mangroveträsken, exempelvis vid en kust i Malaysia. Där ser träden ut att stå på styltor med rötterna i vattnet.
Självklart skall man inte jämföra den lilla Ginsengen med den jättelika tusenårseken här bredvid, Och inte heller tro att den har magiska krafter som kludeegen i Danmark. Se sidofältet.
Men man kan alltid glädja sig åt hur extremt lättskött en Ginseng är.

 

 

 

 

 

 

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST