I bergen, vattenriket och regnskogen – Guatemala.

i Bergen.

När man kör ner från bergen i söder dyker huvudstaden upp allt oftare genom grönskan.  Guatemala City.
Det var då vi fick syn på dem. Blommorna  framför  barrträden.
Rosa blommor på höga stänglar. Sakta nickande i kvällsvinden.
De vilda dahliorna.
Vi visste på förhand att ett släkte bland våra vanligaste sommarblommor hade sitt ursprung här i Guatemalas berg, (Och Mexikos). Ett älskat släkte:  Nämligen dahliorna.
Vi visste också att detta var den märkligaste av alla dahlior, den som kallades träddahlia, Dahlia imperialis, som enligt Wikipedia kunde bli upp till tio meter hög.
Den högsta framför oss var över fem meter. Också färgen stämde. Rosa.
Vi tog bilden med en av de sista rutorna på filmrullen. Vi hade slut på filmerna (tillfälligt) efter en dags besök i en jätteodling av tillandsior för export till Europa.

FULLSATT PÅ TRÅDEN.
På väg mot Guatemala City någon dag tidigare. Vår första bekantskap med tillandsior i massupplaga. De klamrade sig fast  kilometer efter kilometer på telefontrådarna. De växte inte på träd – utan på tråd.
Om man vet hur en tillandsia fungerar är det lätt att förstå. Växten har visserligen rötter, men dessa är bara till för att hålla växten på plats. Allt vatten och all näring tar den in genom bladen. Luften är full av osynliga näringsämnen som bladen långsamt men säkert absorberar.

DE LEVER AV LUFT.
Små blekgröna rosetter med spetsiga blad.  På trådar uppspända i våningar över odlingsborden, tätt, tätt.  I tusenden.
Plats: höjderna söder om Guatemala City.
Det som naturen gör av sig själv gör man här för export till Europa.  Arten är Tillandsia ionantha, nåltillandsia.  Fickans uppgift är att sortera ut de plantor som är mogna för försäljning. Tillräckligt kraftiga och dessutom röda, ner med dem i korgen och vidare till marknaden.
Tillandsior i alla former, härifrån till blomterhandeln i Sverige.  Till alla oss.
Förmedlare till odlingarna i Guatemala: Mäster Grön.


HÖJDPUNKTEN PÅ EN HYPE.
 Under ett par år var marknaden så gott som omättlig. Det gällde bara för odlarna att få fram plantorna i tillräckliga kvantiteter.
Flickan gallrar bland plantorna, letar efter nya skott för att driva vidare på en liknande odlingsvägg.  Hon håller ett  sådant skott i ena handen. Fler skall det bli.

VANLIGAST OCH VACKRAST.
Detta är Nåltillandsia, Tillandsia ionantha. Det botaniska namnet, Tillandsia,som Linné en gång gav den,  är en berättelse för sig. Kolla här.
Artnamnet iojnantha betyder lik en viol, vilket syftar på den bli färgen. (Jämför med Saintpaulia ionantha.) Det är den mest kända och mest odlade av alla tillandsior. Kommer man bara ut i naturen utanför allfarvägarna så hittar man dem lite överallt  som här i vad som ser ut som ett gammalt träd. Men är något helt annat: en kaktus i jätteformat.

I VATTENRIKET

Rio Dulce, ´Den ljuva floden´ är fyra mil av vatten,  öar och prunkande växtlighet. Den sträcker sig mellan Guatemalas största sjö Lago Izabal och Karibiska havet. Vi läste någonstans att Rio Dulce är Guatemalas största sevärdhet som ingen besöker.  Men det gjorde vi. Våra kontakter i Guatemala sa ett enda ord och vi v ar fast:
Manater.
Området är berömt fö dessa märkliga varelser. Manater är däggdjur och gräsätare som aldrig vistas på land. Sjöko är det svenska namnet på detta djur som är otroligt charmigt. Det liknar en knubbig valunge korsad med en ko. Längd 4-5 meter.
Manaterna visar sig nästan aldrig, på sin höjd en bit av en nos ovan vattenytan när de andas.
Men vi såg manaterna son en garant för att deras miljö, Rio Dulce Nataional Park, var på riktigt. Ett tropiskt monsunområde, orört. utan avverkningar, med massor med epifyter och med lättframkomliga vattenvägar.
Det var som vi hoppades. Vi stannade några dagar, rodde runt, hyrde utombordare, kryssade mellan öar, studerade den minst sagt tropiska växtprakten. Epifyter överallt. Inte minst tillandsior.
Vår största favorit tillsammans med T. ionantha  har alltid varit T. bulbosa. Det varockså den vanligaste av alla tillandsior här. Och ofta så vackert demonstrerad sittande på en gren eller i en klyka oftast utan att bry sig om upp eller ner.
Som  här.
Växten är som en boll i ett centrum med blommorna utstickande åt alla håll som ekrarna på ett  hjul.
Världen är full av uderbara platser. Detta är en av dem: Rio Dulce, den ljuva floden.

I REGNSKOGEN. På jakt efter fjärilsorkidén. Inte vår bästa orkidé, men vår favorit.

 

Vi hade älskat fjärilsorkidén i många år.  Oncidium ornithorynchum.   Den var inte så vanliga i handeln, men då och då dök den upp och    vi passade på. De vi hittade var hybrider, behändiga i storlek, med skyar av små blommor, rosa i färgen, ibland vita och framförallt: så ljuvligt väldoftande.
Men vi fick dem aldrig att riktigt trivas hos oss. De passade inte riktigt in i vår miljö. De var visserligen tropiska men från trakter   över havsnivå med svala nätter.
Vi försökte på många sätt utan att riktigt lyckas. Men det minskade inte vår kärlek. Vi gladde oss åt dem så länge vi hade dem, snart hittade vi någon ny. Med den delikata blomningen. Och så förstås:
Doften.
I många år hade vi talat om att besöka vår fjärilsorkidée där den hörde hemma. I Guatemalas djupa regnskogar, orörda av turism och botanisk vetenskap. Och i samma skog skulle vi dessutom kunna hitta två andra berömda orkidéer: Vita Nunnan och Tigerorkidén, se sidfältet.
EN DAG I REGNSKOGEN.
En guide hade trollats fram till oss. Han var erfaren, kunde skogen på sina fem. Vi träffades på morgonen, vandrade in i skogen ledda av guiden och hade dessutom en bärare som hjälpte oss med utrustningen. Det var inte lätt att ta sig fram. Långsamt bar det uppåt genom allt tätare växtlighet.
Med allt jämnare mellanrum stannade guiden, sökte med blicken i den omgivande grönskan, skakade på huvudet och fortsatte.
Efter sex timmar var vi helt slut. Vi åt upp resterna av frukosten som hotellet skickat med oss. Var fanns orkidéerna?
Guiden förstod ingenting sa han. Något hade hänt sedan han var i området för en vecka sedan.  Vi måste göra ett nytt försök nästa dag. Längre ini skogen.
Långsamt tog   tog vi oss ner från höjderna mot vägen där vi skulle bli hämtade.
När vi kom fram till vägkanten blev vi stående som vi gått mot en   vägg. Vi förstod inte vad vi såg i det låga motljuset. Längs andra sidan  vägen en blomstershow. En parad av  blommor i kruka, de flesta orkidéer, där var Vita Nunnan, där var Tigerorkidén, men också tillandsior och andra ananasväxter.
Och så längst fram:
Fjärilsorkidéer. Tre exmplar, alla nyplanterade i rostiga  plåtburkar. 5 dollar för valfri orkidé, läste vi på en pappskiva,
Guiden var först över vägen.
Var de kom ifrån var lätt att förstå. Från den rensade skogen bakom oss.
De anser att de äger skogen, sa guiden.  Inklusive alla orkidéer. De vill ha betalt. De är i sin fulla rätt. Det kostar dig femton dollar så får du bild på både fjäril, nunna och tiger.  Jag vet precis var de växte, sa guiden.
Peter valde ut en av varje, tog upp dem ur krukorna och packade dem försiktigt i var sin plastpåse. Sedan vandrade de tillbaka in i skogen.
Att fotografera orkidéer i naturen kan vara enkelt. Det gäller bara att hitta  ett objekt, ha tillgång till ljus och veta var man har avtryckaren på kameran.
Men man kan också fotografera en orkidé för att visa att man älskar den. Det kräver lite mer. Till exempel:
Rätta växtplatsen.
Orkidén måste både smälta in i sin omgivning och stå ut ifrån den.
Rätta stämningen. Ur den mörka grönskan stiger blomman fram mot ljuset. Ja, så ser den ut, naturens underbara kraft. En rörelse av glädje. Upplyst som på  en scen .
Rätta ljuset. Mjuka övergångar mellan ljus och skugga. Och så i fokus, samlat ljus över svärmen av  blommor. Svävande ädelstenar i flock.  Växtens botaniska  identitet.
Och så kärleksljuset. Kommer från den ljusa öppningen mellan träden i bakgrunden,   genomlyser flocken  med sitt milda motljus, värmer färgerna, får dem att glöda. Så skapas skönheten.
FARVÄL TILL REGNSKOGEN.
En kort vila. Skymningen väntade inte. Efter en kort marsch kom turen till Tigern, Rossioglossum grande. Ett huvudnummer i Guatemalas rikedom av orkidéer och för samlare över hela världen.
Hur den växte? Och var? Guiden hittade ett litet vattenfall, apterade orkidén, tog ett steg tillbaka, varsågoda.
Tack.
Så  till Vita Nunnan. Guiden lade helt enkelt in den på den närmaste busken,
Du har någon minut på dig sa han. Det är inte mycket ljus kvar. Snart helmörkt. Vi måste hitta ner till vägen. Skynda dig.
Objektet var där.
Ljuset? Ja, kanske. Avtryckaren? Satt där den brukade.
Just så.
Ett. En djup inandning, stå stilla, tryck av.
Två. Och sedan likadant: en djup inandning, stilla, tryck av.
Tre. Sedan en tredje gång.  Mellan varje gång en lätt förskjutning i avstånd. Hitta skärpan.
Som att skjuta med en artilleripjäs mot ett fartyg. Gaffla. Tre gånger gällde för att gaffla. Tre skott, lätt förskjutning i avstånd eller sida mellan  varje. Från det tunga kustartilleribatteriet i Djuramåsa ovanför Domsten hade det varit lätt. Målfartyget ute på Sundet träffades varje gång, hade han läst.
Svårare att lyckas som fotograf i en regnskog i halvmörker.
En bil stod och väntade bredvid vägen.  Vi lämnade tillbaka orkidéerna till indianen som sålt dem till oss. Vi berättade att vi hade träffat Rigoberta Manchu i Oslo för tjugo år sedan. Hon hade fått Nobels fredspris 1992. Mannen som sålt orkidéerna blev imponerad. Han tillhörde samma folkgrupp som Rigoberta sa han, quiché. Han ville lämna tillbaka orkidéerna. Ni får behålla dem, sa han. Gratis.
Tillbaka till hotellet. Det hade varit en jobbig dag. Det var de överens om. Och konstig. Orkidéerna som försvann och kom tillbaka. Men slutet gott allting gott. Ibland måste man fuska för att ge en sann bild av verkligheten.
Måste man?
De var så trötta att de inte orkade argumentera vidare.
En lycklig dag.