Ett stycke regnskog där hemma.


Kallornas rike. Regnskogen. Monteverde Cloud Forest, Costa Rica.


I KALLORNAS SKOG.
.

Skogen har öppnat sig i mitten, ett träd har fallit, annars hade man inte kunnat se skogen (för bara träd). Mitt i bild en jätteslingrare på väg upp mot himlen. Hjärtformade blad. En typisk kalla, antagligen en  filodendron.
På bilden har också en människa smugit sig in. Längst fram lite till höger om mitten,  Vit hatt och ljusa stövlar. En liten människa i en stor skog. Karin. En vän.
SKOGENS KALLA I ETT HEM.
Jämsides med den vilda naturen., så bor man här. Genombrutna jätteblad som parasoller under taket. Monstera. Precis som i regnskogen uppstagad av luftrötter.
Här har dessutom monsteran sällskap, de tre påfågelsbladen, precis som i skogen, Caslathea makoyana. Två på golvet och en i fönsterkarmen. Var säker på att de är framodlade här i hemmet från en enda kruka. Som de lever här så lever de i regnskogen. Monsteror och påfågelsblad växer i samma skog. Båda är anpassade till ett liv i skuggan under trädkronor. Monsteran strävar uppåt, påfågelsbladet brer ut sig på marken. (Påfågelsbladet är inte en kallaväxt utan tillhör familjen strimbladsväxter. Marantaceae, )
I REGNSKOGENS FAMN. Vår första upplevelse av regnskogen präglade oss för alltid.  Vi bodde en knapp vecka på en forskningsstation i Costa Rica, Mitt i skogen. Enda vägen dit var en flod med alligatorer. Skogen kallades allmänt La Selva..
Detta var trädens rike. Så många olika arter. Över 50, räknade från en enda utgångspunkt.  Och den som går runt och räknar i hela skogen  kommer  upp till över 300. Olika arter.  Problemet är bara att känna igen dem.
Hur många olika trädslag i en svensk skog?
Inte över tio.

Skuggornas älsklingar.

KLÄTTRARNA:
Monstera, filodendron, gullranka.

All denna grönska, som en omfamning, en samlad attack från alla håll. Överallt dessa klättrare, gullrankor, filodendron, monsteror på sin eviga väg i träden  mot himlen. Och så vi två personer försiktigt framåt på en matta av nedfallna löv och kvistar i olika stadier av förmultning. En doft av förgängelse  och  pånyttfödelse. Livets villkor.
Först ett muller på avstånd, sedan ett tåg som kom rusande. och tömde ett par hundra badkar över oss. Det var regnet. Det kom som en chock varje kväll några minuter över sex.
Och så nätterna förstås, bara tak, inga väggar, med alla dessa ljud från okända varelser ute i mörkret.
Vi visste inte mycket om regnskogens växter på den tiden. Vi sökte heller inte efter de arter som längre fram skulle bli ett stort intresse.
De blommande växter vi stötte på var odlade i konservburkar på väggen till en skogsarbetarebostad. Jodå, de var hämtade i närheten. Ett träd som faller har en hel botanisk trädgård i sin krona.. Vad de hette?
Varken de i huset eller vi hade en aning. Nu känner vi dem väl. Den stora med de röda blommorna och de vackert tecknade bladen är en Episcia, kopparblad. Se HÄR. Den långa till höger en Kohleria, narrhuva, och den stora i bakgrunden med en enda blomma:  en begonia. Rätt odlad kan den bli underbar. Vi har haft några stycken. Och har. (En maculata, forellbegonia.)
ETT ANNAT TEMA. Vår vistelse i Costa Rica var för en artikel om den globala miljöförstöringen. Den första av sju artiklar för Expressen om den hotade naturen i Asien, Afrika och Syd- eller Mellanamerika. (
Se bilderna från skogsskövlat landskap i sidofältet.)
Dessutom hade Tord ett eget ärende. Han samlade miljö och fakta för sin fjärde bok på Bonniers. Med samma tema som till Expressen: den globala miljökrisen. Men i form av en spänningsroman: DEN ANDRES DÖD.  En deckare.  

Skuggornas älsklingar. De flesta blommar i vitt.

PÅ SKOGENS BOTTEN:
Fredskalla, Silverkalla, Alocasia,  Prickblad,  Zamiakalla, 

Det är dunkelt nere på regnskogens botten. De växter som lever där är specialister på att ta vara på det lilla ljus som når ner genom trädens och alla andra växters lövverk. De två främsta specialisterna är två kallor: fredskalla, Spathiphyllum och silverkalla Aglaonema.
Typiskt för dem är också att de blommar i vitt. Man brukar säga ju dunklare växtläge för en växt desto lättare har den att bli upptäckt om den blommar i vitt.
Vi stötte på fredskalllan redan i vår första skog. Vi kände lätt igen den från de vanliga krukväxterna därhemma. Här tittade den fram bland ormbunkarna med sina frodigt gröna blad och lysande vita blommor. Det var lätt att förstå dess karaktär. Klarar den dåligt ljus här på bottnen av regnskogen så klarar den dåligt ljus på golvet där hemma.
BÄST I TEST.  Fredskallan klarar dåligt ljus bättre än alla andra kända växter. Som god tvåa kommer silverkalllan här till höger.  Detta i ett stort upplagt 2-årigt försök med belysning på Lantbruksuniversitet i Alnarp. De överlevde i en så låg ljusmängd som 200 lux under 8 timmar om dagen.
Hur mycket 200 lux är?Inte mycket. På en  normal arbetsplats behövs 4 gånger mer. Dvs 800 lux är minimigränsen.  Idealet är 1 200.
FRUKOST FÖR EN SALAMANDER.
Salamandern sitter blickstilla. Frukostdags. En jämn ström småflugor lockas till fredskalllan under honom. Av den söta doften från blommorna på kolven. En fluga slår sig ner, mums, smakar socker. 
När flugorna har det som bäst, då  passar salamandern på. Med sin långa tunga, där träffar han mitt i prick, Flugan till vämster. Där slickar han den i sig. Bon apetit!
Obs: om någon vill veta hur de småflugorna ser ut så finns två av dem på den infällde bilden i bilden.

Garderobsblomma 

Den första växt som vi lärde oss kalla garderobsblomma var aspidistra. Men då var aspidistrorna redan omoderna och borta ur butikerna. På sjuttio någon gång. Då fick vi lära om. Namnet gick över till bajonettlilja. Även kallad svärmors tunga. Den blev alltså garderobsblomma nr 2 Och så idag, nu är vi framme vid garderobsblomma nr  3.
Vi har aldrig gillat namnet. Garderobsblomma, Är det en växt som får stå i garderoben så man slipper se den?  Nej. Tanken är nog en annan: växten är så tuff att den klarar vilken miljö som helst.
3-an är zamiakallan. Zamioculcas zamiifolia. Den kom i handeln först mot slutet av förra århundradet. Den har fått sitt namn efter zamia, en ormbunke med ett nästan likadant växtsätt, blad strödda på smala lätt böjda grenar.
Den gör faktiskt skäl för sitt rykte- Den klarar dåligt ljus som många andra kallor och dessutom kan den finna sig till rätta i vitt skilda förhållanden. En tuffing. Den blommar vackert men inte lätt.  

STUM STAM. KALLA MED DÅLIGT RYKTE. OMTYCKT ÄNDÅ.
Namnet kan man diskutera, men på engelska heter den just detta: Dumb Cane. Dumb för stum, Cane för stam (eller rör som i Suger Cane: sockerrör.).  Namnet Stum Stam ger en viktig kunskap om växten. Det handlar om att den är giftig. Mycket giftig. Stoppar man en bit av stammen eller av ett blad i munnen och tuggar blir man förlamad i tungan och halsen, Man blir helt enkelt stum.
Det sägs att namnet kom till under den stora slavimporten till Karibien på 1700-talet.. Dumb Cane användes då som bestraffning av motsträviga slavar. De tvingades att tugga på en bit dieffenbachia, sedan höll de  tyst. Sant eller ej, effekten finns där. Prova inte!
Men prickbladet är ändå en av de vanligaste bland kallorna från regnskogens botten. Handeln varnar visserligen med jämna mellanrum för vad som kan hända kattor, hundar och småbarn om de stoppar stambitar eller blad i munnen. Men tonen är mild.
Prickbladet finns i många former i handeln, stora och små och med prickar på olika sätt. Här nedan Dieffenbachia seguine, en vildart som lever i  Mellanamerika och Karibien.
Här i Guatemala. Det är denna art som bär det officiella namnet prickblad. Samma namn som hela släktet har: Prickbladssläktet. Den största och mest praktfulla är D. amoena.  Här intill en bildsvit över hur man hanterar en liten stambit av amoena.. Man stoppar den inte i munnen. Man gör en ny Dumb Cane. Det är faktiskt mycket lätt gjort.

Fler kallor i kallornas skog.

BLOMMAR I RÖTT:
Flamingoblomma och rosenkalla

Den vi verkligen kände till sedan länge var flamingoblomman. Den var vanlig  på 1950-talet i blomsterhandeln. Så när vi stötte på ett exemplar i regnskogen så tog vi en bild. Spännande. Vi visste att denna Anthurium var härifrån. Att den hade sitt ursprung i Mellanamerika.
Men vi visste också att det fanns två olika arter i odling: A. scherzerianum, flamingoblomma och A. andreanum, rosenkalla. Den förra med sitt ursprung i Costa Rica, den senare i Colombia.  Vi tittade närmre på blommorna. Hoppsan, en rosenkalla. Antingen vi eller den var i fel land.  
RÄTT ART FÖR COSTA RICA.  När Anthurium kom i handeln efter andra världskriget var det flamingoblomman det handlade om. Rosenkallan fanns, men bara som snittblomma. Det är först på senare tid som rosenkallan börjat konkurrera om utrymmet i butikerna. Man kan se många nya hybrider, storvuxna, med ett överflöd av blommor i olika nyanser av rött.  Vi  har så gott som alltid en sådan  hemma.
KALLAVÄXTERNAS FAMILJ. Den är jättelik, Araceae. Nära 4 000 olika arter. Likheten mellan dem sitter i blommorna. De växer tätt, tätt på en kolv omsluten av ett hölje, Det är den speciella blomningen som ger dem släktskapet, som för dem samman till en egen familj.
FÖRÄDLING. F
örädlingen av rosenkallan har under senare år uppnått spektakulära resultat. Se bi lden.  Någon har sagt att detta är växtförädlingens mest lyckade försök att få ett stycke natur att efterlikna plasten.
Men därav också deras framgång. De gamla snittblommornas färgrikedom har lånats över till de nya rosenkallorna. Dessutom har de blivit tåligare. Inte bara än sig själva i sin tidigare form utan också tåligare än flamingon.
KONSTEN ATT SE SKILLNAD. KOLLA BLOMNINGEN. 
Om man vet hur man väljer en färsk Anthurium så får man  största möjliga livslängd för pengarna.  
Till vänster en flamingoblomma, A. scherzerianum, till höger en rosenkalla, A. andreanum.
Lika fast olika. Båda har röda hölsterblad men rosenkallans är glänsande och hjärtformade. Flamingons blomkolv kröker sig som en liten svans.  Rosenkallans är större, spikrak och gulvit.

Bådas blomkolvar är täckta av små, små blommor i olika stadier av mognad.  De är inte så tydliga på flamingon eftersom de har samma färg som kolven. Tydliga är de däremot på kolven till höger, rosenkallan:
KUNSKAP I BOTANIK. EN GOD AFFÄR.
(Tydligast på rosenkallan). Ute i spetsen är den gul och blank –  full med knoppar.
I mitten är den helt vit – utslagna blommor.
Längst in är den grågul  – vissna blommor.
Det är lätt att se att den har avverkat halva sin blomning.
Flamingon till vänster blommar på samma sätt men glesare, ändå ser man att blommorna i spetsen fortfarande är knoppar. Idealet är förstås att köpa ett exemplar som nyss har börjat blomma.

Vackraste växtplatsen

Vår största upplevelse av flamingoblommor och rosenkallor var på Hawaii, i en odling av snittblommor till hela USA, en av de största i världen. Vi tog bilden i deras showgarden. Här växer nya och gamla sorter av båda arterna, de flesta brokiga. Ett eget litet paradis. Varmt och lagom fuktigt under hela året. Här njuter de av livet under  den lätta skuggan från trädormbunkarna.
Vilket är en lärdom för oss som vill ge dem bästa möjliga miljö i våra hem.

Värsta växten. Också en kalla.

Det svenska namnet är knölkalla, det låter oskyldigt. Annat är det med det botaniska namnet: Amorphophallus. Amorf betyder missbildad och phallus betyder snopp. Märkligt namn på en växt. Men se det som en varningssignal.
’Kom inte i närheten,!’
Varningen är inte överdriven.
Lukten!
Den är obeskrivlig. Vidrig. Den kommer från en mängd små blommor som sitter längst ner på kolven skyddade de av det skålformade hölsterbladet,
Alla som får lukten i näsan, springer sin väg.
Utom pollinerarna förstås.. De dras till stanken. Knölkallan pollineras nämligen av flugor som är inriktade på ruttnande djurkroppar. (Se kapitlet  xxcx’)
När knölkallan dyker upp i krukan nästa gång känner man inte igen den. Nu är den en ren bladväxt. Ganska vacker, förresten.
Knölkallan har nämligen två gestalter. Den blommar 
ena året,  nästa år kommer bara blad. Bladväxten sköter man som en vanlig grön växt och får så småningom också se den vissna ner.  Dags för vila.
ATT TA EN BILD. VI GÖR INTE OM DET.
Vi har haft ett par knölkallor genom åren. Och tagit bilder. Det var inte lätt. Man kommer inte tillräckligt nära, tillräckligt länge. Stanken är för svår. Men man kan överlista den.
Det gällde ett praktexemplar som vi fått till skänks av en botanist som gift sig och flyttat till Sydafrika. Vi hade haft den fem, sex år när vi bestämde oss. Så flott den var. Blommade med tre stänglar! Vi måste ha bild!
Vi 
ställde den på plats en vecka innan den var helt utslagen, då luktade den bara illa. Vi stängde dörren till rummet och tejpade igen alla springor mellan dörren och karmen. Plus nyckelhålet. Där fick den stå och lukta bäst den ville.
Så efter en vecka, strax innan blomningen började falna hade det mesta av lukten försvunnit. Det  var  dags att  våga sig in och ta bilden. Det gick rätt så bra.  Här är den.
Vär knölkalla är en av över hundra arter av 
Amorphophallus, de flesta hemmahörande i det tropiska Asien.  Vår art heter A. konjac och kommer från Indonesiens djungler. Den mest berömda arten är A. titanum med en högsta höjd på tre meter. Världens största blomma.

För bladens skull. Amazonica? Artnamnet löjligt falskt. Eller?

Vi tyckte den såg overklig ut, plastig, konstgjord, med underliga lysande bladnerver som såg ut som skelett.  Vi blev inte heller klara över vad den hette.
Alocasia ja, så långt var det lätt. Det var släktet. Men arten? Det växlade i handeln. För det mesta hette den sanderiana.
Svenskt namn? Skiftade mellan vikingasköld och skelettsköld.
Så av en slump hittade vi den på ett bord med många småplantor av inte så vanliga växter. Blandade karameller. Flower Team, Helsingborg. 20 kr.
Den lilla alocasian stod i en kruka liten som en äggkopp. Vi planterade om den i en ungefär dubbelt så stor.  Nästan omedelbart demonstrerade den sin växtkraft. Efter en vecka var ett nytt blad på gång. Det såg ut att bli dubbelt så stort som på småplantan.. 
Det blev ännu större.
De
n översta bilden tog vi den 18. maj. Då var det största bladet 12 cm långt. Bilden här bredvid tog vi fyra månader senare, den 14 september. Det största bladet mätte 33 cm på längden. Och detta utan att vi gav den mer uppmärksamhet än våra andra växter. Österfönster med lite sol på förmiddagen, vanlig rumstemperatur, någorlunda regelbunden vattning, aldrig övervattning.
Nu vet vi också vad växten heter: Alocasia x amazonica ’Polly*. Men hur kan den heta a
mazonica? dvs från Amazonas?
Måste vara fel, Alocasia hör hemma i Asien inte i Sydamerika.
Vi började kolla. Rena påhittet. Växten var en hybrid gjord i Miami på 1950 talet, Ovanligt lyckad hybrid, lagom stor, med lysande nerver i bladen.  Nu skulle den ha ett säljande namn. ’Polly’ blev sortnamnet. Men det botaniska? Vad kunde låta mer spännande  än amazonica,  ’från Amazonas’, världens största regnskog.
På svenska officiellt: amazonsköld. Hur kunde namnkommittén godkänna fel världsdel?
Nu kallas den allmänt bara för Alocasia ’Polly.’ Den är helt dominerande i handeln. Bilden tagen hos bekanta. Den flottaste ’Polly’ vi sett. Ålder: två år.
Alldeles nyligen har vi hittat en ny bit av förklaringen till namnet: från Amazonas. Nu blev det helt rätt fast på ett oväntat sätt.  Namnet kom från ett annat Amazonas. Så heter nämligen deras företag med växthusförsäljning och hybrydisering. Fyndigt.

 

Vita kallor i naturen.

Plats Sydafrika, södra kusten, Hermanus. Zantedeschia aethiopica, på svenska: vit kalla. Växtplatsen är typiskkallorna växer längs ett litet vattendrag söm sedan mynnar ut i havet.  Hermanus är världsberömt för sina valar- de leker här under sommarsäsongen. Vi kom för valarnas skull. Kallorna blev en bonus.
Denna art är förebilden till alla kallaväxter. Man känner lätt igen dem på blomningen, jämför med flamingon. Man ser en vackert formad vit strut, kallad hölsterblad Denna är svept omkring en kolv, fylld med blommmor. Hölsterbladet öppnar sig efter hand och släpper fram kolven och alla blommorna.

 

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST