Ringaktad av många – älskad av få.


VI TILLHÖR DE FÅ

Redan från första  bekantskapen var bajonettliljan en favorit hos oss. Vi gillade de spetsiga  stickvapnen till blad som den prydde sig med. Den begärde inte något av oss. Vatten? Ja, kanske någon droppe. Ljus? Ja, åtmistone inte helmörker. Och så lätt vi kunde tvätta av den när dammet gjort de djupgröna bladen grå. (Med disktrasan?)
Vi talar om bajonettliljan som vi hade under vår studietid. Som vi dessutom kallade svärmors tunga.
Men låt oss nu tala om den bajonettlilja vi har idag.  Den här bredvid: Bajonettliljan från Java. Sansevieria javanensis. Ganska ny i handeln. Se så delikat den är. Se hur de gröna nyanserna leker i bladen. Hur tätt och friskt den växer. Vilken livskraft!
Och så hittade vi den perfekta ytterkrukan.
Inte sant?
Den är från Gustavsberg gjord av Wilhelm Kåge på 1920-talet. (Se stämpeln vid sidan.) Man säger numera ytterkruka men det rätta ordet är ytterfordral.
Den från Java har allt. Skönhet. Beständighet.
DÅLIGT RYKTE.
Vi talar för oss själva. Vår gamla syn på släktet. T. ex  i en tysk Bierstube för länge sedan. Vad kunde man hitta där? Jo, en gammal svärmorstunga. Utan ljus i det mörka hörnet. Ovattnad under månader. Dammig sedan ett par år. Full av ärr efter cigaretter som släckts mot bladen. Ett vrak.
Jovisst, den levde. En prestation i sig. Men prydnadsvärdet?
BLOMMOR BESVARAD KÄRLEK.
Se i stället på den välskötta tungan på bilden. Den står i hyggligt ljus, är inte ovattnad alltför länge. Även med en haltande  omvårdnad gör den sitt bästa. Den blommar, droppar av nektar. Och doftar. Vilken väldoft!
Även om kärleken är måttlig, visst blir den besvarad. Sådan är en sansevieria. Tolerant mot oss vanliga människor.
Om detta är den ursprungliga arten vet vi inte säkert. Men den är mycket lik. De tvärgående banden på bladen är typiska för S. trifasciata, dvs med tre band. Men det finns så många sorter i handeln och har funnits ännu fler.
På blomningen ser man också att den är en liljeväxt Tre ståndare med knappar pekar rakt ut. En pistill slokar bakom dem.

TRE GAMLA GODINGAR FRÅN 30-TALET.
De härrör alla tre från den ursprungliga Sansevieria trifasciata (Se ovan). Den helt gröna nere i mitten var en sensation när den föddes på 1930-talet. Sorten heter S. ’hahnii efter den plats där den föddes, Hahn Nursery Garden, Pittsburg, USA. I en odling av vanlig Sansevieria dök den plötsligt upp. En mutation, en spontan förändring av arvsanlagen. Vanlig än idag.
Den gulgröna som den har på båda sidor heter S. Golden Hahnii kom tio år senare. Också den mycket vanlig fortfarande. Fast i nya sorter med olika namn.
Den tredje i krukan utmärks av sin gula kant. Det är den äldsta mutationen som upptäcktes redan 1904 i en odling i Belgiska Kongo av en professor Laurent. Därav namnet S. Laurentii. Här en ny sort: ’Black Gold’.
NY DVÄRG AV GAMMAL JÄTTE.
SAMURAI.
Den kallas ’Samurai’ och det kan man förstå. Den för tankarna till medeltida krigare i Japan och till tempel och pagoder med deras krökta tak.  Den är en miniatyr av den storväxta S. ehrenbergii som får blad på över tre meter. Längsta bladet hos Samuraien på bilden  är 14 cm.
Den växer långsamt. Efter två år hos oss har den bara lagt sig till med två nya blad. Eller ett och ett halvt, det är svårt att avgöra. Den är oerhört tålig, verkar inte reagera på någonting, som dåligt ljus eller dålig vattning. Bladen är oföränderligt hårda som gjorda av plast,
Den som tycker det är spännande att följa en växt genom dess olika växtcykler måste ha stort tålamod med en ’Samurai*. Här händer ingenting snabbt. Å andra sidan, den som är rädd för att förlora en växt på grund av vanskötsel, ta det lugnt, man  får vänta länge på att bli av med en Samuari.
ÄNNU EN MINIVERSION.
BONCEL
Den borde kallas Liten pinnlilja eftersom den är en miniform av den stora pinnliljan, Sansevieria cylindrica. Som lätt kan bli alltför stor, ett blad kan nå över 2 meter.
Den lilla är inte bara mindre, den håller också en harmonisk solfjäderform. Visserligen skjuter mittbladet upp i luften med tiden, men måttligt. Den bevarar det mesta av sin elegans, tycker vi. Och visst är den stryktålig. Kolla i sidofältet på vårt tuffhetsprov.
UT I DET VILDA.
När vi nu har bilden, tagen bakom vårt resthouse i Kenya, så varsågod och titta på den. Här ser  man lätt hur bajonettliljorna  väx
er. De brer sig med hjälp av kraftiga  rötter som först går åt sidan under jorden och sedan sticker rakt upp och formar de vassa svärdformade bladen. Sten och bråte betyder inte så mycket. De bryter sig fram ändå.