Fler märkvärdigheter. Tjockstamsväxter. Kaudex.

Dorstenia. En av våra största favoriter.

Senaste bilden av vår dorstenia. Så läcker. De stolta stammarna, de blanka bladen  och så dessa strålande solar till blommor. Därav det svenska namnet: stråldorstenia. Höjd över krukan 32 cm. Ålder omkring 20 år.
Dorstenia foetida är en av våra stiligaste växter. Dessutom en av de tappraste, i
 topp när det gäller uthållighet och tolerans mot försummelser.
Skötsel? Sol förstås, men ingenting överdrivet, den bor hos oss i samma västerfönster sedan över tjugo år. Ger man den bara lite vatten då och då så klarar den sig själv. Det beror på de tjocka stammarna som lagrar vatten och näring. Här på bilden är den på höjden av sin säregna skönhet.
SÄSONGVÄXARE.
Stråldorstenian är en typisk säsongsväxare. Den grönskar under nio månader av året och vilar tre. Ungefär.  Vi slutar vattna någon gång i november och låter den sedan tappa bladen i lugn och ro. Vi sätter igång den igen i mitten av februari och då dröjer det bara några veckor så dyker de första bladen upp. Som på bilden till höger. Samma dorstenia som syns i full  skrud ovan, den har nu vaknat.
Det är spånnande med vilarna, att följa deras utveckling, att umgås med dem, inte minst dorstenian är en umgängesvän. Och så dess märkliga utseende, den knaggliga stammen, de små urgröpningarna där de gamla bladen suttit, knippen av små nyfödda blad. En nyväckt dorstenia är en egenartad prydnad,  på sitt eget sätt en skönhet, kanske kunde man ställa ut den som modern konst.
Under växtsäsongen vattnar vi kontinuerligt. Men alltid först när jorden blivit torr. Övervattning är i stort sett det enda en dorstenia inte tål. Så är den också är en ökenväxt hemmahörande i Jemen.
ÅLDER OMKRING 5 ÅR.. Detta är samma exemplar som på stora bilden här ovan. Ålder omkring fem år.
ÅLDER OMKRING 15 ÅR.  Här är samma dorstenia efter ytterligare 10 år.För att få ett begrepp om skillnaden i storlek, så tänk på att i verkligheten är blommorna lika stora på alla de tre exemplaren.
Stråldorstenian är av våra trevligaste växter. Inte minst på grund av att den är skytt. Under den ljusa årstiden när den är i blom så avlossar den skott på skott. Hamnar de i en grannkruka så gror där snart en ny planta.

För barn och vuxna. Dorstenian. Bästa läromedlet i växtvärlden.

Att hålla sig med växter hemma, visst är det är lite av en konst. Ni som inte vet hur man gör, ni barn och ni många vuxna, ni vill kanske lära er ett och annat.
I så fall:
Här har ni Dorstenian. I särklass bästa läroväxten.
Mera lättstartad och mera drifssäker än någon annan växt vi känner.
LÄTT att skaffa, genom frö eller småplanta.
LÄTT att så,  inte många frön gror lättare.
LÄTT att hantera som nyfödd, tjock och stadig.
LÄTT att ha genom åren, perfekt i  en vanlig lägenhet, stryktålig som de stryktåligaste.
Svenskt namn: Stråldorstenia. Varför strål- ? Jo, den strålar som en sol ritad på ett dagis. Det som strålar är en blomställning. Denna består av en massa små, små blommor som på en äng. De flesta har redan satt frö.
De röda är mogna att skjutas iväg. De pressas ut av växten som man kan göra med en våt tvål i handen. Några gröna är snart mogna. De skjuts iväg om någon dag. Ännu omogna gula frön skymtar bland massor av små små blommor på den gula ängen.
Det sägs att blommorna pollineras av sniglar som överför pollenet från ståndarna till pistillerna när de sniglar sig fram över blomsterängen.Dorstenia foetida sadd lag
Vill man samla på sig frön är det lätt att göra en fröfälla genom att trä över en plastpåse. Vårt rekord på en dag är 26. Sedan är det bara att strö ut fröna över såjorden i en kruka, låta en del myllas ner en smula och andra ligga kvar på ytan. Sedan vattna och täcka med glas eller genomskinlig plast.
Frön eller småplantor att köpa: kolla på Tradera eller HÄR.
Vi vet inga frön som gror lättare. Eller fröplantor som är lättare att hantera. På bilden är det dags att skola plantorna, dvs ge dem var sin egen kruka.
Eller som här. De ligger på en tallrik, fröplantor som skall stoppas i var sin tändsticksask och skickas iväg till goda vänner. Här ligger de och väntar på att frostnätterna skall ta slut. De kan ligga i veckor utan vidare.
Om Dorsteniasläktet 
se HÄR.

Ökenrosen. Adenium obesum. En typisk tjockstamsväxt, kaudex.

Ökenrosen är berömd för sin skönhet, med stammen som en gammal ek och en krona som en brudbukett. Många exempel på nätet, sök på ’Adenium obesum som bonsai’.
Stammen är snidad som en modern skulptur, tjock, nästan havande. Därav artnamnet, obesum är latin för tjock. Den rätta termen för en sådan tjockis är kaudex. Vad som är stam och vad som är rot nere i jorden går inte så  lätt att åtskilja. En kaudex är ett överlevnadsorgan, innehåller vatten och näring som växten kan leva på under långa tider.
Vi har kämpat med ökennrosor. Vi hade den rödvita i över tio år, en gåva från Günter Dehmel i Bad Aibling, Sydtyskland. Den blommade vackert de första åren, sedan tröttnade den. Men inte vi. Ökenrosor var ett projekt vi inte ville ge upp.
Vi testade att köpa nya hybrider, inga kaudexplantor med tjocka stammar utan små blommande buskar, framtagna för blomningens skull.  Den flottaste hette ’Laura’ en jättesuccé så länge den blommade. Efter fem veckor  ingick hon i vår kategori ökenrosor som vi inte lyckats med.
ÄNTLIGEN SUCCÉ. GENOM ATT SÅ.  
Vi skaffade frön hos någon så sällsynt som en Ökenrosexpert i Sverige. AdeniumBigBay. Där hittar man ett stort utbud av småplantor, fröer och diverse tillbehör. Kolla den förnäma hemsidan: HÄR.  
Och kolla här, vad vi lyckades med till slut, vår fina ökenros.
Vi  sådde i en blandning av hälften såjord och hälften sjösand som vi tvättat väl. Vi satte sådden på en värmeduk och höll en temperatur på runt 24 grader. Vi sådde sent på hösten, 5 frön grodde på ett par veckor och utvecklade sig till knubbiga småplantor, typiska suckulentbebisar. Så här såg de ut strax före jul. Vi hade dem under belysning förstås.
De små fröplantorna visade sig efter hand vara tåliga på gränsen till oförstörbara. De tappade bladen om vintern, kom igen snällt om våren.  Ett år senare såg den bästa plantan ut så här.
PROBLEM MED BLOMNINGEN. Vi hade våra ökenrosor i ett västerfönster i flera år. Efter en tid satte vi undan fyra och koncentrerade oss på en enda, den kraftigaste. Den växte till sig rejält men ville inte sätta knopp. Så en tidig vår satte vi ut den i växthuset. Men först efter att vi ökat upp nattemperaturen till minimum 18 grader. Normalt har vi bara vintervilare i växthuset med en minimitemperatur på 5 grader. se här.
 Vad vår ökenros behövde för att blomma  var värme och sol. Nu tog vi fram de fyra andra fröplantorna och planterade upp dem. Blommande ökenrosor för framtiden.

Ännu flera kaudexväxter.

Den kallas bombax när man talar om den som inomhusväxt, Pseudobombax ellipticum.  Där den lever i Mellanamerika kallas den rakborstträd på grund av sin blomning. Pseudobombax elipticum lagMen de vackra ljusröda rakborstarna får man aldrig se i ett vanligt bostadsrum, bombaxen blir inte tillräckligt gammal.
I ett hem har man den dels för vackra tjockstammen och dels för det eleganta  bladverket. Bombaxen på bilden till vänster tillhör Ernst Specks på Exotica i Tyskland. Vår egen är kanske inte lika vacker men vi vill gärna visa den ändå.
(Titta i sidfältet. Vår bombax har en märkligt teckning i den grova barken, ett slags gröna bladformer.)
Vi köpte den på rea hos Stenåsa i Falkenberg för runt femton år sedan. Den har stått på några olika platser i vårt hem, för det mesta i västerläge. Den tolererar det mesta som så många andra kaudexväxter. Den växer kraftigt och brer ut sig med sina grenar och blad. Men lyckligtvis tål den att beskäras rejält.

Paraplyaralia. ”Världens tåligaste innebonsai”.

Vi fick den av David Fukumoto någon gång i mitten av 80-talet. Vi besökte honom på Hawaii, Big Island, där han hade sina odlingar. Hans firma Fukubonsai, se HÄR. var då storproducent av enkla innebonsai, inriktad på en enda art: Paraplyaralia, Schefflera arboricola.
David och lyfte upp växten här intill. Dwarf Schefflera Bonsai”, sa han. ”Vackra blad, kraftiga grenar, synlig tjock rot, sprucken lavasten. Världens tåligaste innebonsai.”
När vi hörde honom tyckte vi att han överdrev. Han fortsatte: ”Här behövs inga kunskaper om klassisk bonsai. Scheffleran klarar dåligt ljus, mycket torka. Glöm gärna bort den, när ni sen får syn på den så ge den lite vatten. Blir den för stor så klipp den tillbaka.”
Han skulle skicka den med nästa sändning till Europa, sa han, vi kunde hämta den på Bonsaicentrum, Heidelberg, Tyskland. Det gjorde vi efter ett år.
 Vi kan vi bara ge honom rätt. Ingen av våra växter har genomlevt värre strapatser och ändå levt vidare. Hos en av våra närmaste stod den ett par år på studentkorridor, därefter i flera tillfälliga bostäder, sedan undanställd under byggperioder, för det mesta ovattnad, dammig, mer eller mindre bortglömd. Så ett par gånger fick vi syn på den stackaren, tog hem den och återupplivade den.
På det viset blev vi rehabspecialister. På dvärgaralia. Spännande, lärorikt, tala om att samarbeta med en växt. Varje gång beskar vi den, någon gång planterade vi om den, i samma kruka fast i större storlek. Och så tacksam den var. Så ljuvligt när de första nya skotten började visa sig. Och så finalen, när vi lämnade den tillbaka.
Beröm till oss?
Nej.
Det mesta var växtens förtjänst.
Följ rehabförloppet genom bilderna i sidofältet. Utvecklingen från 1980-talet och framåt, under 27 år
Någon bonsai har vi inte försökt göra av Davids FUKU-bonsai.  Vi har låtit den styra sig själv. Vi är mycket nöjda med hur den uppför sig.
När vi besökte Davis Fukumoto, passade vi på att ta med oss en av hans mest lyckade aralior upp till vulkanen Mauna Kea för att ge den en värdig bakgrund.
En annan av Davids finaste såg vi på Bonsaicentrum, Heidelberg, när vi så småningom hämtade vår present. Vi tog en bild.
Paraplyaralian är en vanlig krukväxt. Men David använder en speciell kortvuxen sort för att göra sina småträd. Hur han gör när han formar den vet vi inte. Vi har inte heller intresserat oss för det.  Det räcker att vår växt blir kvar (om än inte hos oss) och växer sig vackrare för varje år.
Vi har växlat mejl med honom nyligen. Tyvärr, någon export till Europa har han inte mer.

Kurrajong.

Kurrajon är ett landskap i sydösta Australien som har gett sitt namn åt ett antal träd av Brachychitonsläktet. Vi har haft några av dem för länge sedan men utan att få närmre kunskaper om dem eller erfarenheter. Utom på en punkt. Vi är imponerade av deras förmåga att uthärda strapatser.
På senare år har vi återknutit bekantskapen. Vi har skaffat frön och sått två arter: B. populneus och B. discolor.  De är visserligen inte tropiska men vi har dem i vanliga bostadsrum. Det går perfekt. Vi ger dem bra ljus och försöker vattna dem regelbundet. Missar vi någon gång så protesterar de inte. Överlevare av rang. I naturen är de stora träd.
1. KURRAJONGTRÄDET. Brachichyton populneus ett av våra senaste tillskott av de australiska träden. Populneus hänför sig till bladen: poppelliknande. Det har funnits i handeln för länge sedan, nu har vi sått frön som vi hittade hos  Plantanica.    se HÄR.  De grodde lätt och växte upp till vackra små plantor. De avslöjade dessutom sina hemligheter, dels hur de skaffar sig näring med hjälp av insekter och dels vad det är som ger dem deras uthållighet. Se sidofältet.
2. LILLA KURAJONGTRÄDET. B. bidwillii, är vår stora favorit bland de tre. När det kom till oss prydde det sig med en underbar blomning, inga blad, bara små klockor i rött. Det var en dansk odlare som försökte lancera det som krukväxt.
De första åren försökte vi få det att blomma om, bland annat i vårt växthus. Men utan framgång, det kom aldrig mer än enstaka blommor. Däremot lärde vi oss att tycka om det som ett grönskande träd. 
De båda bilderna visar samma träd men det är tjugosju års mellan den röda och den gröna bilden. Som de andra kurrajongträden har detta varit bekymmersfritt. Ingen ohyra, inga protester mot utebliven vattning.
Vi har för övrigt två exemplar. Det ena står i ett söderfönster med full sol om sommaren. Det andra står visserligen ljust men får så gott som ingen sol alls. De fäller inte bladen utan är gröna året runt. Däremot växer de kraftigt. Därför klipper vi tillbaka dem varje vår. De kommer med nya skott efter ett par veckor.
3. DET VITA KURRAJONGTRÄDET, B. discolor. ägde vi en gång på åttiotalet, Vi köpte det som krukväxt. En enda stam med strödda blad. Det växte bra. Alltför bra. När det blev över två meter och fortfarande var en enda stam med strödda blad, gav vi upp och gav bort det.
Nu har vi det lilla trädet igen, men denna gång har vi sått det. Frön från PLANTANICA, se HÄR. 
Och framför allt, vi beskar det tidigt, vid 45 cm:s höjd, och fick det att förgrena sig. Som på bilden.  Elegant med sina tunna stammar och vackert formade blad.
Till våren skall vi beskära det igen. Vi vet ju sedan gammalt hur tåligt det är.
4. DET AUSTRALISKA FLASKTRÄDET. B. rupestris, är vanligast i handeln av de tre, dyker upp då och då i bonsailiknande former. Som detta som vi hittade i Holland. Fuskbonsai var det någon som sa. Själva tycker vi att det enda som har med bonsai att göra är fatet som växten står i.
Det andra flaskträdet hittade vi i Blomsterlandet. Det har inga andra ambitioner än att vara en krukväxt. Man ser tydligt på de tjocka stammarna hur lätt det är att hålla i en fönsterkarm.
Ett tips: vi har skaffat frön också från Sunshine-seeds.de. De har listat elva arter av Brachychiton. se HÄR

Jatropha podagrica.

På svenska  flaskjatrofa. Förr hette den podagerplanta efter det latinska artnamnet. Med podager menas att ha gikt i någon tå, kan också kallas portvinstå. Man förstår att jatrofan använts som medicinalväxt en gång i världen. Så innehåller den  också en kraftig växtsaft, en klibbig mjölk typisk för hela växtfamiljen, törelväxter, Euphorbiaceae. Med andra ord: man skall  akta sig för att få den vita saften i ögonen.
Vi gillar den skarpt sedan många år. Den trivs bra framför ett av våra västerfönster. Så är den också tropisk, vi har stött på den både i Costa Rica och Guatemala, se sidfältet.
Jatrofan är en typisk kaudexväxt. Se bara på den tjocka stammen. Som gjord för att förse växten med vatten och näring under torrsäsongen. På engelska kallas den Buddhas Belly, Buddhas mage.
Här hemma har vi för det mesta gett den en egen torrsäsong under vintern. Då har den tappat alla bladen. Men de har kommit snällt tillbaka när vi satt igång den i februari. Men det har också hänt att vi låtit den växa hela året. Utan problem.
Alldeles nyligen sådde vi ett par frön. Vi hade läst att det skulle vara lätt. se HÄR.  Det stämde. Våra frön grodde efter en månad. Bilden till vänster tog vi i mars.
Den till höger tog vi i december. Nu har den lilla fröplantan vuxit till sig. De första blommorna ska just slå ut. Ett år från sådd. Raskt marscherat.
Hittills är bara ett av bladen helt färdigutvecklat. Men oj! så vackert. Klicka upp och titta.
Ibland dyker flaskjatrofan upp i handeln. Så bra. Passa på. Det är en klenod väl värd att satsa på. Men vänta inte för länge. Varför inte köpa några frön och ge dem en chans.. Att så den lilla jatrofan och sedan följa dess utveckling är något alldeles extra.
Vi vill passa på att tipsa om en mycket speciell hemsida. Den handlar om att betrakta växter genom mikroskop. Jatrofan är ett exempel. Vi får se dess struktur ända ner på cellnivå. Spännande. Kolla HÄR.    

 

 

Dracaena.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST