EN BLOMMANDE FAMILJ

 

Gloxiniaväxter. Saintpaulians alla släktingar.

Detta är den  största familjen bland blommande inomhusväxter. Och den mest lämpade, som gjord för en vanlig fönsterkarm. Det botaniska namnet är Gesneriaceae, på svenska gloxiniaväxter. Familjen kallades förr krukväxtfamiljen. Inte minst därför att det största släktet i familjen  på den tiden var  Saintpaulia.
Till utseendet och karaktären är familjemedlemmarna mycket lika varandra.
Om utseendet  se sidofältet.
Om karaktären: Man brukar säga: kan du sköta en saintpaulia kan du också sköta resten av familjen.
TILLFÄLLIG GÄST ELLER ÄLSKAD FAMILJEMEDLEM?
Så många gånger det har hänt oss, att vi har fallit för en blommas charm, köpt hem den, satt den i ett fönster och njutit av den. Så länge blomningen har varat.
Men sedan? Många gånger har vi helt enkelt köpt en ny. Problemet löst.
Men med åren har vi lärt oss om gloxiniaväxter att det är något särskilt med dem.  De stannar gärna kvar. De ger oss chansen till ett långt liv med dem. Om vi ger dem lite omsorg förstås. De kommer tillbaka och blommar igen. De tar gärna steget från tillfällig gäst till älskad familjemedlem.
TVÅ KATEGORIER.
Man kan dela in familjemedlemmarna i två grupper. Efter vilket rotsystem de har.
Den ena gruppen har vanliga rötter som saintpaulior och ampelfacklor, så kallade fibrösa rötter, som hos gräs, trådar av olika längd och tjocklek.
Den andra gruppen har knölar eller rhizomer under jorden som sinningior och narrhuvor,  se Här. 
Men om man undantar att knölar och rhizomer måste tas hand om vår och höst, eftersom dessa växter vilar om vintern, så sköter man båda kategorier  på i stort sett samma sätt.
KÄNNER MAN EN, KÄNNER MAN ALLA.
Vanligast av alla gloxiniaväxter är sedan länge saintpaulian som har ett eget kapitel, se HÄR. Att känna en saintpaulia är att känna resten av familjen.  
Saintpaulian på bilden har vi köpt som blad på Tradera. Den heter ’Pink Dove’ och är en amerikansk sort från Lyndon Lyon i New York.
GLOXINIAVÄXTER MED FIBRÖSA RÖTTER.  DETTA HAR DE GEMENSAMT.
FÖR DET FÖRSTA: de är tropiska. Det innebär att de älskar vanlig rumsvärme,
FÖR DET ANDRA: de  lever på marken i skuggan under träden i regnskogarna. Det innebär att de  klarar det svaga ljuset under vår mörka årstid. De älskar sommarljuset men vill bara ha måttligt med direkt sol.
FÖR DET TREDJE. 
 De är visserligen tåliga, men inom gränser. De tillhör inte gruppen naturens egna överlevare som vi visat fram många exempel på. De kräver omsorg. De måste skötas någorlunda regelbundet med vatten och näring. T. ex. saintpauliorna. För att de skall fortsätta blomma följer vi en gammal rutin:
Vi planterar om dem varje vår.  

På besök hos familjen. 

GRF – Gesneriad Research Foundation. Adresss: Marie Selby Botanic Garden. Sarasota, Florida. 
Här handlade allt om familjen, Gloxiniafamiljen. Världens största samling av gloxiniaväxter hade flyttat hit till Marie Selby från Cornelluniversitetet i New York. 
Med var också samlingens kurator Hans Wieler, en entusiast utan dess like.
Vi har 250 olika arter redan, sa han.  Fler skall det bli. De tropiska skogarna har en potential av ytterligare 500, hittills okända och oupptäckta.
Hans härskade över en särskild avdelning av den botaniska trädgården tillsammans med en skara rara damer som hjälpte till med odlingarna. Han hade lett flera botaniska expeditioner till Sydamerika för att komplettera samlingen med nya arter. De bredde nu ut sig på odlingsborden och hängde  i ställningar under skuggan från höga träd. Spännande, vackert.
Han ledde också ett jättearbete med att bestämma de nya arterna, vilken art de tillhörde och vad de skulle heta.  De måste döpas. De måste också avbildas.
Det är där vi kommer in i bilden. En aning. Geno
m att vi sponsrade en av de botaniska teckningarna. Hans valde en art som han nyligen hittat i Colombia och döpt till  Bucinellina narinia. Teckningen gjordes på ett par dagar. Illustrator: Lisa C. Megahee. Sponsor: Nina och Tord Hubert. Sweden.
Men. Det har tyvärr visat sig att resten av den botaniska världen inte godkände Hans Wielers namn Bucinellina. Utan i stället hänfördes den till ett känt släkte: Columnea. Främst bland kritikerna var de svenska botanisterna Kvist och Sk

SAINTPAULIANS SUPER-SYSTER.

Vår äldsta blommande växt  har hunnit bli riktigt gammal. Över 40 år. Vi upptäckte den i Botanischer Garten i Kiel, Tyskland. Tjocka silvertecknade blad och ljusblå klockor på höga stänglar.
Namn: Chirita sinensis, insamlad i Guandongprovinsen i södra Kina (Nära Hongkong). Höjd över havet: 100 till 300 meter. En vild art.
Superbra krukväxt, meddelade den botanist vi talade med.  Samma familj som Saintpaulian. Vi fick ett blad att ta med hem.
Stort intresse, små kunskaper.
Vi visste inte mycket om växter på den tiden. Och denna fascinerade oss. Ett litet blad, skulle det gå? En liten växt ända från Kina? Skulle man kunna ha den i sitt hem? För hur länge? Få den att blomma?
Nå, vi har den fortfarande. Alltid i två exemplar.
Namnbyte.
Silverchiritan kallas numera Primulina dryas. Även om Chirita fortfarande är vanligt. Och det svenska namnet är detsamma som tidigare. Silverchirita.
Vi sköter den ungefär som en saintpaulia, men den är faktiskt ännu tåligare än så. Med sina tjocka blad tillhör den gloxiniafamiljens mest uthålliga. Den kan stå utan vatten i veckor. Något den förstås inte skall  behöva i onödan. Men så kan det ändå bli hos oss.
Någorlunda välskött blommar den med sina lysande blå blommor tre gånger om året, minst. Ibland med enstaka blomstänglar, för det mesta med flera, vårt rekord är sju.
Mellan blomningarna har vi kunnat glädja oss åt de vackert mönstrade bladen, naturens eget konststycke.
EN LÄCKER DETALJ.
OCH ETT KRAFTPROV.
Blomknopparna bildas dolda under bladen. Så skall de förstås upp i ljuset och charma oss och eventuella bin och fjärilar.  Det är inte lätt. Bladen är tjocka och styva.  De måste åt sidan.  Blomstjälken har böjt sig  till en kraftfull nacke som bräcker undan det styvaste blad. Och samtidigt skyddar de hängande kno
pparna.
VÄXANDETS SKÖNHET.
FRÅN FÖRSTA PARKETT.
När vi ser att chiritan visar knopp  flyttar vi den från dess plats i fönstret till ett ställe nära oss. Där vi sitter och arbetar, där vi äter eller där vi bara umgås. Vi vill  följa showen. 
När växten stångat undan bladen börjar den sträcka på stjälkarna. Först när de nått maxhöjden börjar blommorna slå ut. Maxhöjden inklusive blommor: 23 cm.
Tiden det tog? Tre veckor mellan både båda bilderna. (Nu  i november).
Sedan fortsätter blomningen, nya klockor slår ut, gamla faller av. Till slut verkar det som om chiritan gjort sitt.
Fel.
Nu dyker nya knoppar upp under bladen. En ny kamp bryter ut, allting upprepar sig. Blommorna vinner. Så bra.
Men inte alltid lika bra, förstås. De nya knopparna kan också gå i stå. De bara sitter där under sina blad och bidar sin tid. Det kan dröja veckor, månader innan de börjar röra på sig. Men sen: skådespelet  startar på nytt.
SAMMA FAMILJ.  STORA LIKHETER. STORA SKILLNADER.
Den största skillnaden är att chiritan är enklare att sköta.
Chiritan tål att försummas med vatten. Bladen är kraftiga och suckulenta och håller saftspänsten i veckor.
Chiritan blommar och blommar igen flera gånger utan den omplantering mellan gångerna, som saintpaulian begär av oss.
Chiritan förblir kompakt. Den får inte sainpaulians långa hals. Saintpalian tappar bladen nerifrån och kvar blir en naken stjälk. Så småningom blir stjälken lång och ranglig. Bryts lätt.
Chiritan drar i stället ner sig själv så att bladen behåller sitt avstånd till jorden. Som exempelvis trädgårdsprimulan också gör.(och  HÄR.)

Vi behöver inte heller förnya den lika ofta.  Bara så där vart fjärde till femte år,  Förnyar den någon gång med bladstickling. Vi har alltid två exemplar i odling.  
Silverchiritan har vi aldrig sett i handeln. Men den är välkänd bland entusiasterna. Den som önskar en chirita får leta på nätet eller kontakta någon av de båda sällskap som ägnar sig åt familjen   Gesneriaceae.
Tips. Kolla  HÄR :  Hirita – odling och vård hemma. (En fantastisk samling bilder på primulina, arter och hybrider, 75 st.  Plus intressant text).

 

OCKSÅ GAMMAL HOS OSS. OCH MYCKET ÄLSKAD. EN RHIZOMVÄXT SOM BLOMMAR VARJE ÅR. 

’Adele’ är en av de finaste hybrider som någonsin har gjorts inom Gloxiniafamiljen. Vi fick några rhizomer av Patrick Worley när vi besökte honom i Vista, Kalifornien på åttiotalet. Patrick var berömd för sina hybrider. Han visade stolt upp sin senaste.. En Eucodonia som han kallade ’Adele’.  Vi blev mycket förtjusta. (Det blev alla andra också).
Och förtjusta är vi fortfarande efter alla dessa år.
Inte minst nu senaste året. Det började som en tråkig historia. Vi hade inte kunnat ta hand om vår Adele under hösten. Den hade bara hängt kvar på sina plats när den blommat över och vissnat ner där.
Vi gjorde heller ingenting om våren. Som att ta upp rhizomerna som vi alltid annars har gjort och sedan sätta om dem i färsk planteringsjord. (Om hur man hanterar rhizomer se HÄR.)
Stackare. Helt övergiven till i början av sommaren. Då började vi vattna. Vi undtrade vad vår försumlighet skulle leda till.
Så överraskade vi blev. Adele blev praktfullare än någonsin. Bilden tog vi den andra oktober.
Började tråkigt, slutade som succé. Märkligt.

PRIMULINA TAMIANA är en liten ivrigt blommande gloxiniaväxt som vi själva på sätt och vis en gång lanserade som krukväxt i Danmark. Det var Nina som erbjöd sina danska läsare (Hendes Verden, Köpenhamn), att gratis få rotade bladsticklingar. Dvs. om de skickade in ett kuvert med frimärke, namn och adress och en liten ask för bladet.. Det blev över hundra små sticklingsplantor som på det sättet spreds över Danmark. Tillsammans med odlingsrådet: Sköt om tamianan som en saintpaulia.
Sedan dess har tamianan tagits upp i odling av  danska odlare.
Namnbyte igen.  Primulina tamiana är numera det erkända namnet. Från början hette den Chirita tamiana men det namnet har nu fallit bort. Men det ser ut som om ett nytt namn blivit aktuellt: Deinostigma. Det händer mycket inom botaniken, en levande vetenskap. Får  se hur det går med namnet.

Ampelfacklor

  1.  PRAKTFACKLA. En krukväxt var född. En helt ny ampelfackla dök upp på 1970-talet. Stor succé. Den hade en helt annan form än den gamla vanliga ampelfacklan. Den nya var upprättväxande. Som man hör av namnet ampelfackla var den gamla en hängväxt, ampel betyder kruka för hängväxt.
    Vi hittade den första nya på ett odlingsbord på Fyn, Danmark. Den stod bland många hundra som skulle ut på marknaden. Premiär. Den kallades Praktfackla, Aeschynanthus x speciosus och hade fått sortnamnet Riegel, efter odlarens hustru.
    Här har vår första hunnit bli åtta år och blommar nu sedan några månader tillbaka.  Vi har aldrig tidigare sett en så praktfullt blommande växt i gloxiniafamiljen. Som dessutom varit så lättskött. Den har enkelt klarat de mörka vintermånaderna och sedan satt knopp varje vår när ljuset kommit tillbaka.
    EFTER BLOMNINGEN. Dags att beskära facklan. Den hade för länge sedan vuxit ur sin fönsterkarm. Inga märkvärdigheter. Vi bara klippte in den så att formatet blev mer hanterligt. Vi siktade dessutom in oss på att plantera om den till våren.
    2. DVÄRGFACKLA. Aeschynanthus hildebrandtii är en art som gett upphov till många korsningar. Alla lika lätthanterliga som praktfacklan, fast förstås mindre. Se sidofältet. Danskarnas populärnamn på hildebrandtiin är fyndigt; ’ildebrand’, danska för eldsvåda.
    3. DEN GAMLA FINA AMPELFACKLAN  A. speciosus, är vanlig i handeln, en hängande art som namnet säger.  Den har också gett upphov till många sorter, som denna ’Mona Lisa’.
    I ampelfackelsläktet har alla i stort sett samma karaktär. De lever i monsunskogarna i Asien,  exempelvis Malaysia och Thailand. Mellan monsunregnen måste de uthärda månader av torka. Inte att undra över att de klarar att stå torrt någon gång också hemma hos oss. En annan egenskap är att de inte är så ljuskrävande. De växer i regnskogens mellannivå, mer eller mindre i skuggan av träden.

Också i ampel: eldranka och femöring.

En bild för länge sedan, slutet av 80-talet. Vi hade Florariet fullt av gloxiniaväxter och hade haft dem länge. Här tre femöringar och två eldrankor, en gul och en röd, den senare en jätte. Den i särklass flottaste vi haft. Här sju år gammal. (Jämför med samma växt fem år tidigare i sidofältet.)
Detta var när vi höll på med boken BLOMMOR BESVARAD KÄRLEK, Bra Böcker 1991. Storformat. (Finns på Bokbörsen.) Som titeln säger handlar den om blommande inneväxter. En stor del upptas av  familjen gloxiniaväxter.
Femöringarna, Achimenes, berättar vi om på annan plats, se HÄR, de tillhör avdelningen rhizomväxter.
Eldrankan kommer från regnskogarna i Mellanamerika, man kan säga att den är en parallell till ampelacklorna i Asien. Båda släktena är typiska epifyter, dvs de lever uppe i träden ungefär som orkidéer. Båda pollineras av fåglar, det ser man på pistillerna och ståndarna, som skjuter ut från de rörformade blommorna.
Så här går det till:
En fågel kommer för att dricka nektar i blomman. Exempelvis en kolibri. Den sticker in näbbet och pudras då med ståndarmjöl på nacken. Så flyger den till nästa blomma. Och sticker in näbbet. Då hamnar ståndarmjölet på pistillens märke. Befruktning sker.
Men det finns också skillnader mellan eldrankor och ampelfacklor. Det har att göra med karaktären på den skog de lever i. Eldrankornas regnskog i Mellanamerika har inte de långa torrperioder som ampelfacklornas monsunskog i Asien har.
Slutsatsen är given.
Eldrankorna är inte så förlåtande mot oregelbunden  vattning som ampelfacklorna.

Kanske mest för bladens skull.

Kopparblad, Episcia cupreata, visst blommar den. Men dess största prydnad ligger i de vackert tecknade bladen.  Blommorna kommer och går, men det generöst hängande växtsättet stannar kvar.
Men kopparblad? Någon kopparfärg ser man sällan bland de moderna hybriderna. De går mer i grönt och silver. Växten är förstås döpt efter den vilda arten i regnskogen. Den gör skäl för namnet kopparblad.
Och det generöst hängande växtsättet? Det finns bara i odling. I naturen är kopparbladet ingen hängväxt. Den håller till på marken. Den brer ut sig i kolonier med hjälp av utlöpare som bildar dotterplantor,  ungefär som jordgubbar.
Dessa utlöpare kan man ha nytta av när man förökar. Sättet att föröka kallas avläggning. Kopparbladets utlöpare, bildar dotterplantor i spetsarna. Här har en sådan dotterplanta fått rota sig i en egen kruka. Nu är det dags att klippa av förbindelsen, stolonen. Den nya växten är färdig.

En något annan historia.

Kornettblomman är vanlig i handeln. Streptocarpus. Också en gloxiniaväxt. Men annorlunda. Den hör hemma i ett annat klimat än de andra: i ett rum där man har det svalt och ljust om vintern. På en veranda eller inglasad balkong, frostfritt. Ungefär som den har det hemma i Sydafrika.
Om sommaren vill den ha det varmt och ljust, betydligt ljusare än de andra i familjen. Dock måste man skydda den från den hetaste solen, alltid besvärlig för växter i kruka.
Har man bara sina kornettblommor svalt och ljust om vintern så visar de upp en allt rikare blomning när våren och ljuset kommer.
Det senaste i blomsterhandeln är hybrider med ettblads-streptocarpus. I naturen finns det flera arter med bara ett blad. Fast stort. Blommorna kommer upp längs huvudnerven.
Ettbladsorten på bilden heter ’Domino’. Nu har den visserligen mer än ett blad, två. Men ändå fungerar den som en ettbladsstreptocarpus.
För den som vill veta mer om ämnet så finns det en utmärkt hemsida Se HÄR.  Den innehåller allt man behöver veta.
De professionella lägger ner ett halvt blad,  halverat på längden med huvudnerven borttagen. Nya plantor bildas sedan vid varje liten sidonerv.
Så gör inte vi. Vi gör som på bilden. Sätter den avklippta spetsen av ett blad. Där bildas också nya plantor vid nerverna. Inte lika många förstås som längst ett halvt blad. Men så där tio, mer än tillräckligt. 

Tidskrifterna. För närmare bekantskap.

De båda sällskapen som ägnar sig åt gloxiniafamiljen har var sin tidskrift: Saintpauliavännen och Gesneriastnytt. Vi har dem gratis eftersom båda sällskapen bildades inspirerade av vår bok Blommor Besvarad Kärlek.
Genom tidskrifterna har vi kunnat bättra på vår kunskap om familjen och inte minst fått lära oss hur enormt många olika arter det finns, över 3000. För att inte tala om hur många hybrider. Alla duger förstås inte att odla i ett hem, men förvånansvärt många klarar man med receptet: odlas som saintpaulia.
Dessutom: Gesneriasterna har en fröfond med mängder av arter och sorter som man kan beställa, dvs om man är medlem. Enbart av Sinningiahybrider hittar man över trettio.
Vi har förstås försökt med ett antal ovanliga gesnerior. Med mer eller mindre lyckat resultat. Vi kan inte låta bli att visa upp den som charmat oss mest, en liten ört med ljuva ljusblå blommor och blad som inte är större än en pekfingernagel. Bladen sitter tätt, tätt i ett spiralmönster som bildar en perfekt symmetrisk rosett.
Vi startade med ett blad. Vi njöt av blomningen ett par år. Men den passade oss inte. Den var inte som saintpaulian, tropisk. Den behövde en sval och ljus vintervila och det kunde vi inte erbjuda i längden. Vi gav bort den till en vän.
Men vi vet ju var den finns så vi hälsar på den en gång om året när den blommar. Det gör den varje höst.
Namn: Petrocosmea formosana. Inget svenskt namn. Men Gesneriasterna har föreslagit SKUD,  (Svensk kulturväxtdatabas), att släktet Petrocosmea skall  kallas bergsrosetter.

Spara