TÅLIGAST I NATUREN. TÅLIGAST I KRUKA.

EN GÅNG RARITETER. IDAG FINNS DE PÅ NÄTET. SOM GJORDA FÖR EN NY TID.

Våra allra mest uthålliga växter lever i de områden där kampen för tillvaron är som svårast, öknar och halvöknar. De har alltid fascinerat oss. Vi har en liten samling som levt med oss under många år. De flesta över trettio. Till ömsesidig glädje. De är oslagbart lättskötta. På fackspråk kallas de xerophyter. (Xeros torr, phyton växt).
KAUDEXVÄXTER. Ännu ett fackuttryck. Många av dessa torrväxter är dessutom kaudexväxter. Kaudex betyder tjockstam. I den tjocka stammen lagrar de vatten och näring, Det är förstås hemligheten bakom deras uthållighet under svåra förhållanden.
Många av dem har också tjocka rötter med samma uppgift. Hos en del hör stam och rot så nära samman att man inte kan upptäcka någon gräns mellan dem.
De har kommit i vårt hus som små och sedan överlevt de strapatser de utsatts för här. Under våra resor har de fått klara sig mer eller mindre själva. Tuffingar. Hade de varit ömtåliga skulle de tagit farväl för länge sedan.
Bara ett fåtal tillhör den vanliga krukväxtfloran. De har kommit till oss på olika sätt, en del har vi fått som gåva, några har vi köpt och andra har vi sått eller satt som stickling. Visst är de ovanliga och på sitt sätt märkvärdiga. Men långt ifrån okända. De tillhör en lång tradition bland hängivna växtmänniskor över hela världen. Idag är de tillgängliga för alla genom nätet. Vi lever i en ny tid.

Vårt eget vårdträd. Jabily.

Trädet på bilden är 24 år. Höjd 58 cm över krukkanten, största omkrets 27 cm. Vi startade det som stickling. En avklippt gren på femton cm. Det enda besvär det gett oss är det krångliga namnet, Operculicarya decaryi. Inget svenskt namn. Ute i världen kallas det jabily.
Förutom att jabilyn lätt låter sig formas till ett träd så är den tålig på gränsen till odödli
g. Den kommer från södra delarna av Madagaskar, där solen glöder och regnen mest lyser med sin frånvaro. Den kan klara sig länge i långvarig torka eftersom den har tjock stam och uppsvullna rötter där den lagrar vatten när regnet äntligen kommer.
Efter några veckor, en
månad, i torka kan den tappa bladen. Vårt rekord i torka utan bladtapp är fem månader.
Vi tog inga bilder de första åren. vi förstod inte riktigt trädets stora odlingsvärde. Men på de första bilderna  här nedan är trädet 18 respektive 21. Det var ungefär då vi började kalla det vårdträd.

Jabilyn förekommer som innebonsai, (prova sökordet Jabily) och kan köpas både som färdig växt, rotad stickling och frö. Själva har vi under åren dragit upp ett tiotal träd. Fem sticklingar, fem fröplantor. Att följa dessa och deras utveckling 
var något av den roligaste odling vi har ägnat oss åt. Allt blev inte bra, en fröplanta blev aldrig högre än femton cm. Vi vet inte varför. kanske övervattande vi. Men de andra blev träd som vi önskat, de flesta vackra och några underbara. Men inget kan mäta sig med vårt stora vårdträd.  Ännu. Det som fattas dem är åren.
Vårt vårdträd har de senaste femton åren haft en fast plats, ett söderfönster i köket med delvis skugga på sommaren. På vintrarna når inte solen dit mer än ett par timmar om dagen. Egentligen borde det ha mera sol och ljus, men det har anpassat sig ändå.
ETT ENDA SKÖTSELRÅDMed åren har trädet funnit sin form. Det växer stilla och stadigt, vi klipper försiktigt bara in grenar som skjuter för långt ut. I övrigt håller det formen själv.
När sticklingen eller fröplantan har nått den höjd vi vill ha så klipper vi till med saxen.  Våra träd har vi gett olika höjd, mellan 35 och 50 cm.
Att tänka på, vilket vi inte gjorde från början: trädet sträcker på sig lite för varje år. Precis som stammen blir tjockare och tjockare blir den längre och längre. 

SNABB UTVECKLING.

De nya plantor som vi drar upp får för det mesta sköta sig själva, på sin höjd hjälper vi till med ett par blompinnar för att rikta upp stammen. Och naturligtvis kortar vi in grenar som ränner iväg.
Här bredvid på båda sidor är ett och samma träd. Till vänster är det två år gammalt, bilden tagen den 28 juli. Till höger är det tre år, bilden tagen den 2 augusti.   Under året har omkretsen mer än fördubblats, från 5 cm till 12. Höjden är densamma: 52 cm.
Treåringen  till höger har fått en ett nummer större kruka i maj. Visst händer det mycket på ett år. Vi tycker att de växer starkt och säkert. Särskilt på somrarna, de älskar solen. Under den mörka årstiden går de nästan i ide.
HJÄLP ATT FORMA. Enklaste enkla. Om en gren pekar för brant uppåt, vad gör vi då? Jo hänger på en sten.  Där får den sedan hänga en vecka för att grenen skal låta sig sänkas. Lyckas det inte såå hänger man på stenen igen. Några vidlyftiga idéer om hur trädet skall se ut har vi inte. Vi försöker följa dess natur.

Skötselråd? Jo, två ALDRIG.
1. Vattna ALDRIG innan jordytan är torr eller nästan torr.
Vattna då rejält. Vänta sedan tills jorden är torr igen.
2. Låt det ALDRIG stå vatten på fatet eller på bottnen av ytterkrukan.
ETT FÖRNÄMT INKÖPSSTÄLLE. Le Jardin Naturel är beläget på Réunion, en ö i Indiska Oceanen nära Madagaskar. Där hittar man frön, sticklingar och rotade småplantor av en mängd tropiska växter, inte minst från Jemen och Madagaskar. Hemsidan är strålande vacker och innehållsrik:  se HÄR.
Det är tur att Réunion räknas som en del av Frankrike, ett franskt län, ett arv från kolonialtiden. Därmed är ön en del av EU. Med mycket enkla regler för handel med växter. Att handla utanför EU är hårt reglerat. Att exempelvis handla frön genom Amazon i USA medför förtullning, moms och deklarationsavgifter. Inom EU skickas frön och sticklingar som brev utan vidare ceremonier.
Vi har handlat flera gånger av Le Jardin. Då vet vi att inget av de vi köper kommer direkt från sin förbjudna växtplats utan är helt och hållet producerat på Réunion.

Också från Madagaskar. Fem euforbior.

Törelfamiljen, Euphorbiaceae, är en jättefamilj på över 2000 arter. Man hittar dem i vår natur, i trädgårdar och växthus men det finns också ett antal som är perfekta som inomhusväxter. Inte minst de som växer på Madagaskar, den stora ön utanför Mozambique vid Afrikas östkust. Man hittar dem främst på ett litet område längst ner i söder vid Cap Sainte Marie.
Här är det inte lätt att vara växt. Maximum av hetta hela året och  minimum av regn. En växt som lever här är så nära fakir man kan komma om man är växt. Och det finns många euphorbior här, över 150 olika arter. Den ena originellare än den andra. En förteckning finns  HÄR. 
En annan förteckning av Euphorbior, inte bara de på Madagaskar, hittar man på den underbara hemsidan: Llifle, Encyclopedia of Life. Se HÄR. 276 arter och varieteter illustreras med flera bilder vardera och utförliga fakta. Ovärderligt för de som intresserar sig för euforbior.

ETT PROBLEM,  För alla som älskar euforbior är Madagaskar ett paradis. I mängden av arter är de flesta rariteter, uppträder i små kolonier, och är dessutom attraktiva för samlare. Hotet mot deras existens är överhängande. Därför är alla euforbior från Madagaskar fridlysta, upptagna i Cites Appendix 1 eller 2.
CITES. (Convention of International Trade in Endangered Species) är en internationell överenskommelse om handel med utrotningshotade växter och djur. Kallas också Washingtonkonventionen.
Huvudregel: Cites listar ett stort antal växter från hotade miljöer. De som är listade i Appendix 1 och 2  får man inte lov att sälja eller köpa. All handel är förbjuden. 
Självklart skulle vi aldrig köpa en fredad växt som var uppgrävd på sin växtplats.  Eller ta emot som gåva.
Men som väl är finns det lagliga vägar att att handla med fredade frön, sticklingar och småplantor. Exempelvis genom särskilt licensierade odlare. Bilden här intill visar en nyköpt Euphorbia fransoisii. Enligt Cites Appendix 1 är den kritiskt hotad, den  finns bara i några mycket små kolonier. Men att köpa den hos Uhlig i Tyskland är helt lagligt. Etiketten ger besked om att odlaren är certifierad med eget Citesnummer: P-D-1001.
Om Cites, se Appendix 1 och 2. HÄR.

1. Kristi törnekrona. En slitstark euforbia.

Den växer på Madagaskar, är listad i Cites Appendix 2, men har varit en vanlig krukväxt i över hundra år. Kristi Törnekrona, Euphorbia milii. Här är en av de senast hybriderna i handeln: ’Atlas’. Enastående blomvillig och vacker med sina blommor som skiftar i färg från grönt över rosa till vitt.
Törnekronan  är ett exempel på att vissa euforbior lever ett eget liv utanför Citesbestämmelserna. (Man hittar den i gamla krukväxtböcker, ofta under andra artnamn: E. bojeri eller E. splendens). Små blad och blommor, tunna grenar och massor med vassa taggar. Och mycket förnöjsam, samlar damm på taggarna om vintern, blommar flitigt om sommaren.
Men också den gamla törnekronan, den som liknar den vilda här intill, lever faktiskt kvar idag men mest som förälder till de många korsningar som har kommit fram under de senaste decennierna. Dessa är praktfulla med större blommor i olika färger, mjuka blad och taggar som inte sticks, se sidofältet.
Den andra föräldern till de nya korsningarna är kameuphorbian nedan, E. lophogona. Också den har funnits som krukväxt i många år, men varit ganska sällsynt.

2. Kameuforbia. Blommar alltid.

Vår kameuforbia, Euphorbia lophogona, är inte så gammal, omkring 14 år. Men den har en lång historia hos oss. Den kommer från en riktigt gammal planta som med åren blev för hög. Vi hade lärt oss att man dels kunde göra den kortare bara genom att skära av stammen till mera lagom höjd. Och dels använda den avskurna delen som toppstickling.
Det gjorde vi. Dessutom skar vi bort en decimeter av den alltför långa toppen och gjorde en stamstickling av den.  Vi lät dem ligga och torka en vecka innan vi satte dem. Detta är toppen plus den lilla stamsticklingen. Inga problem med rotningen.
DEN GAMLA FICK NYTT LIV.
Bilden nedan till höger visar den gamla plantan, den som blev kvar i krukan: kapad i toppen, en naken stam på knappt 20 cm med rötter.
Här har alltså 14 år gått sedan den kapades. Den började med att skjuta två små skott som nu har utbildat sig till kraftiga grenar. En av dem har förgrenat sig i sin tur.
Obs! Kameuforbian kommer inte från södra Madagaskar med dess obarmhärtiga sol och torka utan från skogstrakterna i de östra delarna med uthärdligare klimat.  Man kan utan vidare låta den torka ut mellan vattningarna, men inte låta den stå torr för länge, någon vecka inte mer.  Den är inte lika galet stryktålig som jabilyn och de andra euforbiorna som vi berättar om här. Men lättskött ändå. Det är bara att kolla på bladen. När de börjar sloka är det tid att vattna. Men långt ifrån panik.
SAMMA KAMEUPHORBIA MEN OLIKA.
Lägg märke till bladen, mjuka och rundade. Och stammen, helt rak och inte vriden som hos vår vanliga. Enligt vad vi förstår räknas de som två varieteter av samma art, E. lophogona. Och gemensamt har de förmågan att skjuta skott så fort man ger dem anledning. Här att stammen blivit för hög: 65 cm. Vi skar ner den till 25. Se här resultatet efter knappt tre månader.
Det större skottet längst ner är ett gammalt rotskott som nu börjat växa. Varsågod, välkommen,
BEBIS 1. Kameuforbian blommar redan under första året efter sådd och håller sedan på utan paus år efter år. Den skjuter iväg sina frön, om än inte så ofta. Vi brukar bara kunna ta till vara ett fåtal frön under en växtsäsong. De gror lätt och växer upp till flotta småplantor.
BEBIS 2. BLOMMAR INTE? En nära släkting är Euphorbia leuconeura vars officiella svenska namn faktiskt är Skvättiväg. (På engelska: Madagascar Jewel). Den tillhör den svenska krukväxthistorien, ingår sedan mitten av femtiotalet i den hemliga armé av växter som sällan är till salu men förflyttar sig från hem till hem i form av frön eller fröplantor.
VISST BLOMMAR DEN.  Nina brukade få frågor om skvättiväg till sin frågespalt i Hendes Verden, Danmark. Blommar den inte? Jovisst blommar den. Det måste den ju göra eftersom den skvätter iväg frön åt alla håll som sedan gror i krukorna runt omkring. Men problemet är att blommorna är små på gränsen till osynliga.
Som en jämförelse lade vi ett par blommor från kameuforbian intill en blomma på skvättivägen. den lilla ovanför till vänster. Vad man ser är ett knippe ståndare. Inte mycket till blomning.
Det är bara som ung planta som skvåttivägen har vackert mönstrade blad. Sedan förvinner mönstrimgen och bladen blir tråkigt grågröna. Och några blommor ser man alltså inte så lätt.

3. Euphorbia cylindrifolia 

Skön konst? Det kan man nog diskutera. Men uthållig? Euphorbia cylindrifolia ung lagJa, vi har åtminstone inte blivit av med den sedan vi fick den. Av den berömde Frank Horwood i Santa Barbara, Abbey Gardens. Den tidens största expert på euforbior från Madagaskar. Detta var på 80-talet
En raritet, sa han, var rädd om den. Vi tackade och tog emot, visste ingenting om den. Vet desto mera nu, till exempel att den är nära utrotning, ingår i Cites Appendix 1.
Den växer på södra Madagaskar. euphorbia-cylindrifolia-mellan-lagDär är den granne med den lika utrotningshotade arten E. cap-saintemariensis (se nedan) och granne är den också i vårt västerfönster, där de båda alltid har stått bredvid varandra. Och fått samma skötsel. Sparsam, vattning under den mörka årstiden, vissa år ingen alls. Mera regelbunden från slutet av februari till november och alltid torrt mellan vattningarna. Och vi har aldrig beskurit dem  eller ändrat på deras utseende. Omplantering ungefär vart tionde år.  De tre bilderna är tagna med ungefär tio års mellanrum.
Med åren har cylindrifolians stam blivit allt tjockare. Grenarna har utvecklat sig till allt långsträcktare armar vilket har tvingat fram en hög kruka.

4. Euforbian från Cap Sainte Marie.

Den heter Euphorbia cap-saintemariensis eftersom den växer bara just där, vid Madagaskars sydligaste punkt, Cap Saintemarie.
Den härstammar från samma besök hos Frank Horwood i Santa Barbara, i hans växthus med euforbior från Madagskar. Hans specialämne som botanist.   Den var liten då, höjd 6 cm.  En av de euforbior som han sått i sitt växthus. Ingen bild.
När vi kom hem satte vI den i ett västerfönster och där fick den stå utan att vi brydde oss särskilt om den. Tills efter ungefär tio år när vi upptäckte att den vuxit upp till ett litet originellt träd. Och tog bilden ovan.
Omkring tjugo år senare tog vi ännu en bild. Nu hade den förgrenat sig rikt och blommade från alla grenspetsar.  Vi hade  beskurit den, fem år tidigare. Det hade den ingenting emot.
Vi provade också att föröka den med sticklingar.  Först ville de inte rota sig, sedan ville de inte växa. Men de två sticklingarna här bredvid är både friska och starka, De har dock satt rekord i långsamhet. De har tagit fyra år på sig. Den ena har till och med kommit med nya skott från basen av stammen.


5. Euphorbia millotii. Bästa showen.

Vi ägde den för länge sedan men bara några år, vi hade inte en aning om vad det var för en växt, vi vann den på ett lotteri på en växtutställning. Vi upptäckte för sent att den inte tålde låga temperaturer.  Euphorbia millotii.
Så småningom hittade vi i stället en ny millotii. En småplanta frän Kakteen Haage i Tyskland, som vi känner sedan många år. se HÄR. Spännande.
ÄNTLIGEN DEN NYA MILOTTIIN.
Den nya millotiin har sedan länge satt sig till rätta i sin kruka. Vi fick inte veta hur gammal den var när den kom till oss, vi gissade på fyra, fem år.  Då hade den bara en ensam stam. Nu fem  år senare har den fått fem tjocka sidogrenar. Och vi blev mer och mer förtjusta i den för varje år. Den var så föränderlig. Varje år drog den igång med stor show.
MILLOTIINS SHOW 1.
Sent på hösten börjar den  blomma i alla sina grenspetsar, fullt av gula små hängande trattar,  bilden tog vi den I september.
Under åren hade den skaffat sig en märklig vana. Det skedde mitt under blomningen. Plötsligt gulnade något av bladen. Efter en vecka föll det av. Och så kom turen till nästa blad, det gulnade och föll av och så ytterligare tre. Medan resten av växten  hade det hur bra som helst.
MILLOTIINS SHOW 2.
Millotiin nådde sin höjdpunkt till jul. Då hade bladen gulnat ett efter ett och där var bara ett fåtal blad kvar. Blomningen höll på som bäst men de nykomna blev färre och färre.
Vi rörde faktiskt inte växten utan lät de gula bladen komma och gå som de själva ville. Annars hade det varit enkelt att klippa av dem ett stycke in mot stammen och låta den kvarvarande stjälkstumpen falla av av sig själv.
MILLOTIINS SHOW 3
Blommorna har fallit. Vi är nu framme i april och växten har använt vårljuset till att bygga upp en frodig bladskrud. Nu har tillväxten sackat ner och inte mycket kommer att hända innan en ny showsäsong sätter igång på sensommaren och nya blomknoppar bildas.
Millotiin har sin plats i ett köksfönster åt väster med direkt sol mellan två och sex ungefär. Den har stadigt sällskap med en Jabily och någon tillfällig miniversion av Sinningia eller Phalaenopsis berorende på årstiden.
Den är förvånansvärt oöm. Glömmer man vattna den ser man det på bladen och så vattnar man förstås. Glömmer man det också så är ingenting förlorat om man bara inte glömmer igen. Fast det klarar den också. Om än den stannar i växten ett tag.
Vad man inte kan göra är att övervattna. Om rötterna får bli stående  i vatten ruttnar  de och växten dör.
NYFIKEN PÅ BLOMMORNA?
Millotiins blommor är speciella. De består av hängande klockor som sitter i klasar vid skottspetsarna. Som andraeuforbior har de inte den vanliga uppsättningen av kronblad, ståndare och pistiller. Hur de fungerar är inte heller så lätt att se här eftersom de är så små, Då ser man det lättare på blommorna hos julstjärnan, Euphorbia pulcherrima, HÄR. Se vidare i sidfältet ovan. Där finns en förklaring.
Själva tycker vi att millotiin är en skönhet, men vi har haft svårt att övertyga andra.

 Också från Madagaskar. Ett blommande träd. En raritet bland rariteter.

UNCARINA ROEOESLIANA. Inget svenskt namn men tillhör flasksesamsläktet. Flaskan i namnet syftar på stammens form, ungefär densamma som hos jatropha. HÄR. Sesam är en växtfamilj och som bekant en nyttoväxt, vi som bakar känner förstås till sesamfrön.
Vi har sett det lilla trädet i botaniska trädgårdar och blivit helt betagna hemma i Gurlis och Christians havestue på Jylland.  Så vackert. Och så lovande att det kom från samma trakter som våra euforbior.
Vi skaffade frön när vi kom hem. Vi hade hört att det var svårt att få uncarinafrön att gro, men vi hade tur. Efter tre år kunde vi glädja oss åt första blomningen.. Under ett par månader på försommaren dök den ena blomman upp efter den andra. Trädet är känt för att blomma i låg ålder.
Vi visste att trädet är lövfällande men vi höll det med blad om vintern och gör faktiskt så än. Det är en vattningsfråga. Upphör man att vattna så faller bladen.
Nästa år var en succé.  Se på bilden här bredvid, så starkt och vackert det har vuxit. Nästa år skall det få tappa bladen. Vi har visserligen låg luftfuktighet i rummet men växten är byggd för att uthärda långa torrperioder.
Tar man sig en titt under jorden hittar man en förklaring till trädets överlevnadsförmåga. En stor svullen rot som leder ända upp i stammen, en kaudex. som kan förse växten med vad den behöver av vatten och näring under långa tider.
Det är lätt att hitta färdiga plantor av Uncarinan på nätet. ex Ebay. Och frön. Vi köpte våra hos Plantanica. se HÄR.


Från andra sidan  klotet.

Fem från Baja California, Mexiko.

 Baja California är den smala landtunga som sträcker sig söderut från San Diego i Kalifornien. En halvöken mellan två hav: Cortez hav i öster och Stilla havet i väster. Tillhör Mexiko och är en del av Sonoraöknen som brer ut sig i både USA och Mexiko. Se Här.
Klimatet här påminner mycket om södra Madagaskar. Det är inte att undra över att också växterna från de båda områdena har en karaktär som påminner om varandra.
ETT MINIMUM AV SKÖTSEL. Vi har här hemma fem arter från Bajan. Fyra av dem är mellan trettiofem och fyrtio år. De lever i sin natur på gränsen till det möjliga. Hemma hos oss däremot har de det jättelätt. Även med ett minimum av skötsel som de ibland blir utsatta för.  Vi har bara planterat om dem tre, fyra gånger och gödsel får de bara lite om våren. De överlever de flesta misstag man kan begå. Med ett undantag. Att man vattnar för mycket.
Att vattna för lite gör inte någon skada. Vi låter dem ofta stå torra i månader under vintern. Klippfikusen här nedan låg bortglömd i tre år. Med rötterna i vädret.
På trots av det svåra klimatet innehåller Bajan en enorm rikedom av växter, man beräknar över 4000 arter, många av dem endemiska. Det vill säga: de växer bara här.

1. Rekord i uthållighet. Klippfikus.

Känns den igen? Det är samma växt som legat tre år med rötterna i vädret, totalt bortglömd. Rekord. Se HÄRNär vi hittade den  tog det tre veckor, så kom de första skotten. Nu har det gått ytterligare två år, den har blivit väl omskött och till och med fått en ny kruka.
Sedan har den skött sig som vilken annan växt som helst. Den har ett svenskt namn, klippfikus, botaniskt namn: Ficus petiolaris, även kallad F. palmeri.
Här intill växer den som syn för sägen på en klippa.  Plats: nära Todossantos  i Baja California Sur, Mexiko. Om någon tycker det är orimligt att ett så stort träd i naturen kan vara upphov till en så pass liten växt i kruka så jämför med den  jättelika bejaminfikusen i kapitlet om småträd av fikus. Tala om storleksskillnad. Se HÄR.
Vi upphör att vattna i slutet av oktober. Bladen faller förstås efter några veckor och sedan står växten orörd på sin plats till i februari. Då börjar vi vattna  igen.

2. Bursera microphylla.

Inte så långt från klippfikusen Bursera microphylla med Nina laghöjer sig burserorna över den spretiga buskvegetationen. Brukar kallas torrskog. Burseran är ett dominerande släkte i södra Baja California.
Vi fick en ettårig fröplanta av Frank Horwood i Santa Barbara för snart fyrtio år sedan. Han hade sått ett tjugotal. Han hade en enastående samling inte bara av euforbior utan också av suckulenta rariteter från hela världen. Dessutom var han en välkänd redaktör för Cactus and Succulent Journal .
Den lilla plantan utvecklade sig ovanligt harmoniskt. Den stod i ett västerfönster och skötte sig själv, vi vattnade den förstås då och då.
Så fick vi syn på den efter några år, grenverket var så vackert, liknade ett släktträd. Vi gav den en ny kruka och mera jord men lät det fortfarande sköta sig själv.  Några olika stadier av utvecklingen visar vi i bildserien i sidofältet.
Där ser man att formen av släktträd mer och mer försvunnit. Det lilla trädet har fått växa som det vill. Vi har inte velat styra det.
Idag är vår lilla bursera omkring fyrtio år och piggare än någonsin. Dess botaniska namn är Bursera microphylla. På svenska bursera. Där den lever kallas den torote (spanska).

3. Bursera fagaroides

För att göra vårt lilla sällskapBursera fagaroides från Baja California komplett så måste vi ta med B. fagaroides, som kom i vårt hem samtidigt med de andra. Det fungerar på samma sätt. Utom att det växer kraftigare än de andra, en gren kan bli en halv meter lång under en sommar. När man  klipper in den får man en upplevelse. Det doftar starkt och kryddigt från gren och blad. En doft som parfymindustrin använt sedan länge.
Vi har också sått växten ett par gånger med gott resultat, Fröna köpte vi av Exotic-plants.de, se HÄR. De kom i ett vanligt kuvert inlagda i en liten plastpåse. Inklusive instruktioner om hur man sår dem. Tack. Och tack för att vi fick 3 extra frön.
Våra burseror har vi behandlat på lite olika sätt genom åren. Än har de fått vila som de andra växterna från Baja California, dvs från november till mars, än har de fått lite vatten under vintern och hållit sig grönskande.

4. Bajans elefantträd.

Elefantträd är ett namn som ganska många växter bär, exempelvis baobaben från Madagaskar och de tre burserorna här ovan på sidan. Men denna brukar kallas Bajans elefantträd eftersom den bara växer i Baja California. Den är alltså endemisk här. Pachycormus discolor.
Vi vet inte om den är särskilt vacker, jo, på sitt sätt, en liten klenod. Och den har blivit kvar hos oss genom alla år, snart 40, och blommar dessutom varje sommar. Vippor  av utsökta blommor med en svag men ljuvlig doft.
Under vintern brukar vi inte vattna alls. Så småningom tappar den bladen, men de kommer snällt tillbaka när vi börjar vattna igen i början på mars. Då är det dessutom rätt tid att klippa in grenarna.
Pachycormus discolor 2 lagNaturbilden  visar ett exemplar som inte har det lätt i den torra och steniga marken. På andra platser kan det bli ett kraftigt litet träd ungefär som burseran här ovan.
Bajans elefantträd är extra spännande eftersom det är så lätt att så. Frön är det lätt att skaffa, själva köpte vi för en tid sedan av plantanica.se, se HÄR, fem frön varav fyra grodde. Se sidofältet här intill. 

5. Bursera hindsiana.

Den är ny för oss. Från frö. Så här ser den ut nio månader efter sådd. Vi kunde inte stå emot att ta en bild av den. Man ser hur den är på väg att bygga upp en kraftig stam.
Den är väl känd bland samma växtmänniskor som de båda andra burserorna. Frön köpte vi av Koehres, se HÄR., Tyskland.
Hindsianan växer tillsammans med de andra i Bajan. Trots att vi letade när vi vandrade runt i sanden lyckades vi aldrig få syn på den.
Där hemma är den så ny att vi inte har gjort några erfarenheter. Bladen är tunna och verkar ömtåliga. Och när de började se dåliga ut mitt på sommaren slutade vi vattna. Alla föll av förstås. Det såg bedrövligt ut. Två månader senare senare vattnade vi. Det kom nya blad.
Precis vad vi väntade oss av en bursera från Bajan.

Från Karibien. Autografträdet.

Ett konstföremål tyckte vi, när vi hittade denna clusia på en bonsaiutställning i Essen,  Tyskland. Vi förstod inte först vad det var för en växt. Särskilt gällde det formen. Sedan kände vi igen bladen  Tjocka, styva och vinklade snett uppåt. Just det, bladen som folk brukade skriva sina namnteckningar på.  Autografträdet, Clusia rosea.
Men formen?
Clusian kände vi som en kompakt och tråkig buske, som här på bilden från en  trädgård på Tobago.  .
Hur var det möjligt att av en sådan buske odla fram en luftigt elegant och spännade bonsai?  Som ett exotiskt  mangroveträd  hämtat från  någon kust i Västindien.
EN UTMANING.
Ja, men inte för oss. Detta konststycke var långt utöver vad vi skulle kunna åstadkomma. Men det kanske någon annan kan. Därför passar vi på att berätta att vackra plantor av Clusia länge har funnits på Plantagen och andra ställen.
Här har vi satt ett exemplar i en av våra antika blomkrukor. Vilket innebär att vi inte tänker ge oss in på att forma om den till något annat än vad den är. I så fall skulle den stått i en planteringskruka, dvs en kruka med hål i bottnen.
Krukan är från 1950-talet, tillverkad av Gefle porslinsfabrik.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST