EN BLOMMANDE FAMILJ

 

Gloxiniaväxter.

Detta är den största familjen bland blommande inomhusväxter. Och den mest lämpade. Som gjord för en vanlig fönsterkarm.  Det botaniska namnet på familjen är Gesneriaceae. Den kallas ofta  krukväxtfamiljen.
TILLFÄLLIG GÄST ELLER ÄLSKAD FAMILJEMEDLEM? Så många gånger detta har hänt oss. Att vi har fallit för en blommas charm, köpt hem den, satt den i ett fönster och njutit av den. Så länge blomningen har varat.
Men sedan? Många gånger har vi helt enkelt köpt en ny. Problemet löst.
Men med åren har vi lärt oss om gloxiniaväxter att det är något särskilt med dem.  De stannar gärna kvar. De ger oss chansen till ett långt liv med dem. Om vi ger dem lite omsorg förstås. De kommer tillbaka och blommar igen. De tar gärna steget från tillfällig gäst till älskad familjemedlem.
TVÅ KATEGORIER. Det hänger på rotsystemet. En del av arterna har vanliga rötter som saintpaulior och ampelfacklor. så kallade fibrösa rötter, som hos gräs, trådar av olika längd och tjocklek.
Andra har knölar eller rhizomer under jorden som sinningior och narrhuvor, 
 se Här. 
Men om man undantar att knölar och rhizomer måste tas hand om vår och höst, eftersom dessa växter vilar om vintern, så sköter man båda kategorierna  på i stort sett samma sätt.
KÄNNER MAN EN, KÄNNER MAN ALLA. Vanligast av alla gloxiniaväxter är sedan länge saintpaulian som har ett eget kapitel, se HÄR. Att känna en saintpaulia är att känna resten av familjen. alla är så lika till sina karaktärer.
Saintpaulian på bilden har vi köpt som blad på Tradera. Den heter ’Pink Dove’ och är en amerikansk sort från Lyndon Lyon i New York.
GLOXINIAVÄXTER MED FIBRÖSA RÖTTER.  DETTA HAR DE GEMENSAMT.
FÖR DET FÖRSTA: de är tropiska. Det innebär att de älskar vanlig rumsvärme,
FÖR DET ANDRA: de  lever på marken i skuggan under träden i regnskogarna. Det innebär att de  klarar det svaga ljuset under vår mörka årstid. De älskar sommarljuset men tål inte för mycket sol.
FÖR DET TREDJE. 
 De är visserligen tåliga, men inom gränser. De tillhör inte gruppen naturens egna överlevare som vi visat fram många exempel på. De kräver omsorg. De måste skötas någorlunda regelbundet med vatten och näring. T. ex. saintpauliorna. För att de skall fortsätta blomma följer vi en gammal rutin, vi planterar om dem varje vår. Numera har vi bara några stycken.

SILVERCHIRITA. VÅR ÄLDSTA GLOXINIAVÄXT. ETT FYND. Den har hunnit bli riktigt gammal. Över 40 år. Vi upptäckte den i Botanischer Garten i Kiel, Tyskland. Vi var på jakt efter den vilda Saintpaulian, S. ionantha. Se HÄR.  Fanns inte.
Men så fick vi syn på tjocka silvertecknade blad och ljusblå klockor på höga stjälkar. Och ett namn: Chirita sinensis, insamlad i Guandongprovinsen i södra Kina, Höjd över havet: 100 till 300 meter. En vild art.
Superbra krukväxt, meddelade den botanist vi talade med.  Samma familj som Saintpaulian. Vi fick ett blad att ta med hem.
Vi visste inte mycket om växter på den tiden. Men denna fascinerade oss. Ett litet blad, skulle det gå? En liten växt ända från Kina? Skulle man kunna ha den i sitt hem? För hur länge? Få den att blomma?
Nå, vi har den fortfarande. Vi sköter den som en saintpaulia, men den är faktiskt ännu tåligare. Med sina tjocka blad tillhör den gloxiniafamiljens mest uthålliga. Vi planterar om den bara så där vart tredje år,  förnyar den med bladstickling.
Silverchiritan har vi aldrig sett i handeln. Den som önskar en sådan får leta på nätet eller kontakta någon av de båda sällskap som ägnar sig åt familjen Gesneriaceae. Se HÄR. och HÄR.

PRIMULINA TAMIANA är en liten ivrigt blommande gloxiniaväxt som vi själva på sätt och vis en gång lanserade som krukväxt i Danmark. Det var Nina som erbjöd sina danska läsare (Hendes Verden, Köpenhamn), att gratis få rotade bladsticklingar. Dvs. om de skickade in ett kuvert med frimärke, namn och adress. Det blev över hundra små sticklingsplantor som på det sättet spreds över Danmark. Tillsammans med odlingsrådet: Sköt om tamianan som en saintpaulia.
Sedan dess har tamianan tagits upp i odling av professionella danska odlare.

Ampelfacklor

EN KRUKVÄXT VAR FÖDD.  En helt ny ampelfackla dök upp på 1970-talet. Stor succé. Den hade en helt annan form än den gamla vanliga ampelfacklan. Den nya var upprättväxande. Som man hör av namnet ampelfackla var den gamla en hängväxt, ampel betyder kruka för hängväxt.
Vi hittade den första nya på ett odlingsbord på Fyn, Danmark. Den stod bland många hundra som skulle ut på marknaden. Premiär. Den kallades Praktfackla, Aeschynanthus x speciosus och hade fått sortnamnet Riegel, efter odlarens hustru.
Här har vår första hunnit bli åtta år och blommar nu sedan några månader tillbaka.  Vi har aldrig tidigare sett en så praktfullt blommande växt i gloxiniafamiljen. Som dessutom varit så lättskött. Den har enkelt klarat de mörka vintermånaderna och sedan satt knopp varje vår när ljuset kommit tillbaka.
EFTER BLOMNINGEN. Dags att beskära facklan. Den hade för länge sedan vuxit ur sin fönsterkarm. Inga märkvärdigheter. Vi bara klippte in den så att formatet blev mer hanterligt. Vi siktade dessutom in oss på att plantera om den till våren.
DVÄRGFACKLA. Aeschynanthus hildebrandtii är en art som gett upphov till många korsningar. Alla lika lätthanterliga som praktfacklan, fast förstås mindre. Se sidofältet. Danskarnas populärnamn på hildebrandtiin är fyndigt; ’ildebrand’, danska för eldsvåda.
DEN GAMLA FINA AMPELFACKLAN  A. speciosus, är vanlig i handeln, en hängande art som namnet säger.  Den har också gett upphov till många sorter, som denna ’Mona Lisa’.
I ampelfackelsläktet har alla i stort sett samma karaktär. De lever i monsunskogarna i Asien,  exempelvis Malaysia, Thailand. Mellan monsunregnen måste de uthärda månader av torka. Inte att undra över att de klarar att stå torrt någon gång också hemma hos oss. En annan egenskap är att de inte är så ljuskrävande. De växer i regnskogens mellannivå, mer eller mindre i skuggan av träden.

Också i ampel: eldranka och femöring.

En bild för länge sedan, slutet av 80-talet. Vi hade Florariet fullt av gloxiniaväxter och hade haft dem länge. Här tre femöringar och två eldrankor, en gul och en röd, den senare en jätte. Den i särklass flottaste vi haft. Här sju år gammal. (Jämför med samma växt fem år tidigare i sidofältet.)
Detta var när vi höll på med boken BLOMMOR BESVARAD KÄRLEK, Bra Böcker 1991. Storformat. (Finns på Bokbörsen.) Som titeln säger handlar den om blommande inneväxter. En stor del upptas av  familjen gloxiniaväxter.
Femöringarna, Achimenes, berättar vi om på annan plats, se HÄR, de tillhör avdelningen rhizomväxter.
Eldrankan kommer från regnskogarna i Mellanamerika, man kan säga att den är en parallell till ampelacklorna i Asien. Båda släktena är typiska epifyter, dvs de .lever uppe i träden ungefär som orkidéer. Båda pollineras av fåglar, det ser man på pistillerna och ståndarna, som skjuter ut från de rörformade blommorna.
En fågel kommer för att dricka nektar i blomman. Exempelvis en kolibri. Den sticker in näbbet, och pudras med ståndarmjöl på nacken. Så flyger den till nästa blomma. Där hamnar ståndarmjölet på pistillens märke. Befruktning.
Men det finns också skillnader mellan eldrankor och ampelfacklor. Det har att göra med karaktären på den skog de lever i. Eldrankornas regnskog har inte de långa torrperioder som ampelacklornas monsunskog har. Slutsatsen är given. De är inte så förlåtande mot slarvig vattning.

Kanske mest för bladens skull.

Kopparblad, Episcia cupreata, visst blommar den. Men dess största prydnad ligger i de vackert tecknade bladen.  Blommorna kommer och går, men det generöst hängande växtsättet stannar kvar.
Men kopparblad? Någon kopparfärg ser man sällan bland de moderna hybriderna. De går mer i grönt och silver. Växten är förstås döpt efter den vilda arten i regnskogen. Den gör skäl för namnet kopparblad.
Och det generöst hängande växtsättet? Det finns bara i odling. I naturen är kopparbladet ingen hängväxt. Den håller till på marken. Den brer ut sig i kolonier med hjälp av utlöpare som bildar dotterplantor,  ungefär som jordgubbar.
Dessa utlöpare kan man ha nytta av när man förökar. Sättet att föröka kallas avläggning. Kopparbladets utlöpare, bildar dotterplantor i spetsarna. Här har en sådan dotterplanta fått rota sig i en egen kruka. Nu är det dags att klippa av förbindelsen, stolonen. Den nya växten är färdig.

En något annan historia.

Kornettblomman är vanlig i handeln. Streptocarpus. Också en gloxiniaväxt. Men annorlunda. Den hör hemma i ett annat klimat än de andra: i ett rum där man har det svalt och ljust om vintern. På en veranda eller inglasad balkong, frostfritt. Ungefär som den har det hemma i Sydafrika.
Om sommaren vill den ha det varmt och ljust, betydligt ljusare än de andra i familjen. Dock måste man skydda den från den hetaste solen, alltid besvärlig för växter i kruka.
Har man bara sina kornettblommor svalt och ljust om vintern så visar de upp en allt rikare blomning när våren och ljuset kommer.
Det senaste i blomsterhandeln är hybrider med ettblads-streptocarpus.. I naturen finns det flera arter med bara ett blad. Blommorna kommer upp längs huvudnerven.
Ettbladsorten på bilden heter ’Domino’. Nu har den visserligen mer än ett blad, två. Men ändå fungerar den som en ettbladsstreptocarpus.
För den som vill veta mer om ämnet så finns det en utmärkt hemsida Se HÄR.  Den innehåller allt man behöver veta. Vi vill bara invända mot hur man bör sätta en stickling av ett blad, vårt sätt är enklare och mer lätthanterligt.
De professionella läger ner ett halv blad som är halverat på längden med huvudnerven borttagen. Nya plantor bildas sedan vid varje liten sidonerv. Vi gör som på bilden. Sätter den avklippta spetsen av ett blad. Där bildas också nya plantor vid nerverna. Inte lika många förstås som längst ett halvt blad. Men så där tio, mer än tillräckligt. 

Tidskrifterna. För närmare bekantskap.

De båda sällskapen som ägnar sig åt gloxiniafamiljen har var sin tidskrift: Saintpauliavännen och Gesneriastnytt. Vi har dem gratis eftersom båda sällskapen bildades inspirerade av vår bok Blommor Besvarad Kärlek. Genom tidskrifterna har vi kunnat bättra på vår kunskap om familjen och inte minst fått lära oss hur enormt många olika arter det finns, över 3000. För att inte tala om hur många hybrider. Alla duger förstås inte att odla i ett hem, men förvånansvärt många klarar man med receptet: odlas som saintpaulia.
Dessutom: Gesneriasterna har en fröfond med mängder av arter och sorter som man kan beställa, dvs om man är medlem. Enbart av Sinningia hybrider hittar man över trettio.
Vi har förstås försökt med ett antal ovanliga gesnerior. Med mer eller mindre lyckat resultat. Vi kan inte låta bli att visa upp en av dem som charmat oss mest, en liten ört med ljuva ljusblå blommor och blad som inte är större än en pekfingernagel. Bladen sitter tätt, tätt i ett spiralmönster som bildar en perfekt symmetrisk rosett.
Vi startade med ett blad. Vi njöt av blomningen ett par år. Men den passade oss inte. Den var inte som saintpaulian, tropisk. Den behövde en sval och ljus vintervila och det kunde vi inte erbjuda i längden. Vi gav bort den till en vän.
Men vi vet ju var den finns så vi hälsar på den en gång om året när den blommar. Det gör den varje höst.
Namn: Petrocosmea formosana. Inget svenskt namn. Men Gesneriasterna har föreslagit SKUD att släktet Petrocosmea skall  kallas bergsrosetter. (Svensk kulturväxtdatabas).

 

Spara

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST