Fem från Madagaskar.

 FEM EUFORBIOR.

Törelfamiljen, Euphorbiaceae, är en jättefamilj på över 2000 arter. Man hittar dem i vår natur, i trädgårdar och växthus. Men det finns också ett antal som är perfekta som inomhusväxter. Inte minst de som växer på Madagaskar, den stora ön utanför Mozambique vid Afrikas östkust. Man hittar dem främst på ett litet område längst ner i söder vid Cap Sainte Marie.
Här är det inte lätt att vara växt. Maximum av hetta hela året och  minimum av regn. En växt som lever här, är så nära fakir man kan komma om man är växt. Och det finns många euforbior här, över 150 olika arter. Den ena originellare än den andra.

Succulents

ENCYCLOPEDIA OF LIFE
Se HÄR.  En förteckning över euforbior, inte bara de på Madagaskar, hittar man på den underbara hemsidan: Llifle, Encyclopedia of Life.  276 arter och varieteter illustreras med flera bilder vardera och utförliga fakta. Ovärderligt för dem som intresserar sig för euforbior.
Samt för bromelior, kaktus, lökväxter, palmer, för en mängd växtkategorier hittar man här utförliga encyklopedier.

1. Kristi törnekrona. En slitstark euforbia.

Den växer på Madagaskar, är listad i Cites Appendix 2, men har varit en vanlig krukväxt i över hundra år. Kristi Törnekrona, Euphorbia milii. Lätt tillgänglig överallt.
Här är en av de senast hybriderna i handeln: ’Atlas’. Enastående blomvillig med sina blommor som skiftar i färg från grönt över rosa till vitt.
Törnekronan  är ett exempel på att många äldre exemplar av euforbior lever ett eget liv utanför Citesbestämmelserna. (Man hittar den i gamla krukväxtböcker, ofta under andra artnamn: E. bojeri eller E. splendens). Små blad och blommor, tunna grenar och massor med vassa taggar, som samlar damm  om vintern. Men sen blommar den flitigt om sommaren.
Den gamla törnekronan, den som liknar den vilda här intill med sina glest strödda blommor lever kvar idag. Men har störst betydelse som förälder till de många korsningar som har kommit fram under de senaste decennierna.
De nya sorterna är praktfulla med större blommor i olika färger, mjuka blad och taggar som inte sticks, se sidofältet. Och alldeles nyligen har Gartneriet Knud Jepsen (Som erövrat världen med sina korsningar av kalanchoe, se HÄR,) börjat intressera sig för Kristi Törnekrona. Med stor framgång.
En annan förälder till de nya korsningarna är kameuforbian nedan, E. lophogona. Också den har funnits som krukväxt i många år, men varit ganska sällsynt.

2. Kameuforbia. Blommar alltid.

Vår kameuforbia, Euphorbia lophogona, är inte så gammal, omkring 14 år. Men den har en lång historia hos oss. Den kommer från en riktigt gammal planta som med åren blev för hög. Något måste göras. Vi lärde oss att man kunde gå brutalt fram.
Det är bara att skära av stammen till den höjd man vill ha!   Se upp  för bladsaften! Giftig!
Det gjorde vi. Bådadera.
Dessutom delade vi på den bortskurna toppen så att vi fick två stamsticklingar.  Vi lät dem ligga och torka en vecka innan vi satte dem bredvid varandra.
Inga problem med rotningen. Här ovan är bilden på resultatet några år senare. Obs, vi gav de båda stamsticklingarna olika höjd för effektens skull i krukan.

DUBBEL SUCCÉ.  DEN GAMLA FICK NYTT LIV.
Bilden visar den gamla plantan, den som blev kvar i krukan sedan toppen skurits av.  Återstod en naken stam på knappt 20 cm.
Den började med att skjuta två små skott som sedan har vuxit ut till kraftiga grenar. Här är den nu grön och frodig. 12 år har gått sedan den kapades.
Obs! Kameuforbian kommer inte från södra Madagaskar med dess obarmhärtiga sol och torka utan från skogstrakterna i de östra delarna med uthärdligare klimat.
Man kan utan vidare låta den torka ut mellan vattningarna, men inte för länge, någon vecka inte mer.  Den är inte lika galet stryktålig som några av de andra euforbiorna som vi berättar om.
 Det är bara att kolla på bladen. När de börjar sloka är det tid att vattna. Men långt ifrån panik.

ÄNNU EN AVSKUREN KAMEUFORBIA.
En annorlunda sort än den vanliga. Också vår äldsta. Med åren blev den för lång. Vi sänkte stammen från 65 till 25 cm.
De nya skotten växte fram mycket starkt, på bara fyra månader.
Ett skott tog vi bort, det stora nedersta, som sedan fick en egen kruka.
Efter tre och ett halvt år tyckte vi att  euforbian hade blivit någorlunda fullvuxen och tog en bild.
Tittar man efter lite noga så ser man att det inte är riktigt samma lophogona som  vår äldsta överst. Denna har mjukare blad, rundade i spetsarna. Och stammen är inte  vriden utan spikrak. Dessutom är den mycket generösare med att skjuta frön. Lägg märke till de gula prickarna överallt på bladen.
Pollen.
Vi såg den för första gången på Vaccinationscentrum i Helsingborg. Den var stor, över en meter och läkarens ögonsten. Men han visste inte vad den hette,
Vi byter sa vi. Du får namnet av oss, så får vi en fröplanta av dig.
Topp, sa doktorn.
Precis som vår äldsta blommar den varje dag under hela året.

BEBIS 1. Kameuforbian blommar redan under första året efter sådd och håller sedan på utan paus år efter år. Den skjuter iväg sina frön, om än inte så många. De gror lätt och växer upp till flotta småplantor.

BEBIS 2. BLOMMAR INTE? En nära släkting är Euphorbia leuconeura, vars officiella svenska namn faktiskt är Skvättiväg. (På engelska: Madagascar Jewel). Den tillhör den svenska krukväxthistorien, ingår sedan mitten av femtiotalet i den hemliga armé av växter som sällan är till salu,  men förflyttar sig från hem till hem i form av frön eller fröplantor.
Det är bara som ung planta som skvättivägen har vackert mönstrade blad. Sedan försvinner mönstringen och bladen blir tråkigt grågröna. Och några blommor ser man alltså inte så lätt.
VISST BLOMMAR DEN.  Nina brukade få frågor om skvättiväg till sin frågespalt i Hendes Verden, Danmark. Blommar den inte?
Jovisst.  Den skvätter faktiskt iväg frön åt alla håll som sedan gror i krukorna runt omkring. Men varifrån kommer alla frön? Blommorna  är 
små på gränsen till osynliga.
Som en jämförelse lade vi ett par rosa blommor från kameuforbian nedanför en vit flock av pyttesmå blommor som hörde till skvättivägen. Den vita flocken är egentligen inga  blommor i vanlig botanisk mening. Utan  ett knippe ståndare.
Om euforbiornas märkliga blommor se julstjärnan i sidofältet.

CITES
Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora.
F
ör alla som älskar euforbior är Madagaskar ett paradis. I mängden av arter är de flesta rariteter, uppträder i små kolonier, och är dessutom attraktiva för samlare. Hotet mot deras existens är överhängande. Därför är alla euforbior från Madagaskar fridlysta, upptagna i CITES  Appendix 1 eller 2.
CITES är en internationell överenskommelse om handel med utrotningshotade växter och djur. Kallas också Washingtonkonventionen.
Huvudregel: CITES listar ett stort antal växter från hotade miljöer. De som är listade i Appendix 1 och 2  får man inte lov att sälja eller köpa. Appendix 1 är strängast. All handel förbjuden. 
Självklart skulle vi aldrig köpa en fredad växt som var uppgrävd på sin växtplats.  Eller ta emot som gåva.
Men som väl är finns det lagliga vägar att att handla med fredade frön, sticklingar och småplantor. Exempelvis genom särskilt licensierade odlare. Bilden här intill visar en nyköpt Euphorbia fransoisii. Enligt CITES Appendix 1 är den kritiskt hotad, den  finns bara i några mycket små kolonier. Men att köpa den hos Uhlig i Tyskland är helt lagligt. Etiketten ger besked om att odlaren är certifierad med eget Citesnummer: P-D-1001.
Om CITES, se Appendix 1 och 2. SE HÄR

3. Euforbian från Cap Sainte Marie.

Den heter Euphorbia cap-saintemariensis eftersom den växer bara just där, vid Madagaskars sydligaste punkt, Cap Saintemarie. Vi fick den av den berömde Frank Horwood i Santa Barbara, Abbey Gardens. Den tidens största expert på euforbior från Madagaskar. Detta var på 80-talet.
Euforbian som vi fick var ganska nyfödd, höjd 6 cm.  En av alla de euforbior som han sått i sitt växthus. Ingen bild.
När vi kom hem satte vi den i ett västerfönster och där fick den stå utan att vi brydde oss särskilt om den. Tills efter ungefär tio år när vi upptäckte att den vuxit upp till ett litet originellt träd. Och tog bilden ovan.
Omkring tjugo år senare tog vi ännu en bild. Vi hade  beskurit den fem år tidigare. Det hade den ingenting emot. Nu hade den förgrenat sig rikt och blommade från alla grenspetsar.
Så vacker.
Klicka upp den och beundra den. De friskt gröna bladen, de lysande rosa blommora. Så blommar den hela sommaren. En älskling.
Och en så märkvärdig blomningen. Klicka upp närbilden.  Se på den översta blomman med sin tjocka gröna kudde i mitten, som är dess nästan mogna frukt. Denna är delad i tre kamrar med ett frö  i varje. Fröet skjuts ofta iväg med en liten explosion, till exempel hos ’Skvätt iväg,’  E.  leuconuera. (Se ovan).
Blomman består av bara en pistill och en ståndare. Den röda tappen överst är resten av pistillen. Det gula spillet runt om kring är resterna av ståndarens pollen.  Kronbladen kallas här högblad.
En sådan blomma kallas inte blomma utan cyatium.
Så några år senare tog vi en ny bild. Nu hade vi haft den i ett västerfönster de senaste tre åren.  Den verkade alltid som om den ville sköta sig själv. Tappade sällan blad, fick blommor på våren som den behöll in i september, förändrade sig inte för att vi lät bli att vattna några veckor. Bladen alltid lika  läderartade. Vi började kalla den vårt evighetsprojekt.
Vi provade också att föröka den med sticklingar.
Först ville de inte rota sig, sedan ville de inte växa. De har satt rekord i långsamhet. De bara stod där i sin lilla kruka och reagerade inte på något.
brydde sig inte. Det har tagit dem tio år att nå så här långt.
Mera konstiga än vackra.

4. Euphorbia cylindrifolia

Vi ser förstås ofta på våra växter med kärlek. Och  tänker gärna  på våra favoriter som SKÖN KONST.
En av våra allra käraste har vi här: Euphorbia cylindrifolia. Inget svenskt namn.
Men skön konst?
Verkligen? Ser den inte bara ut som en samling ringlande ormar med lite blommor här och var?
Klicka då upp bilden.
Där står den i en ljusblå kruka. Den finaste vi kunnat ge den. Och nyligen fotograferad på sin ungefärliga 50-års födelsedag. Sällsynt förstås. En sällsynt skönhet.  Som skön konst.
Men den är inte som så många andra skönheter. Ömtålig.
Tvärtom.
Den är en av våra mest oömma växter. I det närmaste oförstörbar. Sakta men säkert har den överlevt mer än 40 år hos oss.  Och den var säkert minst 10 när vi fick den i Santa Barbara USA. Bilderna här på sidan är tagna med  omkring tio års mellanrum.
Den härstammar från samma besök (se ovan) hos Frank Horwood i Santa Barbara, i hans växthus med euforbior från Madagaskar.  Hans specialämne som botanist
En raritet, sa han, var rädda om den.
Vi tackade och tog emot, visste ingenting om den. Vet desto mera nu, till exempel att den är nära utrotning, ingår i CITES  Appendix 1.
Den växer på södra Madagaskar, granne med den lika utrotningshotade arten E. cap-saintemariensis (se ovan). Och grannar är de också i vårt västerfönster, där de båda alltid har stått bredvid varandra.
I fönstret sol från lunch till kväll. Särskilt noga är vi med vattningen. Sparsam vattning under den mörka årstiden, vissa år nästan ingen alls. Mera regelbunden från slutet av februari till november och alltid torrt mellan vattningarna. Obs, den får aldrig stå med rötterna i vatten.
Och vi har aldrig beskurit den  eller ändrat på dess utseende. Omplantering ungefär vart tionde år.
Med åren har cylindrifolians stam blivit allt tjockare. Grenarna har utvecklat sig till allt långsträcktare armar vilket har tvingat fram en hög kruka. Där har cylidrifolian   kunnat utveckla hela sin ovanliga karaktär..

5. Euphorbia milottii.

Vi ägde den för länge sedan men bara några år, vi hade inte en aning om vad det var för en växt, vi vann den på ett lotteri på en växtutställning. Vi upptäckte för sent att den inte tålde låga temperaturer.  Euphorbia milottii.
Så småningom hittade vi en ny millotii. Hos Kakteen Haage i Tyskland, som vi känner sedan många år. Se HÄR.

ÄNTLIGEN DEN NYA MILOTTIIN.
Vi fick inte veta hur gammal den var när den kom till oss, vi gissade på fyra, fem år.  Då hade den bara en ensam stam. Nu åtta  år senare har stammen fått fem tjocka sidogrenar.

MILLOTIINS BLOMSTERSHOW.
 Oktober.
Det händer samma sak varje höst. I oktober, november börja milottiin sätta knopp överallt i toppen på grenarna. Snart pryder den sig med sina trattformade blommor samtidigt som bladen först gulnar och därefter faller av det ena efter det andra. Några blad hänger inte med, där det lätt att plocka bort dem.

December.
Blomningen når sin höjdpunkt i december, januari, Långsamt utvecklar sig de små trattarna i gult och lite rosa.
Med tiden börjar bladfärgen blekna och övergå till grönt. Några blad faller av, andra blir envist sittande medan de utvecklar sig i. Och detta går fort.
Det är bara att hänga med.. Samma procedur varje år. Från blommande till grön planta tar det bara ett par veckor.

 

Februari.
Nu är det bladens tur att träda fram. Snart är milottiin en av våra mest dekorativa gröna växter med sina långa smala blad med den så typiska ljusa mittnerven.
Milottiin hade länge sin plats i ett köksfönster åt väster med direkt sol på eftermiddagen. På senare år har den stått lite var som helst men alltid i ett fönster förstås.
Skötseln. Man ser på den tjocka stammen och grenarna att den klarar sig länge utan vatten. Ja, och med ett minimum av omvårnad.

NYFIKEN PÅ BLOMMORNA?
Millotiins blommor är speciella. De består av hängande klockor som sitter i klasar.  Som alla euforbior saknar de vanliga kronblad, ståndare och pistiller. Det som sticker fram ur trattarna är euforbians speciella motsvarighet till vanliga ståndare. Pistillerna, antar vi, är på tillväxt och ännu inte synliga.
För att både se och förstå en euforbias speciella blomning
 läs om julstjärnan ute i sidofältet högre upp.
Själva tycker vi att milottiin är en skönhet, men vi har haft svårt att övertyga andra.

 Också från Madagaskar. Ett blommande träd. En raritet bland rariteter.

UNCARINA ROEOESLIANA. Inget svenskt namn och heller ingen euforbia. Uncarina är ett släkte som på svenska heter flasksesamsläktet. Flaskan i namnet syftar på stammens form, ungefär densamma som hos jatropha. Se HÄR. Sesam är som bekant en nyttoväxt, vi som bakar känner förstås till sesamfrön.
Vi har sett det lilla trädet i botaniska trädgårdar och blivit helt betagna hemma i Gurlis och Christians havestue på Jylland.  Så vackert. Och så lovande att det kom från samma trakter som våra euforbior.
Vi skaffade frön när vi kom hem. Vi hade hört att det var svårt att få uncarinafrön att gro, men vi hade tur. Efter tre år kunde vi glädja oss åt första blomningen. Under ett par månader på försommaren dök den ena blomman upp efter den andra. Trädet är känt för att blomma i låg ålder.
Vi visste att trädet är lövfällande men vi höll det med blad om vintern och gör faktiskt så än. Det är en vattningsfråga. Upphör man att vattna så faller bladen.
Nästa år var en succé.  Se på växten här bredvid, så starkt och vackert den har vuxit. Nästa år skall den få tappa bladen. Vi har visserligen låg luftfuktighet i rummet men växten är känd för att uthärda långa torrperioder.
Vi är särskilt förtjusta i blomningen. Den gula lysande färgen förstås, men framför allt att den blommar så ivrigt.  Blommorna formligen sprutar fram under de översta bladen.
Nu har den hunnit bli sex år och sträckt på sig så att blommorna blivit fria att titta fram mellan bladen. (Höjd över krukkanten 52 cm.) Vi kunde inte låta bli att ta en bild av den gula prakten. Varje blomma håller fyra till fem dagar. Samtidigt utslagna: sex till åtta blommor. Blomningstid från maj till september.
Det är lätt att hitta färdiga plantor av Uncarinan på nätet, ex Ebay. Och frön. Vi köpte våra hos Plantanica. Se HÄR.