Ett stycke regnskog där hemma.


Kallornas rike. Regnskogen. Monteverde Cloud Forest, Costa Rica.


I KALLORNAS SKOG.

Skogen har öppnat sig i mitten, ett träd har fallit, annars hade man inte kunnat se skogen (för bara träd). Mitt i bild en jätteslingrare på väg upp mot himlen. Hjärtformade blad. En typisk kalla, antagligen en  filodendron.
På bilden har också en människa smugit sig in. Längst fram lite till höger om mitten,  Vit hatt och ljusa stövlar. En liten människa i en stor skog. Karin. En vän.
SKOGENS KALLA I ETT HEM.
Jämsides med den vilda naturen, så bor man här. Genombrutna jätteblad som parasoller under taket. Monstera. Precis som i regnskogen uppstagad av luftrötter.
Här har dessutom monsteran sällskap, de tre påfågelsbladen, precis som i skogen, Calathea makoyana. Två på golvet och en i fönsterkarmen. Var säker på att de är framodlade här i hemmet, från början i en enda kruka.
Som de lever här så lever de i regnskogen. Monsteror och påfågelsblad växer i samma skog. Båda är anpassade till ett liv i skuggan under trädkronor. Monsteran strävar uppåt, påfågelsbladet brer ut sig på marken. (Påfågelsbladet är inte en kallaväxt utan tillhör familjen strimbladsväxter. Marantaceae, )
I REGNSKOGENS FAMN. Vår första upplevelse av regnskogen präglade oss för alltid.  Vi bodde en knapp vecka på en forskningsstation i Costa Rica, mitt i skogen. Enda vägen dit var en flod med alligatorer. Skogen kallades allmänt La Selva.
Detta var trädens rike. Så många olika arter. Över 50, räknade från en enda utgångspunkt.  Och den som går runt och räknar i hela skogen  kommer  upp till över 300. Olika arter.  Problemet är bara att känna igen dem.
Hur många olika trädslag i en svensk skog?
Inte över tio.

Skuggornas älsklingar.

KLÄTTRARNA:
Monstera, filodendron, gullranka.

All denna grönska, som en omfamning, en samlad attack från alla håll. Överallt dessa klättrare, monsteror, filodendron, gullrankor, på sin eviga väg i träden  upp mot himlen. Och så vi två personer, Tord till vänster, Nina till höger, försiktigt framåt på en matta av nedfallna löv och kvistar i olika stadier av förmultning. En doft av förgängelse  och  pånyttfödelse. Livets villkor.
Först ett muller på avstånd, sedan ett tåg som kom rusande och tömde ett par hundra badkar över oss. Det var regnet. Det kom som en chock varje kväll några minuter över sex.
Och så nätterna förstås, bara tak, inga väggar, med alla dessa ljud från okända varelser ute i mörkret.
Vi visste inte mycket om regnskogens växter på den tiden. Av jättarna kände vi monstera förstås och  vi hade en gång fått frön av en vän och sått filodendron, med viss framgång, faktiskt.
Men vi hade inte en aning om vad som gömde sig bland allt det mäktiga gröna, nämligen de blommande växter som längre fram skulle bli ett stort intresse.
De blommande växter vi stötte på här var odlade i konservburkar på väggen till en skogsarbetarebostad. Jodå, de var hämtade i närheten. Ett träd som faller har en hel botanisk trädgård i sin krona. Vad de hette?
Varken de i huset eller vi hade en aning. Nu känner vi dem väl. Den stora med de röda blommorna och de vackert tecknade bladen är en Episcia, kopparblad. Se HÄR. Den långa till höger en Kohleria, narrhuva, och den stora i bakgrunden med en enda blomma:  en begonia. Rätt odlad kan den bli underbar. Vi har haft några stycken. Och har. (En  B. maculata, forellbegonia.)

TRÄDENS VÄN. VÅR ENDA BEKANT I SKOGEN.
Philodendron översatt från grekiskan:  Philo = vän. dendron= träd. Dvs trädens vän. På svenska heter den klätterkalla. P.  scandens. (Scandens= klättrande.)
Vi hade fått frön av en vän, de var tjocka, glänsande, och lätta att hantera. Som att så bönor för kökslandet. Vi visste hur man gjorde. Fröna grodde lätt och vi följde den rätta rutinen med skolning och därefter uppbindning mot en sidovägg intill ett fönster. Bilderna är en rekonstruktion. På den tiden hade vi inte en tanke på att ta bilder av växter för att sedan skriva om dem.
Men bilder tog vi medan vi vandrade genom den väldiga tropiska skogen, hänförda av vad den hade att bjuda på. Vilka växterna var som vi fotograferade, hade vi i de flesta fall inte en aning om, det mesta var nytt för oss.
Men en kände vi väl igen, fast av en annan art än vår egen därhemma. Bilden föreställer Philodendron hederaceum. Klätterkalla. (Hederaceum= liknar murgröna).
ETT ANNAT TEMA.  Vårt egentliga ärende i Costa Rica var ett annat än att fördjupa oss i regnskogen. Detta var ett sidospår, ett av de lyckligaste vi följt någon gång.
Nej, vi var där för en artikel om den globala miljöförstöringen. Detta tema var nytt och spännande på den tiden, ett par decennier före sekelskiftet. Artikeln blev den första av sju för Expressen om den hotade naturen i Asien, Afrika och Syd- eller Mellanamerika. (Se bilderna från skogsskövlat landskap i sidfältet.)
Dessutom hade Tord ett eget ärende. Han samlade miljö och fakta för sin fjärde bok på Bonniers. Med samma tema som till Expressen: den globala miljökrisen. Men i form av en spänningsroman: Den Andres  Död.  Se HÄR.  En deckare.  

Skuggornas älsklingar. De flesta blommar i vitt. 

PÅ SKOGENS BOTTEN:
Fredskalla, Silverkalla,  Zamiakalla,  Prickblad.

Det är dunkelt nere på regnskogens botten. De växter som lever där är specialister på att ta vara på det lilla ljus som når ner genom trädens och alla andra växters lövverk. De främsta specialisterna är två kallor: fredskalla, Spathiphyllum och silverkalla Aglaonema.
Typiskt för dem är också att de blommar i vitt. Man brukar säga att ju dunklare ljus en växt står desto viktigare att den blommar i vitt. Så att den kan bli upptäckt. Av bin och fåglar och andra som vill besöka den. Och samtidigt pollinerar den så att den som så många andra levande varelser kan föröka sig.
Vi stötte på fredskallan redan i vår första skog. Vi kände lätt igen den från de vanliga krukväxterna därhemma. Här tittade den fram bland ormbunkar med sina frodigt gröna blad och lysande vita blommor. Det var lätt att förstå dess karaktär. Klarar den dåligt ljus här på bottnen av regnskogen så klarar den dåligt ljus  där hemma.
Som krukväxter finns fredskallorna i olika storlekar. De största blir fantastiskt vackra om man planterar upp dem i en ännu större krukor och ställer dem på golvet på en plats med dagsljus från ett fönster.  Där kan de verkligen lära sig att trivas.
BÄST I TEST.  Aglaonema, silverkalla blev etta i ett stort upplagt 2-årigt försök med belysning på Lantbruksuniversitet i Alnarp. Den klarade dåligt ljus bättre än alla andra växter i odling. Inklusive fredskallan.
LITE SIFFROR: Den testade silverkallan överlevde i en så låg ljusmängd som 200 lux under 8 timmar om dagen.
Hur mycket  200 lux är?
Inte mycket. På en  normal arbetsplats behövs 4 gånger mer. Dvs 800 lux är minimigränsen.  Idealet är 1 200.
EN STOR NYHET: GRÖNROSA OCH GRÖNRÖD AGLAONEMA.
När bilden togs hade vi haft den nya kallan i nio månader. Genom hela den mörka årstiden. Vi var förvånade. Den hade varit fräsch och vacker hela tiden. Under belysning, som visserligen varit ungefär dubbelt så stark som för silverkallan i Alnarps försök.  Men ändå, långt under minimigränsen på 800 lux.
Det finns ett tiotal nya sorter i den nya färgskalan. Vi har försökt ta reda på vad vår heter. Vi tror att det rätta namnet är Aglaonema x ’Pink Butterfly’.
Vi tycker att den ser ömtålig ut. Men nu har den också genomlevt en sommar och en höst och bara mått bättre och bättre. Dessutom har den prytt sig med flamingorosa hölsterblad som kommit det ena efter det andra. Minst sagt extra bonus. Om hölster se sidfältet.

FRUKOST FÖR EN SALAMANDER.
Salamandern sitter blickstilla. Frukostdags. En jämn ström småflugor lockas till fredskalllan under honom. Av den söta doften från blommorna på kolven. En fluga slår sig ner, mums, smakar socker. 
När flugorna har det som bäst, då  passar salamandern på. Med sin långa tunga, där träffar han mitt i prick,  och där slickar han den i sig. Bon apetit!
Obs: om någon vill veta hur de småflugorna ser ut så finns två av dem på den infällde bilden i bilden.

Garderobsblomma 

Den första växt som vi lärde oss kalla garderobsblomma var aspidistra. Men då var aspidistrorna redan omoderna och borta ur butikerna. På sjuttiotalet någon gång. Vi fick lära om. Namnet gick över till bajonettlilja. Även kallad svärmors tunga. Den blev alltså garderobsblomma nr 2 Och så idag, nu är vi framme vid garderobsblomma nr  3.
Vi har aldrig gillat namnet. Garderobsblomma. Är det en växt som får stå i garderoben så man slipper se den?  Nej. Tanken är nog en annan: växten är så tuff att den klarar vilken miljö som helst. Särskilt dåligt ljus. I en garderob är det helmörkt.
3-an är zamiakallan. Zamioculcas zamiifolia. Den kom i handeln först mot slutet av förra århundradet. Den har fått sitt namn efter zamia, en ormbunke med ett nästan likadant växtsätt, blad strödda på smala lätt böjda grenar.
Den gör faktiskt skäl för sitt rykte.  Den klarar dåligt ljus som många andra kallor och dessutom kan den finna sig till rätta i vitt skilda förhållanden. En tuffing. Den blommar vackert men inte lätt.  

STUM STAM. KALLA MED DÅLIGT RYKTE. OMTYCKT ÄNDÅ.
Dieffenbachians svenska namn är prickblad.  På engelska heter den  Dumb Cane. Dumb för stum, Cane för stam (eller rör som i Suger Cane: sockerrör).  Namnet Stum Stam ger en viktig kunskap om växten. Det handlar om att den är giftig. Mycket giftig. Stoppar man en bit av stammen eller av ett blad i munnen och tuggar blir man förlamad i tungan och halsen, Man blir helt enkelt stum.
Det sägs att namnet kom till under den stora slavimporten till Karibien på 1700-talet. Dumb Cane användes då som bestraffning av motsträviga slavar. De tvingades att tugga på en bit prickblad, sedan höll de  tyst. Sant eller ej, effekten finns där. Prova inte!
Men prickbladet är ändå en av de vanligaste bland kallorna från regnskogens botten. Handeln varnar visserligen med jämna mellanrum för vad som kan hända kattor, hundar och småbarn om de stoppar stambitar eller blad i munnen.  Men varningarna är milda.
Prickbladet finns i många former i handeln, stora och små och med prickar på olika sätt. Här nedan Dieffenbachia seguine, en vildart som lever i  Mellanamerika och Karibien.
Här i Guatemala. Det är denna art som bär det officiella namnet prickblad. Samma namn som hela släktet har: Prickbladssläktet. Den största och mest praktfulla är D. amoena.  I sidfältet en bildserie över hur man hanterar en liten stambit av amoena för att göra en ny Dumb Cane. Det är faktiskt mycket lätt gjort.

Fler kallor i kallornas skog.

BLOMMAR I RÖTT:
Flamingoblomma och rosenkalla

En kallaväxt som vi verkligen kände till sedan länge. Flamingoblomman. Den var vanlig  på 1950-talet i blomsterhandeln. Så när vi stötte på ett exemplar i regnskogen så tog vi en bild. Spännande. Vi visste att Anthurium hade sitt ursprung i Mellanamerika. Men vi visste också att det fanns två olika arter i odling: A. scherzerianum, flamingoblomma och A. andreanum, rosenkalla. Den förra med sitt ursprung i Costa Rica, den senare i Colombia.   
RÄTT ART FÖR COSTA RICA.  När Anthurium kom i handeln efter andra världskriget var det flamingoblomman det handlade om. Rosenkallan fanns, men bara som snittblomma. Det är först på senare tid som rosenkallan börjat konkurrera om utrymmet i butikerna. Nu har den vunnit i konkurrensen. Med många nya hybrider. Storvuxna, med ett överflöd av blommor i olika nyanser av rött.
KALLAVÄXTERNAS FAMILJ. Den är jättelik, familjen Araceae. Nära 4 000 olika arter. Likheten mellan dem sitter i blommorna. De är jättesmå, växer tätt, tätt på en kolv omsluten av ett hölsterblad som öppnar sig när blommorna är mogna att slå ut. Det är denna speciella blomning som ger dem släktskapet, som för dem samman till en egen familj.
FÖRÄDLING. F
örädlingen av rosenkallan har under senare år uppnått spektakulära resultat. Se bilden. Någon har sagt att detta är växtförädlingens mest lyckade försök att få ett stycke natur att efterlikna plasten.
Men därav också deras framgång. De gamla snittblommornas färgrikedom har lånats över till de nya rosenkallorna i kruka. Dessutom har de blivit tåligare. Inte bara än sig själva i sin tidigare form utan också tåligare än flamingon.
KONSTEN ATT SE SKILLNAD. KOLLA BLOMNINGEN. 
Om man vet hur man väljer en färsk Anthurium så får man  största möjliga livslängd för pengarna.  Dvs livslängd på blomman.
Till vänster en flamingoblomma, A. scherzerianum.
Till höger en rosenkalla, A. andreanum.
Lika fast olika. Båda har röda hölsterblad men rosenkallans är glänsande och hjärtformade. Flamingons blomkolv kröker sig som en liten svans.  Rosenkallans är större, spikrak och gul och vit.

Bådas blomkolvar är täckta av små, små blommor i olika stadier av mognad.  De är inte så tydliga på flamingon eftersom de har samma färg som kolven. Tydliga är de däremot på kolven till höger, rosenkallan.
KUNSKAP I BOTANIK. EN GOD AFFÄR.
  Rosenkallans blomkolv:  i spetsen är den gul och blank, full med knoppar.
I mitten är den helt vit, utslagna blommor.
Längst in är den grågul, vissna blommor.
Det är lätt att se att den har avverkat halva sin blomning.
Flamingon till vänster blommar på samma sätt men glesare, ändå ser man att blommorna i spetsen fortfarande är knoppar. Idealet är förstås att köpa ett exemplar som nyss har börjat blomma.
Köper man fel kan man missa ett halvårs blomning. Bara så länge blomningen pågår förblir växten i sin bästa form..

Vackraste växtplatsen

Vår största upplevelse av flamingoblommor och rosenkallor var på Hawaii, i en odling av snittblommor till hela USA, en av de största i världen. Vi tog bilden i deras showgarden. Här växer nya och gamla sorter av båda arterna, de flesta brokiga. Ett eget litet paradis. Varmt och lagom fuktigt under hela året. Här njuter de av livet under  den lätta skuggan från trädormbunkarna.
Vilket är en lärdom för oss som vill ge dem bästa möjliga miljö i våra hem.

Värsta växten. Också en kalla.

Det svenska namnet är knölkalla, det låter oskyldigt. Annat är det med det botaniska namnet: Amorphophallus. Amorf betyder missbildad och phallus betyder snopp. Märkligt namn på en växt. Men se det som en varningssignal.
’Kom inte i närheten!’
Varningen är inte överdriven.
Lukten!
Den är obeskrivlig. Vidrig. Den kommer från en mängd små blommor som sitter längst ner på kolven, skyddade av det skålformade hölsterbladet,
Alla som får lukten i näsan, springer sin väg.
Utom pollinerarna förstås. De dras till stanken. Knölkallan pollineras nämligen av flugor som är inriktade på ruttnande djurkroppar.
När knölkallan dyker upp i krukan igen efter några månader, känner man inte igen den. Nu är den en ren bladväxt. Ganska vacker, förresten.
Knölkallan har nämligen två gestalter. Ena året blommar den
,  nästa år kommer bara blad. Bladväxten sköter man som en vanlig grön växt och får så småningom också se den vissna ner.  Dags för vila.
ATT TA EN BILD. VI GÖR INTE OM DET.
Vi har haft ett par knölkallor genom åren. Och tagit bilder. Det var inte lätt. Man kommer inte tillräckligt nära, tillräckligt länge.  Stanken är för svår.
Men man kan överlista den.
Det gällde ett praktexemplar som vi fått till skänks av en botanist som gift sig och flyttat till Sydafrika. Vi hade haft den fem, sex år när vi bestämde oss. Så flott den var. Blommade med tre stänglar! Vi måste ha bild!
Vi 
ställde den på plats en vecka innan den hade slagit ut helt, då luktade den bara måttligt illa. Vi stängde dörren till rummet och tejpade igen alla springor mellan dörren och karmen. Plus nyckelhålet. Där fick den stå och lukta bäst den ville.
Så efter en vecka, strax innan blomningen börjat falna hade det mesta av lukten försvunnit. Det var dags att våga sig in och ta bilden. Det gick rätt så bra.  Här är den.
Vår knölkalla är en av över hundra arter av 
Amorphophallus, de flesta hemmahörande i det tropiska Asien.  Vår art heter A. konjac och kommer från Indonesiens djungler. Den mest berömda arten är A. titanum med en högsta höjd på tre meter. Världens största blomma.

För bladens skull. En av våra största favoriter. En praktväxt för många år.
(Men namnet. Det måste vara falskt.) 

Till en början tyckte vi att den såg overklig ut, plastig, konstgjord, med underliga lysande bladnerver som såg ut som skelett.  Vi blev inte heller klara över vad den hette.
Alocasia ja, så långt var det lätt. Det var släktet. Men arten? Det växlade i handeln. För det mesta hette den sanderiana.
Svenskt namn? Skiftade mellan amazonsköld och skelettsköld.
1. Första året. Av en slump hittade vi en alocasia på ett bord med många småplantor av inte så vanliga växter. Blandade karameller. Flower Team, Helsingborg. 20 kr.
Den lilla alocasian stod i en kruka liten som en äggkopp. Vi planterade om den i en ungefär dubbelt så stor. Nästan omedelbart demonstrerade den sin växtkraft. Efter en vecka var ett nytt blad på gång. Det såg ut att bli dubbelt så stort som på småplantan. 
Det blev ännu större. Bilden tog vi den 18. maj. Då var det största bladet 12 cm långt.
2. Andra året. Bilden här bredvid tog vi på senhösten. Det största bladet mätte 32 cm på längden.
Inga problem med skötseln. Vi vattnar som vanligt så snart jordytan är torr. Och växten har hela tiden sin plats i ett österfönster med lite sol på förmiddagen. Vanlig rumstemperatur. Måttligt med gödsel, en gång i augusti.
3. Tredje året. Mitt i sommaren dök det upp ett jätteblad. Bilden från 24 juli. Bladet mätte på längden 42 cm. Imponerande. Vackert. (Jämför med ett A4-kopieringspapper: längd 30 cm.)
Bladet kom fram som ett hårt hoprullat papper, sen  vecklade det ut sig sakta men säkert till hela sin glans. Det är förstås bladet till höger. Det största från förra säsongen sitter kvar på vänster sida.
Nu vet vi också vad växten heter: Alocasia x amazonica ’Polly*. Skall på svenska kallas amazonsköld.
MEN HUR KAN DEN HETA AMAZONICA?
 Alltså: ’från Amazonas’.
Fel världsdel.
Alocasia hör hemma i Asiens skogar,  inte i Sydamerika.
Vi började kolla. Namnet var rena påhittet. Växten var en hybrid gjord i Miami på 1950 talet, Ovanligt lyckad hybrid, lagom stor, med lysande nerver i bladen. Nu skulle den ha ett säljande namn. Vad kunde låta mer spännande än amazonica,  ’från Amazonas’, världens största regnskog.
INGET FALSKT NAMN. MEN KOMISKT.
Alldeles nyligen har vi hittat förklaringen till namnet: amazonica, ’från Amazonas’.
Det gäller ett annat Amazonas. Nämligen  odlarnas växthus i Miami  som de döpt till Amazonas. Just det, den nya hybriden kom ju därifrån. Från växthuset  Amazonas. Alltså:
Amazonica.  Fyndigt.
Det tyckte åtminstone namnkommittén när de gav den det svenska namnet: amazonsköld.