Karoo

 KAROO.

Stora Karoo är en väldig halvöken som i ett bälte från väster till öster sträcker sig  över så gott som halva Sydafrika.  Längst i öster ligger en liten farm, nära  orten Kendrew, världskänd för någonting som den inte har. Eller kanske har. 
Den så eftersökta kloteuforbian, Euphorbia obesa.
Ryktet har gått i många år att kloteuforbian har upphört att existera. Dvs som vildväxande i naturen. Dvs här på dess enda växtplats.
Den har varit utrotningshotad sedan den första teckningen publcerades i Curtis Bot Mag, 1903. Teckningen ledde till dess olycka. Samlare över hela världen började tävla om att komma över ett exemplar. Den runda formen, det märkliga mönstret, världens enda rutiga växt. Oemotståndlig.
Trots att den hade fridlysts redan på trettiotalet fortsatte folket i trakten att gräva upp den och sälja den dyrt långt in i vår tid. Med jämna mellanrum gick ryktet att den var helt utrotad. Men vi hade hört oss för. Det kunde kanske löna sig att leta.
Vi körde upp från Port Elizabeth vid sydkusten, en sjutimmars resa, för att se om ryktet talade sanning. I två dagar vandrade vi omkring över sand och stenar och kryssade mellan taggiga buskar. Det enda vi fann var uppgrävda gropar.
Men till sist. Succé! Vi stötte på en liten familj, mamma pappa, barn. En sorts växtrikets flyktingar som sökt skydd bland skarpa törnen. Hurra! De fanns kvar.
Men hur länge? Kanske är bilden vi tog ovan den sista bilden av Euphorbia obesa som den växer i naturen.
HON OCH  HAN OCH ALLA BARNEN.
I odling är det ingen brist på kloteuforbior. De har länge funnits som krukväxter. De odlas inte minst i Holland. Vi har haft våra i  decennier.
De är lätta att föröka. Det framgår av vår egen lilla familjebild av henne och honom och de fyra barnen. Vi bara vände den stora hanen upp och ner och smekte över pollenet till märkena på honans honblommor. Det dröjde inte länge förrän fruktämnena svällde till små gröna äpplen. När de var mogna var det lätt att så fröna.
Att sköta dem är enkelt. Under den mörka årstiden står de svalt, ljust och torrt. Vi har dem i växthuset från november till mars. Då får de klara sig själva. Sedan kan vi ha dem lite varstans i huset, helst soligt, och då sköter vi dem som de andra växterna från Sydafrika. Att det går bra visar vår äldsta här intill, samma individ som familjefadern ovan, fast nästan tjugo år senare.

En klassisk krukväxt. Zebraaloe.

Också hemmahörande i Karoo och spridd över stora delar av Sydafrika, zebraaloe, Aloe variegata. En av de allra äldsta och käraste inomhusväxterna som varit spridd över Europa  sedan 1800-talet. Se vär egen  i fönstret överst i sidofältet.
Vi hittade zebraaloen i en bok från 1855: Blomsterodling i boningsrum av N.J Ericsson, trädgårdsmästare vid Haga och Tullgarns Kungl. lustslott. Han skriver: ”Aloe variegata. Blommorna köttröda, grönrandiga. Bladen trekantiga, spetsiga med hvita fläckar. Denna är en af de allmännaste arter hos oss. Omplanteras i mars uti 1 del grästorfsjord, 1 del löfjord, 1 del hästgödsel och 1 del sand, tegelmjöl och krossade träkol tillsammans.”
Hade den gpda trädgårdmästaren sett vår bild av växten i Karoo, skulle han lugnt kunnat förenkla receptet. Hästgödsel?

Hottentotternas hemliga proviant. Fockea edulis.

Det var länge en gåta hur naturfolken kunde överleva i Sydafrikas ökenliknande trakter. Där verkade det inte finnas något att livnära sig på. Hur klarade sig sanfolket till exempel, oftast kallat bushmän.
I deras trakter skulle 
en europé  dö av svält. Men för sanfolket var det inga problem  De visste vilka växter som hade ätbara rötter..
Till exempel fockean. Den kände sanfolket väl till. De använde den som proviant på sina vandringar. Artnamnet är edulis som betyder ätlig.
Vår egen fockea äter vi förstås inte på, den är en ren prydnad. Och gammal.  Vad skall vi gissa? Fyrtio år. Vi fick den som gåva av en dansk odlare, Ole Olsen, på Fyn. Numera har vi den i vårt växthus. Den får strax under 10 grader om vintern och blir inte vattnad mellan november och februari. Vi klipper ner de slingrande grenarna varje år.
Fockean blommar troget varje år men det är inte så mycket att beundra om man jämför med dess granne i Karoo, ökensstjärnan här nedan med sin överdådiga blomprakt.
När vi passerade Sundays River på väg från kloteuforbiorna söderut mot Port Elisabeth kom vi att tänka på vår fockea där hemma. Vi gjorde en paus och gav oss på upptäcktsfärd i naturen. Se sidofältet.

Ökenstjärna. Ännu en skön gamling.

 Den kom till oss genom ett litet under. Vi var på en växtutställning i Aalsmeer, Holland. Invigning. Propaganda för holländska odlare. Journalister och fotografer från hela Europa.
Och så en sista sak, sa talaren. En pristävling. Han lyfte upp en stor klump med några klena grenar överst. Inga blommor.
Den som kan säga vad växten heter  får den!
Vi hade inte en aning om den här sortens växter. Vi var i början av vårt växtintresse. Men vi hade sett en notis om att någon köpt en gammal fin suckulent för en stor summa.  Hur den såg ut visste vi inte. Men vi kom ihåg namnet.
Tyst i salen.
Varför inte försöka:
Pachypodium succulentum!
Stämde.
Och sedan. Hjälp, vad gör vi med denna pjäs? Detta var vår första kaudexväxt, tjockfot. Vi försökte ta reda på hur vi skulle sköta den. Växthus? Ok, det hade vi. Frostfritt? Ja.  Låta bli att vattna på vintern.  Ja.
Efter några år blommade den alldeles strålande.  Vi har sett en hel del exemplar av samma art men aldrig en liknande blomning. Tur vi tog en bild.
Men många år senare när vi vandrade runt i Karoo så kände vi igen den på blomningen. En liten buske. Någon imponerande knöl  hittade vi förstås inte. Den håller till under jord.
Släktnamnet Pachypodium är ett beskrivande namn. Pach- betyder tjock, -podium betyder fot, det hela betyder tjockfot. Arten har inget eget svenskt namn men släktet kallas ökenstjärna på svenska och tillhör familjen oleanderväxter. Som nerium. Blommar väldigt likt,  som en propeller med 5 blad, lätt snedställda.

Märkligast av de märkligaste.

Vi hittade dem i andra änden av Karro, den västliga, kallad Lilla Karoo. De växte ungefär som levande stenar men liknade ingenting vi tidigare sett.  De såg ut som växtvärldens mumintroll, mjukt rundade, inga kanter, inga håligheter, klädda med en mjuk korthårig päls. Man ser inte att varje kropp består av två sammanvuxna blad precis som stenbladen. Inte förrän blommorna öppnar en fog i toppen och tränger sig fram. Mycket sällsynta och utrotningshotade. Vi har inte lyckats skaffa frön från dem. Men vi vet hur de blommar. I vitt som de andra i isörtsfamiljen,  Aizoaceae.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

UTÖVER DET VANLIGA – SOM SKÖN KONST