DE DÄR UPPE.

De minsta – vår största förtjusning.

Förbluffade, häpna.
Vi blev stående när vi fick syn på dem. En armé av små gröna varelser, såg ut som minisköldpaddor som marscherade fram bärande på höga smala spjut. Hundratals. Tusentals.
Klicka upp bilden! Kolla!
De fanns där överallt på grenarnas sidor och ovansidor. På de tjocka grenarna travade de fram I tredubbla led. På de smala slingrade de sig i långa rader. Många hade mist sitt fäste och hängde i gröna trådar som i livlinor.
Så hade vi sett myror marschera iväg i andra regnskogar,  bärande på sin livsuppgift: avtuggade bladbitar på väg mot stacken.
Men detta var inte en armé på väg någonstans. Armén var stationär. satt fast. Med sina rötter. Som så många andra växter.
Plats. Trinidad. Uppe i bergen i norr. Asa Wright Nature Center. Se HÄR.
Märkligast av allt. Det var en växt vi kände igen .
Vi hade den därhemma i fönsterkarmen. Vi visste att den hette peperomia. Och att den var vanlig i blomsterhandeln.  Och så nu här i skogen. En sådan överraskning. Det var alltså så här den levde. Uppe i träden.
Hemma hos oss.
Vi köpte den som småplanta bland många andra. Kostade några tior och var beredd att sätta fart och växa så fort den kom i en större kruka. Här har den stått i sex veckor.
Dess botaniska namn är komplicerat, oftast förenklat till Peperomia prostrata. På engelska kallas den ’String of turtles’ (sköldpaddor), på svenska har den smeknamnet ’Ören på snören’.
Fullvuxen.
Här är den ett par år gammal, den har vuxit ur sin kruka för länge sedan. Det är vi fullständigt nöjda med, vi hade ju inte en aning om hur den uppträdde i sin egen skog på Trinidad. Dessutom tyckte vi om dess form, vildvuxen, livsbejakande, full med blomstänglar, som inte såg ut som spjut utan som läckra slickepinnar. (Vilket de egentligen också är, insekterna samlas där för att slicka i sig nektarn från de små, små blommorna.)
Detta var den första peperomia som vi haft en längre tid. Sedan dess har vi haft många. Det har funnits gott om dem i handeln sedan 1970-talet.  Och nu på sista tiden har de blivit vanliga.
I naturen finns det många att välja mellan. Man räknar med runt 500 olika arter.
Ännu en i samma skog.
Nå, vi såg den aldrig, men linspeperomian, som vi kände väl, sades också växa här. Också den klättrande och hängande. Botaniskt namn: P. rotundifolia. Detta är en art som nästan alltid går att finna i växtbutikerna. I olika storlekar, alla odlade som hängväxter. Vi har inte samma förtroende för denna som vi har för Ören på snören,  P.  prostrata.
Ännu en – fast inte från skogen.Tror vi. Dvs. något naturligt ursprung för Peperomia ’Pepperspot’ har vi inte kunnat hitta, Inte heller något botaniskt artnamn. Så vi antar att den är en drivhusprodukt. Någon skicklig odlare har fått fram den genom korsning eller urval. Mycket lyckat resultat. Pepperspoten är elegant med sina djupgröna blad och tunna röda stjälkar. Och inte minst: den växer starkt och säkert.  Ännu har vi visserligen inte haft någon mer än ett halvår, men den har lätt att trivas, nästan alltför lätt. Den växer minst sagt kraftigt.  Just nu är den dubbelt så stor och lång som på bilden. Still going strong.

DE DÄR NERE.

De flesta peperomior är marklevande.

Här har en salamander hittat en viloplats mitt i en tät matta av fredsgrönska, Peperomia obtusifolia. Plats Monteverde Cloud Forest, Costa Rica.
Detta är den rena arten, helgrön, tjockbladig, uthållig som krukväxt. kallad ’Baby Rubber Plant’ på engelska. Varför den heter fredsgrönska på svenska vet vi inte. Kanske för att man inte ville översätta det botaniska namn som Linné gav den: obtusifolia. Obtus betyder tråkig. Alltså tråkblad. Nej,  tack.
Men i handeln är P. obtusifolia variegata den vanligaste formen, dvs brokbladig fredsgrönska. Se bilden nedan, växten överst till vänster. Själva gör vi som salamandern, föredrar den rena gröna formen.

Showtime.

Parad av peperomior. Färggranna hybrider.

  
Detta är vad skickliga växtförädlare och odlare har lyckats åstadkomma. Strålande hybrider. Det är märkligt vilken färgprakt man kan få fram av örter som i naturen är jämnt gröna som fredsgrönskan, den med salamandern. 
Överst till vänster med gulgröna teckningar: P. obtusifolia variegata.  Underst i mitten med gulgrönröda blad: P. clusifolia variegata. Den har på båda sidor P. caperata. Till vänster ’Red Luna. till höger   ’Abricos’ ,
Ett undantag. Radiatorörten.
Det är den överst till höger med blad tecknade i gröna bågar mot silver. Det är en ren art, en av de äldsta i odling och i hemmen. P.  argyreia, på svenska radiatorört. Vad det svenska namnet innebär är vi inte säkra på men vi tror att det vill säga att örten kunde klara av radiatorer, dvs värmeelement. Det var vid den här tiden som centralvärmen blev vanlig i svenska hem. Därmed förändrades hemmaklimatet. Det blev tropiskt med värme också på nätterna.
Lättskötta.
Det är bara att se på dem. På bladen. De är mer eller mindre suckulenta. Tjocka så att de kan magasinera vatten och näring.  Blanka vilket innebär att de har ett yttre skal som skyddar dem mot avdunstning.
Alla är tropiska örter från Syd- och Mellanamerika. Släktnamnet Peperomia kommer av de grekiska orden ’peperi’, peppar, och ’omos’ som betyder liknar. De är många. Man räknar med över 500 beskrivna arter. Linné var med från början, han hade med P. rotundifolia i Species Plantarum från 1756. (Se den ovan).
De kan se ömtåliga ut som denna eleganta ’Red Luna’ men är robusta och lättodlade.
Alla peperomior tillhör  regnskogen. Vilket innebär:
Att: de trivs i samma  temperatur hemma hos oss som vi själva.
Att: de älskar ljus men inte brännande sol.
Att:  de vill ha vatten regelbundet. Inget konstigt.   Dock utan panik.
Men att: de  inte vill stå torra under längre tider. Och att: de hatar stående vatten – på fatet eller i krukan.
De är förnöjsamma men långt ifrån odödliga.

En ny favorit.

PÅ SIN HÖJDPUNKT.  SKÖLDPEPEROMIA.
Tålig och lätthanterad, med kraftig stam, stadiga grenar och tjocka blad som ett konstföremål smitt i metall. Ja, dessa glänsande gröna blad  formade som hjärtan.
Peperomia polybotrya. ’Rain Drops.`
Sköldpeperomia.
På bilden vår treåring med en bladfördelning som gränsar till skön konst.
Som andra peperomior älskar den ljus men solen bara i små portioner. Vi har den i ett österfönster.

VAD GÖR VI SEDAN?
Här ovan står peperomian på sin höjdpunkt.  Tre år senare ser den ut som här bredvid:
Förvuxen.
Har svårt att hålla sig upprätt i krukan med sin tunga bladskrud. Blad som dessutom börjar gulna i förtid.
Det hjälper inte att plantera om den, naturen har inte tänkt sig den lång och ståtlig. Den tillhör den understa vegetationen i regnskogen.
Vad gör då naturen?
Den visar ingen nåd. En storm eller ett kraftigt hällregn knäcker stammarna till hanterbar nivå. Naturens egen beskärning.

VI GÖR SOM NATUREN.
Vår egen beskärning. Vi kapade de båda stammarna ett stycke ovanför första förgreningen. Nu fick vi fyra korta stammar  (längd 4 – 5 cm), där dolda knoppar skall utveckla sig till nya blad.
Fast inte alla fyra. Vi sparade en med ett nytt skott, (De båda bladen överst till vänster).
Nu är det bara att vänta på att den nya tillväxten skall komma igång. Så småningom skall vi också ge växten en större kruka.

EN MÄSTARE PÅ PHOTOTROPISM.
Ordet betyder: photo = ljus.  Tropism = vända sig emot.  En botanisk term för att växter på egen hand vänder sig mot ljuset. Sköldpeperomian är en mästare på detta. Det tar sin tid, men efter ett par månader ser det ut som om alla baden är vända åt samma håll.  Mot fönstret, mot ljuset.
Och det vet alla som har krukväxter att man måste vända på dem regelbundet för att de inte skall utveckla en ful baksida.  (Den visar vi inte upp här).
HELIOTROPISM
Är ett närliggande begrepp. Helios = solen – tropism = som ovan, vända sig emot. Vanligt blan trädgårdsväxter.
Ett exempel är solrosen som följer solens gång,  vänder sina blommor   från öster till väster i takt med solens gång över himlen.
Men namnet. Varför  sköldpeperomia?
En sköld är ett försvarsmedel i krig. Tänk vikingar. Tänk vidare: en viking med en sköld i form av ett hjärta?  Fienden kanske kan bli förälskad. Make love not war.