För ett svalare klimat. Uterum, balkonger och växthus.

VÅRA TVÅ STÖRSTA FAVORITER FÖR ETT SVALARE KLIMAT.  1.

 

 Paradisträdet. Formbart och stryktåligt som inget annat. 

Berömmet har ett förbehåll. Paradisträdet kan inte stå var som helst i hemmet. För att trivas och blomma måste det ha svala och ljusa vintrar. Till exempel i ett uterum. Frostfritt. Eller som hos oss i ett växthus. Och om sommaren sol och värme.crassula-ovata-lag-6
Visserligen överlever det också i vanlig rumsvärme. Men det blir rangligt och blommar garanterat aldrig. I rätt klimat blommar det överdådigt. Som på bilden.
Paradisträdet tillhör den stora växtfamiljen familjen fetbladsväxter, Crassulaceae, Arten heter Crassula ovata och kallas också för krassula.  Det är den i särklass vanligaste av alla krassulor i våra hem.
LÄTT ATT FORMA.
Paradisträdet är en av de mest formbara växter vi känner till. Vårt bästa exempel: trädet som stod i barnbarnens dagis. Ett enda virvarr. Personalen tyckte inte om det. Ville vi ha det?
Vi såg  det som en utmaning. Kunde vi göra ett vackert träd av detta?
Det gick inte fort. 11 år senare tog vi bilden här ovan. Men det blev många bilder däremellan. Se bildserien i sidofältet. Tanken var att visa vad man kan göra med ett illa försummat paradisträd och hur.
Något år innan vi tog paradbilden träffade vi en av dagisfröknarna. Hur går det med trädet?
Fint, vi skall låta det blomma nästa år och ta en bild.
Och sen, sa hon, får vi det tillbaka?
Självklart sa vi.

STRYKTÅLIGT.
Lilla Karoo, Sydafrika. Ett nedbetat paradisträd. Getter. Men man ser att trädet lever. Skott överallt. Efter ett par månader är det ett grönskande litet träd igen.

Inte så långt därifrån hittade vi
ett orört paradisträd bland risiga buskar och gulblommande euforbior. På somrarna är här full sol och hetta. På vintrarna växlande molnighet och kyligt, ofta ner mot noll, regn.
Det tuffa klimatet plus betande getter, en krassula är specialiserad på att överleva strapatser. Det har vi stor glädje av som med tanke på vad den kan vara med om hemma hos oss.

Vårt eget vårdträd

 Ännu ett träd som  ingen ville ha. crassula-ovata-mors-lagDet hade stått i hörnet av ett burspråk i ett par decennier. Ett typiskt paradisträd  i ett vanligt boningsrum,  svaga grenar tyngda av uppsvullna blad.
Ville vi ta över?
Ja, tack.
Vi började med att klippa in det rejält. Om somrarna hade vi det i ett vanligt rum men på hösten och under vintern fick det hålla till i växthuset. Ett par decennier senare tog vi bilden när det blommade mitt i vintern. Långt tidigare hade vi roat oss med att rista in våra initialer i barken. Inuti ett hjärta förstås.

STÖRSTA FAVORIT 2.

En formbar och stryktålig tjockstamsväxt från samma trakter i Sydafrika.  

En superväxt.  För den som vill leva nära en växt, lära sig förstå dess karaktär, samarbeta med den, är den så gott som oslagbar. Den tillhör toppen av de växter som är så lätta att forma, föröka och inte minst: få att blomma. Så vackert. Dessutom ofta. Dvs om man vet hur man handskas med den.
Trots dess supernatur är den ingen krassula utan tillhör i stället  familjen Lamiaceae och är alltså en nära släkting till  novemberljuset, Plectranthus oertendahlii, som en gång var en vanlig krukväxt här hos oss. Se sidfältet.  Den blommar snällt om hösten, gissa vilken månad, därav det svenska namnet.
Det botaniska namnet är Plectranthus ernstii. Det svenska är flaskljus. Undrar varför. Vi själva kallar den ernstii efter dess botaniska namn.
Ernstiin växer i krassulornas grannskap längst ner i Sydafrika och tillhör alltså uterum, inglasade balkonger och växthus.
Ernstiin hittar man ofta på Tradera.  Och i bonsaikretsar, På engelska
kallas växten Bonsai Mint, se HÄR. Bonsai står för en ambition som vi beundrar men inte följer. Och mint för en doft av mynta som vi inte tycker stämmer. Men bladen har en stark doft. Påminner om doften från pelargon.
Växten på bilden är runt 25 år gammal. Vi fick den som stickling. Och det var inte vilken stickling som helst, utan en gren tagen från själva originalet, dvs den planta  som upptäcktes så sent som 1977 av Ernst Jaarsveld, en välkänd botanist i Kirstenbosch, Kapstaden. Det är av denna Ernst som växten fått sitt artnamn: Plectranthus ernstii.
De flesta av Sydafrikas växter upptäcktes och namngavs 200 år tidigare. De allra flesta av Olof Thunberg, svensk botanist, en av Linnés lärljungar, se HÄR.
Den ovanliga formen har växten bestämt själv. Vi har låtit den utveckla sig som den ville, bara klippt den tillbaka ett par gånger om året. Dessutom har den alldeles själv lyft sig upp ur krukan  så att den kulle den står på har blivit högre och högre.
Och alldeles av sig själv har den dekorerat  jordytan med sina krypande rötter och nedfallna blad. Så vackert. Ett litet stycke levande natur,
ETT BLOMMANDETRÄD I FYRA STEG.
1. Vi började vår andra ernstii med en liten gren från trädet ovan.   Vi var vana vid sticklingar. Efter en artikel i Hendes Verden, Köpenhamn, levererade vi 275 rotade Plectranthussticklingar till Ninas läsare. Alla beställda i form av inskickade kuvert med adress och frimärken.
2. Här har sticklingen hunnit bli nio år, vi har format den till ett litet träd med kraftig stam och jämn krona. När det blommade som vackrast tog vi en bild.
3. Två år senare klippte vi tillbaka det. Man ser tydligt kransen av tjocka grenar som bildar själva kronan. Den nya tillväxten började komma efter ett par veckor.
Nästa år fick trädet den form och  blomning som vi var ute efter. Enklast tänkbara. Och det vackraste sättet att presentera blomningen på. Bara att låta det klippta  trädet sköta sig själv.
Bilden togs tidigt om våren, den 12 maj. När sedan blomningen var över var det bara att klippa tillbaka alla grenar som hade blommat så att det kunde blomma igen.
Tjusningen med ernstiin, förutom den överdådiga blomningen, är dess stammar och grenar. Tala om tjockis. Mer  om ernstiin, se HÄR.

FAMILJEN CRASSULACEAE.  ÄLSKADE TJOCKISAR.

Tillbaka till  fetbladsväxternas familj, Crasssulaceae. Det det finns  många av dem i världen, man räknar med över 1400 olika arter, varav flera hundra i Sydafrika. Och som vi själva haft så många av hos oss. Och fortfarande har. Det är om några av de senare vi berättar i det följande. Fem olika.
Det kan vara lite förvirrande att det inom familjen Crasssulaceae finns ett släkte med nästan samma namn: Crassula. Så när man talar om dem på svenska och säger krassula så kan man mena både familjen och släktet.  Och det gör vi faktiskt här.
Crassula kommer av latinets crassus, som betyder ’tjock’, Ändelsen -ula är en förminskningsform som ger betydelsen ’den lilla tjocka’ eller helt enkelt ’tjockis’. 

En liten skog av lilla paradisträdet. En paradisskog.

Crassula skogsdunge lagHär ännu en Crassula ovata. en miniatyr av paradisträdet ovan med namnet ’Mini Jade’. Vi kallar den för vår paradisskog. Här på bilden  sex år gammal.
Den lilla skogen är planterad i en gammal bonsaiskål med sex ’Mini Jade’ och en undervegetation av en sedum som kommer från den botaniska trädgården i Köpenhamn, där Jörgen Damgaard var vår mentor i många år.  ’Mini Jade’ är mindre än hälften så stor som den vanliga ovatan.  Lätt att hitta på nätet. Se Här.
Vår paradisskog levde kvar i många år. Ett komplett stycke natur även om en sådan skog inte finns i verkligheten.  Konsten är fri.
Det kan se trångt ut i skålen men det passar alla växterna som är extremt kravlösa. Dvs. om de står i rätt klimat. Uterum, balkong eller växthus.

En typisk krassula i Sydafrika. Namaqualand. En samling fläckiga kuddar mitt i ödemarken.

Mitt i ökenlandskapet. Torka, brännande sol. En ensam växt med blad färgade röda av umbäranden. Enda sällskap en stackars landsköldpadda, som krupit in under skölden, skrämd av oss.
Vi kände igen växten från litteraturen. Adromischus maculata. Adros är grekiska för tjock, mischos för stam och makula betyder fläck. Svenskt namn fläckadromiskus.
Växten är uppbygd av tjocka fläckiga kuddar som sitter tätt och som lossnar lätt om man råkar stöta till  dem. Det låg två  lösa blad på marken. Ett hamnade i kameraväskan.  Det blev så småningom upphov till den planta vi fortfarande har hos oss.  Detta låter som om två växtmarodörer var framme och roffade åt sig alla rara växter de kunde hitta. Men vi fick OK för bladet när vi besökte Naturdirektoratet i Kapstaden. Se sidofältet. Vi var där för att få tillstånd till utförsel av de krassulor som vi samlat på oss, dvs lagligt köpt. Vi har fortfarande kvar en förteckning av arterna med direktoratets stämplar. Vi fick godkänt för alla.
Det var ett väldigt trevligt möte. Personalen bjöd på förfriskningar och tårta. De ville visa att de gillade oss. Att vi följde den sydafrikanska republikens lagar och förordningar. Det var då vi plockade fram det lilla röda bladet.
När vi handskas med vår fläckadromiskus skänker vi gärna en tanke till tårtkalaset på Naturdirektoratet i Kapstaden. Varje växt har sin historia.

Pryddnadsväxt? Kanske en gång om året.

Släktet är Tylecodon, arten är reticulatus. Ännu en krassula. Inget svenskt namn men kallas i hemlandet botterboom, smörträd. Den tillhör familjen  Crassulaceae, precis som paradisträdet.
För det mesta ser den ut som en död grenbit. Den har inte heller förändrat sig så mycket sedan vi tog första bilden för över tjugo år sedan. Vi hade den med oss hem från Sydafrika.
Men så en gång om året pryder den sig med  böjda gröna blad och karamellfärgade blommor. Bilden här till höger är tagen vid midsommar.
Vacker är den kanske inte. Men vi gillar den.  Den har något primitivt över sig. Något av forntid. Och visst är blommorna  ovanligt läckra. Se närbilden i sidofältet.
Vi sköter den på samma sätt som T. buchholziana här nedanför, dvs den sköter sig nästan själv. Om vintrarna håller den till i växthuset, vattnas inte från november till mars.
Under den ljusa årstiden kan den hålla till var som helst där den får sol. Och förstås också vatten då och då.  Fast en gång om året tar vi fram saxen och klipper ner de avblommade blomstänglarna, hårda och vassa som taggar. Bladen faller av sig själva.
Vi har köpt frön HÄR.

Prydnadsväxt? Nej, ful och giftig. Men ändå.

Ännu vet vi ingen som har påstått att Tylecodon buchholzianus  kan kallas prydnadsväxt. Det tyckte inte heller Paul Shoemacher i Port Elisabeth, som var vår guide i Karoo.  Den borde få växtvärldens fulhetspris, sa han. Den är också giftig. För boskapen, inte för er.
Vi måste erkänna att den främsta orsaken till att vi har den kvar efter över 20 år är att den är så otroligt seglivad. Och oföränderlig. Den ser så gott som likadan ut idag som när vi fick den på åttiotalet.
Ändå har vi fäst oss vid den. Många gånger har vi trott att den var död då ingenting har hänt på flera år. Men så plötsligt har det dykt blad (små som risgryn). Hurra! Något år kom bara ett eller två. Ett annat år, som på bilden, kom många och var utströdda lite hur som helst.
Att den har så fattigt med blad har sin förklaring. Bladen tål inte den bedövande heta sommarsolen i Namaqualands öknar. I stället hjälper stammen till. Den  filtrerar in ljuset till ett lager av klorofyll på sin insida. (Lite som de levande stenarna). Klorofyllet har som uppgift att omvandla ljuset till energi för växten, att ge den kraft att växa.
Någon enstaka gång kan det komma en blomma, (liten som en lillfingernagel på en bebis). Skönhet i litet format.
I alla fall, skönhetsvärdet är begränsat. Men inte originaliteten.

Echveria. Också en krassula, men från andra sidan klotet, Mexiko.

Buskportlak. Nära granne till krassulorna men hör till en annan familj.

En vanlig krukväxt från förr som man fortfarande kan hitta i blomsterhandeln, Portulacaria afra, buskportlak. Den är nästan lika formbar som ett paradisträd men inte lika stryktålig. Den tillhör inte krassulafamiljen, men växer tillsammans med dem exempelvis i Sydafrika.
Själva har vi försökt forma ett par småträd men inte riktigt lyckats. Det bästa vi sett  är dungen och trädet här intill som vi hittade på en utställning i Holland. Den som ägde dem hade samma ideal som vi själva: att det inte var nödvändigt att skapa bonsai, det räckte mer än väl som de ser ut här på bilderna.
Däremot kan vi inte låta bli att länka till riktiga inomhusbonsai gjorda av buskportlak.
se HÄR. Man häpnar över den skicklighet som ligger bakom formandet av alla dessa träd.
Den finaste buskportlak vi sett var i Ciskei, Sydafrika. Inte sällan ger naturen själv den vackraste versionen av en växt. Till och med som bonsai. Här en perfekt bonsaiform, kaskad, på en solbelyst klippa.
Någon blomning har vi aldrig fått fram hemma i växthuset.

 

 

 

 

 

Sydafrika. En värld av suckulenter.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spra

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST