Regnskogens småttingar. Peperomia.

De där uppe.

De minsta – vår största förtjusning.

Förbluffade, häpna.
Vi blev stående när vi fick syn på dem. En armé av små gröna varelser, såg ut som minisköldpaddor, marscherade fram bärande på höga smala spjut. Hundratals. Tusentals. De fanns där överallt på grenarnas sidor och ovansidor. I tredubbla led travade de fram på de tjocka grenarna. På de smala slingrade de sig i långa rader. Många hade mist sitt fäste och hängde i gröna trådar som i livlinor.
Så hade vi sett myror marschera iväg i andra regnskogar,  bärande på sin livsuppgift: avtuggade bladbitar på väg mot stacken.
Men detta var inte en armé på väg någonstans. Armén var stqtionär. satt fast. Med sina rötter. Som så många andra växter.
Plats. Trinidad. Uppe i bergen i norr. Asa Wright Nature Center. Se HÄR.
Märkligast av allt. Det var en växt vi kände igen .
 
Vi hade den därhemma i fönsterkarmen. Vi visste att den hette peperomia. Och att den var vanlig i blomsterhandeln.  Och så nu här i skogen. En sådan överraskning.  Det var alltså så här den levde. Uppe i träden.
Hemma hos oss.
Vi köpte den som småplanta bland många andra. Kostade några tior och var beredd att sätta fart och växa så fort den kom i en större kruka. Här har den stått i sex veckor.
Dess botaniska namn är komplicerat, oftast förenklat till Peperomia prostrata. På engelska kallas den ’String of turtles’ (sköldpaddor), på svenska har den smeknamnet ’Ören på snören’.
Fullvuxen.
Här
 är den ett par år gammal, den har vuxit ur sin kruka för länge sedan. Det är vi fullständigt nöjda med, vi hade ju inte en aning om hur den uppträdde i sin egen naturliga miljö på Trinidad. Dessutom tyckte vi om dess form, vildvuxen, livsbejakande, full med blomstänglar, som inte såg ut som spjut utan som läckra slickepinnar. (Vilket de egentligen också är, insekterna samlas där för att slicka i sig nektarn från de små, små blommorna.)
Detta var den första peperomia som vi haft en längre tid. Sedan dess har vi haft många. Det har funnits gott om dem i handeln sedan 1970-talet.  Och nu på sista tiden har de fått en ny storhetstid.
I naturen finns det många att välja mellan. Man räknar med runt 500 olika arter.

Ännu en i samma skog.
Nå, vi såg den aldrig, men linspeperomian, som vi kände väl, sades också växa här. Också den klättrande och hängande. Botaniskt namn: P. rotundifolia. Detta är en art som nästan ständigt går att finna i växtbutikerna. I olika storlekar, alla odlade som hängväxter. Vi har inte samma förtroende för denna som vi har för Ören på snören P.  prostrata.

Ännu en – fast inte från skogen.
Tror vi. Dvs. något naturligt ursprung för Peperomia ’Pepperspot’ har vi inte kunnat hitta, Inte heller något botaniskt artnamn. Så vi antar att den är en drivhusprodukt. Någon skicklig odlare har fått fram den genom korsning eller urval. Mycket lyckat resultat. Pepperspoten är elegant med sina djupgröna blad och tunna röda stjälkar. Och inte minst: den växer starkt och säkert.  Ännu har vi visserligen inte haft någon mer än ett halvår, men den har lätt att trivas, nästan alltför lätt. Den växer minst sagt kraftigt.  Just nu är den dubbelt så stor och lång som på bilden. Still going strong.

De där nere.

De flesta peperomior är marklevande.

Här har en salamander hittat en viloplats mitt i en tät matta av fredsgrönska, Peperomia obtusifolia. Plats Monteverde Cloud Forest, Costa Rica. Detta är den rena arten, helgrön, tjockbladig, uthållig som krukväxt. kallad ’Baby Rubber Plant’ på engelska. Varför den heter fredsgrönska på svenska vet vi inte. Kanske för att man inte ville översätta det botaniska namn som Linné gav den: obtusifolia. Obtus betyder tråkig. Alltså tråkblad. Nej tack.
Men i handeln är den vanligaste formen P. obtusifolia variegata, dvs brokbladig fredsgrönska. Se bilden  nedan, växten överst till vänster. Själva gör vi som salamandern, föredrar den rena gröna formen.

SHOWTIME.

Parad av peperomior. Färggranna hybrider.

Detta är vad skickliga växtförädlare och odlare har lyckats åstadkomma. Strålande hybrider. Det är märkligt vilken färgprakt man kan få fram av örter som i naturen är jämnt gröna som fredsgrönskan med salamander. 
Överst till vänster med gulgröna teckningar: P. obtusifolia variegata.  Underst i mitten med gulgrönröda blad: P. clusifolia variegata. Den har på båda sidor P. caperata. Till vänster ’Red Luna. till höger   ’Abricos’ ,
Ett undantag. Radiatorörten.
Det är den överst till höger med blad tecknade i gröna bågar mot silver. Det är en ren art, en av de äldsta i odling och i hemmen. P.  argyreia, på svenska radiatorört.  Vad det svenska namnet innebär är vi inte säkra på men vi tror att det vill säga att örten kunde klara av radiatorer, dvs värmeelement. Det var vid den här tiden som centralvärmen blev vanlig i svenska hem. Därmed förändrades hemmaklimatet. Det blev tropiskt med värme också på nätterna.
Lättskötta.
Det är bara att se på dem. På bladen. De är mer eller mindre suckulenta. Tjocka så att de kan magasinera vatten och näring.  Blanka vilket innebär att de har ett yttre skal som skyddar dem mot avdunstning.
Alla är tropiska örter från Syd- och Mellanamerika. Släktnamnet Peperomia kommer av de grekiska orden ’peperi’, peppar, och ’omos’ som betyder liknar. De är många. Man räknar med över 500 beskrivna arter. Linné var med från början, han hade med P. rotundifolia i Species Plantarum från 1756.
De kan se ömtåliga ut som denna eleganta ’Red Luna’ men är robusta och lättodlade.
Alla peperomior tillhör  regnskogen. Vilket innebär:
Att: de trivs i samma  temperatur hemma hos oss som vi själva.
Att: de älskar ljus men inte brännande sol.
Att:  de vill ha vatten regelbundet. Inget konstigt.   Dock utan panik.
Men att: de  inte vill stå torra under längre tider. Och att: de hatar stående vatten – på fatet eller i krukan.
De är förnöjsamma men långt ifrån odödliga.

 

Sköldpeperomia. En ny favorit.

Tålig och lätthanterad, med kraftig stam, stadiga grenar och tjocka blad som ett konstföremål smitt i metall. Och så vacker med glänsande gröna blad, dessutom formade som hjärtan.
Peperomia polybotrya.
På bilden vår treåring med en bladfördelning som gränsar till skön konst. Vi har visserligen själva dragit upp  den från stickling men den har gjort alltsammans själv. Bara att tacka och ta emot.
Som andra peperomior älskar den ljus men solen bara i små portioner. Vi har den i ett österfönster.
Rekord i phototropism?
Ordet betyder: photo = ljus.  tropism= vända sig emot.  En botanisk term för att växter på egen hand vänder sig mot ljuset. Sköldpeperomian är en mästare på detta. Det tar sin tid, men efter ett par månader är så gott som alla blad vända åt samma håll. Mot fönstret, mot ljuset.
Och det vet alla som har krukväxter att man måste vända på dem regelbundet för att de inte skall utveckla en ful baksida.
Närliggande begrepp: heliotropism. Helios = solen – tropism som ovan. Vanligt bland trädgårdsväxter. Ett exempel är solrosen som följer solens gång med sina blommor, vänder dem från öster till väster under dagen.
Men varför heter den sköldpeperomia? En sköld är ett försvarsmedel i krig. Tänk vikingar. Tänk vidare: en viking med en sköld i form av ett hjärta?  Fienden kanske kan bli förälskad. Make love not war.