Fler märkvärdigheter. Tjockstamsväxter. Kaudex.

Dorstenia. En favorit.

Senaste bilden av vår dorstenia. Så läcker. De stolta stammarna, de blanka bladen  och så dessa strålande solar till blommor. Därav det svenska namnet: stråldorstenia. Höjd över krukkanten 32 cm. Ålder omkring 20 år.
Dorstenia foetida är en av våra stiligaste växter. Dessutom en av de tappraste, i
 topp när det gäller uthållighet och tolerans mot försummelser.
Skötsel? Sol förstås, men ingenting överdrivet, den bor hos oss i samma västerfönster sedan över tjugo år. Ger man den bara vatten utan alltför långa uppehåll så klarar den sig själv. Det beror på de tjocka stammarna som lagrar vatten och näring. Här på bilden är den på höjden av sin säregna skönhet.
SÄSONGVÄXARE.
Stråldorstenian är en typisk säsongsväxare. Den grönskar under nio månader av året och vilar tre. Ungefär. Vi slutar vattna någon gång i november och låter den sedan tappa bladen i lugn och ro. Vi sätter igång den igen i mitten av februari och då dröjer det bara några veckor så dyker de första bladen upp. Som på bilden till höger. Samma dorstenia som syns i full  skrud ovan, den har nu vaknat.
Det kan kännas oroligt att låta bli att vattna i tre månader. Men inga problem. en någorlunda vuxen, två år, dorstenia klarar lätt ett halvt år. Den behöver inte ens vara planterad.
Det är spännande med vilarna, att följa deras utveckling, att umgås med dem, inte minst dorstenian är en umgängesvän. Och så dess märkliga utseende, den knaggliga stammen, de små urgröpningarna där de gamla bladen suttit, knippen av små nyfödda blad.
En nyväckt dorstenia är en egenartad prydnad,  på sitt eget sätt en skönhet, kanske kunde man ställa ut den som modern konst.
Under växtsäsongen vattnar vi kontinuerligt. Men alltid först när jorden blivit torr. Övervattning är i stort sett det enda en dorstenia inte tål. Så är den också är en ökenväxt hemmahörande i Jemen. Se sidofältet.
ÅLDER OMKRING 5 ÅR. Detta är samma exemplar som på stora bilden här ovan. Första bilden. Ålder omkring fem år.
ÅLDER OMKRING 15 ÅR.  Här är samma dorstenia efter ytterligare 10 år. För att få ett begrepp om skillnaden i storlek, så tänk på att i verkligheten är blommorna lika stora på alla de tre exemplaren.
Stråldorstenian är av våra trevligaste växter. Inte minst på grund av att den är skytt. Under den ljusa årstiden när den är i blom så avlossar den skott på skott. Hamnar de i en grannkruka så gror där snart en ny planta. Om de missar så gör det inte så mycket. De är så små att de inte syns

För barn och vuxna. Bästa läromedlet i växtvärlden. Dorstenian

Att hålla sig med växter hemma, visst är det är lite av en konst. Ni som inte vet hur man gör, ni barn och ni många vuxna, ni vill kanske lära er ett och annat.
I så fall:
Här har ni Dorstenian. I särklass bästa läroväxten.
Mera lättstartad och mera drifssäker än någon annan växt vi känner.
LÄTT att skaffa, genom frö eller småplanta.
LÄTT att så,  inte många frön gror lättare.
LÄTT att hantera som nyfödd, tjock och stadig.
LÄTT att ha genom åren, perfekt i  en vanlig lägenhet, stryktålig som de stryktåligaste.
Svenskt namn: Stråldorstenia. Varför strål- ? Jo, den strålar som en sol ritad på ett dagis. Det som strålar är en blomställning. Denna består av en många, många, små, små blommor som på en äng. De flesta har redan satt frö som nu, tjocka och präktiga har tagit sig upp ur blomsterängen.
De röda är mogna att skjutas iväg. De pressas ut av växten som man kan göra med en våt tvål i handen. Några gröna är snart mogna. De skjuts iväg om någon dag. Ännu omogna gula frön skymtar bland massor av små små blommor på den gula ängen. Deras tur kommer.
Det sägs att blommorna pollineras av sniglar som överför pollenet från ståndarna till pistillerna när de sniglar sig fram över blomsterängen.Dorstenia foetida sadd lag
Vill man samla på sig frön är det lätt att göra en fröfälla genom att trä över en plastpåse. Vårt rekord på en dag är 26. Sedan är det bara att strö ut fröna över såjorden i en kruka, låta en del myllas ner en smula och andra ligga kvar på ytan. Sedan vattna och täcka med glas eller genomskinlig plast.
SKAFFA-TIPS. Frön eller småplantor att köpa: kolla på Tradera eller HÄR. Eller HÄR.
Vi vet inga frön som gror lättare. Eller fröplantor som är lättare att hantera. På bilden ovan är det dags att skola plantorna, dvs ge dem var sin egen kruka.
Eller som här bredvid. De ligger på en tallrik, fröplantor som skall stoppas i var sin tändsticksask och skickas iväg till goda vänner. Här ligger de och väntar på att frostnätterna skall ta slut. De kan ligga i veckor utan vidare.
Om Dorsteniasläktet 
se HÄR.
SIST MEN OCKSÅ MINST.
Ålder elva år. Höjd över krukkanten 19 cm. Knölens omkrets 21 cm. Dorstenia benguellensis, inget svenskt namn, kunde heta knöldorstenia men det namnet tillhör D. barnimiana, se nedan.
Namnet har den fått från en av sina växtplatser, Benguela, ett landskap i Angola, som också gett namn åt Benguelaströmmen, en iskall havsström som kommer söderifrån, sveper förbi Kapstaden, upp längs Skelettkusten, passerar Benguela och till sist viker ut i Atlanten.
D. benguelliensis är en typisk knölväxt, grönskar och blommar om sommaren, vissnar ner om hösten, vilar under  vintern och så en vacker vårdag börjar man vattna och en ny växtperiod börjar.
KONSTEN ATT KÖPA RARA VÄXTER.
Knöldorstenian, D. barnimiana, har begripit hur man skall charma sådana som oss. Med blommorna förstås. De ser ut som några trevliga djur som sprallar med alla benen.  Dessutom ännu inga blad som skymmer showen.
Vi kunde inte motstå frestelsen, när Uhlig Kaktéen (HÄR) hade barnimiana till salu. Det blev förstås dyrt, men 
vi visste av erfarenhet att vi får fina växter från Uhlig.  I det här fallet en knöl mellan 1, 5 och 2, 5 cm i diameter. Se fakturan och följesedeln i sidfältet.
Och hade vi köpt en vanlig Dorstenia foetida, hade vi bara behövt betala en tredjedel av priset.
Ännu mycket billigare blir det förstås att köpa frö. Det är så vi för det mesta skaffar oss nya spännande växter. Och nu när Amazon har etablerat sig i Sverige blir det ännu lite lättare att hitta rätt i e-djunglen.

 

  

 

 Ökenrosen.  

Tjockstamsväxt, kaudex. (Kräver tålamod.)

Ökenrosen är berömd för sin skönhet, med stammen som en gammal ek och en krona som en brudbukett. Många exempel på nätet, sök på ’Adenium obesum som bonsai’.
Stammen är snidad som en modern skulptur, tjock, nästan havande. Därav artnamnet, obesum är latin för tjock. Den rätta botaniska termen för en sådan tjockis är kaudex. Vad som är stam och vad som är rot nere i jorden går inte så  lätt att åtskilja. En kaudex är ett överlevnadsorgan, innehåller vatten och näring som växten kan leva på under långa tider.
Vi har kämpat med ökennrosor. Vi hade den rödvita i över tio år, en gåva från Günter Dehmel i Bad Aibling, Sydtyskland. Den blommade vackert de första åren, sedan tröttnade den. Men inte vi. Ökenrosor var ett projekt vi inte ville ge upp.
Vi testade att köpa nya hybrider, inga fullt utvecklade kaudexplantor med tjocka stammar utan små blommande buskar, framtagna för blomningens skull.  Den flottaste hette ’Laura’ en jättesuccé så länge den blommade. Efter fem veckor  ingick hon i vår kategori ökenrosor som vi inte lyckats med.
 FRAMGÅNG  GENOM ATT SÅ.  
Vi skaffade frön hos någon så spännande som en ökenrosexpert i Sverige.  AdeniumBigBay. Ett stort utbud av småplantor, fröer och diverse tillbehör. Kolla den förnäma hemsidan: HÄR. 
Vi  sådde i en blandning av hälften såjord och hälften sjösand som vi tvättat väl. Vi satte sådden på en värmeduk och höll en temperatur på runt 24 grader. Vi sådde sent på hösten, 5 frön grodde på ett par veckor och utvecklade sig till knubbiga småplantor. Så här såg de ut strax före jul.
Suckulentbebisar. Vi hade dem förstås under belysning.
De små fröplantorna visade sig efter hand vara  på gränsen till oförstörbara. De tappade bladen om vintern, kom igen snällt om våren.  Här är den största. 3 år och 8 månader gammal. Nu är det september..
SUCCÉ.   VÅR FÖRSTA  EGNA.
Vi hade våra ökenrosor i ett västerfönster i flera år. Efter en tid koncentrerade vi oss på en enda, den kraftigaste. Den växte till sig rejält men ville inte sätta knopp.
Så en tidig vår satte vi ut den i växthuset. Men först efter att ha ökat upp nattemperaturen till minimum 18 grader. (Normalt har vi bara vintervilare i växthuset. Temperatur: mellan 5 och 10 grader.
)
 Vår ökenros förstod vad vi menade, satte knopp och blommade.  Nu tog vi fram de andra fröplantorna och planterade upp dem. Blommande ökenrosor för framtiden? Vi kan ju hoppas.
YNKLIGA SMÅ MUSAÖRON. 
Varför avbilda sådana småttigheter? Jo, det kallas odlarglädje.
Man går där och kollar. Lite förstrött. Först ingenting. Sedan ingenting. Men sedan, vad är det där? En tunn grön tråd i spetsen på en kal gren? Jovisst! Första skymten av ett skott.
Hurra! Den har gjort det igen. Obesan har överlevt vintervilan, nu full av lust att växa.
 En stor märkvärdighet varje vår.
Vi tog en bild förstås. Efter åtta dagar. Här går det fort.

Ännu flera kaudexväxter.

Den kallas bombax när man talar om den som inomhusväxt, Pseudobombax ellipticum.  Där den lever i Mellanamerika kallas den rakborstträd på grund av sin blomning. Pseudobombax elipticum lag
Men de vackra ljusröda rakborstarna får man aldrig se i ett vanligt bostadsrum, bombaxen blir inte tillräckligt gammal.
Den kallas också bomullsträd. Men inte heller får man se trädets stora bomullsfrukter. Pseudobombaxen är nära släkt med de två mest berömda bomulls träden, Bombax ceiba och Ceiba pentandra, vars bomull förr världen fyllde de flesta stoppade kuddar och madrasser. Råvaran kallas kapok,  var en stor industri och används fortfarande. Till salu på nätet för särskilda ändamål. Ordet Bombax tycks ha med grekiska för bomull att göra.
Att ha en bombax i sitt hem är en jättetillgång tycker vi. Kolla den vackra tjockstammen och det eleganta  bladverket. Dessutom: den är lätt att ha hand om.
Bombaxen på bilden ovan tillhör Ernst Specks på Exotica i Tyskland. Vår egen här bredvid är kanske inte lika vacker men vi vill gärna visa den ändå.
(Titta i sidfältet. På teckningen i den grova barken, ett slags gröna bladformer.)
Vi köpte vår på rea hos Stenåsa i Falkenberg för runt femton år sedan. Den har stått på några olika platser i vårt hem, för det mesta i västerläge. Den tolererar det mesta som så många andra kaudexväxter. Den växer kraftigt och brer ut sig med sina grenar och blad. Men lyckligtvis tål den att beskäras rejält.

Paraplyaralia.  Innebonsai. ”Världens tåligaste”.

Vi fick den av David Fukumoto någon gång i mitten av 80-talet. Vi besökte honom på Hawaii, Big Island, där han hade sina odlingar. Hans firma Fukubonsai, se HÄR var då storproducent av enkla innebonsai, inriktad på en enda art: Paraplyaralia, Schefflera arboricola.
David lyfte upp växten här intill. Dwarf Schefflera Bonsai”, sa han. ”Vackra blad, kraftiga grenar, synlig tjock rot, sprucken lavasten. Världens tåligaste innebonsai.”
När vi hörde honom tyckte vi att han överdrev. Han fortsatte: ”Här behövs inga kunskaper om klassisk bonsai. Scheffleran klarar dåligt ljus, mycket torka. Glöm gärna bort den, när ni sen får syn på den så ge den lite vatten. Blir den för stor så klipp den tillbaka.”
Han skulle skicka ett exemplar till oss med nästa sändning till Europa, sa han, vi kunde hämta den på Bonsaicentrum, Heidelberg, Tyskland. Det gjorde vi efter ett år.
 Vi kan vi bara ge honom rätt. Ingen av våra växter har genomlevt värre strapatser och ändå levt vidare.
Hos en av våra närmaste stod den ett par år på studentkorridor, därefter i flera tillfälliga bostäder, sedan undanställd under byggperioder, för det mesta ovattnad, dammig, mer eller mindre bortglömd. Så ett par gånger fick vi syn på den stackaren, tog hem den och återupplivade den.
På det viset blev vi rehabspecialister. På dvärgaralia. Spännande, lärorikt, tala om att samarbeta med en växt. Varje gång beskar vi den, någon gång planterade vi om den, i samma kruka fast i större storlek. Och så tacksam den var. Så ljuvligt när de första nya skotten började visa sig. Och så finalen, när vi lämnade den tillbaka.
Beröm till oss?
Nej.
Det mesta var växtens förtjänst.
Följ rehabförloppet genom bilderna i sidofältet. Utvecklingen från 1980-talet och framåt, under 27 år
Någon bonsai har vi inte försökt göra av Davids FUKU-bonsai.  Vi har låtit den styra sig själv. Vi är mycket nöjda med hur den uppför sig.
När vi besökte Davis Fukumoto, passade vi på att ta med oss en av hans mest lyckade aralior upp till vulkanen Mauna Kea för att ge den en värdig bakgrund.
En annan av Davids finaste såg vi på Bonsaicentrum, Heidelberg, när vi hämtade vår present. Vi tog en bild.
VI HAR INTE LYCKATS. Vi har själva skaffat småplantor av papaplyaralia för att försökt få dem att likna Davids skönheter. Vanlig papaplyaralia, förstås. Som David inte använder. Han har en  speciell kortvuxen sort till sina småträd. Hur han gör när han formar den vet vi inte.  Det räcker att vår växt blir kvar (om än inte hos oss) och växer sig vackrare för varje år.
Vi har växlat mejl med honom nyligen. Tyvärr, någon export till Europa har han inte mer.

Kurrajong.

Kurrajon är ett landskap i sydösta Australien som har gett sitt namn åt ett antal träd av Brachychitonsläktet. Vi har haft några av dem  genom åren, men först på senare år fått kunskaper om dem och erfarenheter. Vi är mycket förtjusta över två av dem. B. bidwillii och B. discolor. Inte minst är vi imponerade av deras överlevnadsförmåga.
De är visserligen inte tropiska men vi har dem i ändå vanliga bostadsrum. Det går perfekt. Vi ger dem bra ljus och försöker vattna dem regelbundet. Missar vi någon gång så protesterar de inte.  I naturen är de stora träd.
SKAFFA-TIPS: Lätt att hitta frön. Vi har skaffat frön från Sunshine-seeds.de. De har listat elva arter av Brachychiton. se HÄR.  Plantanica i Sverige har någon  art. Kolla HÄR.

1. KURRAJONGTRÄDET. Brachichyton populneus är ett av våra senaste tillskott av de australiska träden. Populneus hänför sig till bladen: poppelliknande. Det har funnits i handeln för länge sedan, nu har vi sått frön.  De grodde lätt och växte upp till vackra små plantor. De avslöjade dessutom sina hemligheter, dels hur de skaffar sig näring med hjälp av insekter och dels vad det är som ger dem deras uthållighet. Se sidfältet.

2. LILLA KURAJONGTRÄDET. Brachychiton bidwillii, är vår stora favorit bland de fyra. När det kom till oss prydde det sig med en underbar blomning, inga blad, bara små klockor i rött. Det var en dansk odlare som försökte lansera det som krukväxt. Utan större framgång.
De första åren försökte vi få det att blomma om. Det fick sin plats i vårt långa västerfönster,  men blommor? Nej.
Vi läste oss till att det först brukade tappa bladen och sedan börja  blomma. Alltså slutade vi vattna och bladen föll. När vi började vattna igen kom bladen lätt tilbaka.  Men blommor? Nej.
Men vi sörjde inte. Vi hade lärt oss tycka om lilla kurrajongträdet som ett vackert och grönskande träd. Uthålligt och trofasts. Bekymmersfritt. Aldrig ohyra, aldrig protester mot utebliven vattning.  
De båda bilderna visar samma träd men det är tjugosju år mellan den röda och den gröna bilden. Still alive and kicking. Sagolikt vacker bladskrud.
Lägg till 7 år. Ett under sker.
Det är i slutet av juni då vi upptäcker att det börjar blomma.
Efter 34 år.
Men inte ute i grenspetsarna som första gången, nu kommer blommorna i knippen rakt ut från stammen. Från fem olika ställen.
Vi läser om trädet och upptäcker att detta är typiskt, det blommar i princip från var som helst. Så överraskande. Så vackert.
Det blommar en månad lite från och till och här och var. Liklanat inget annat vi känner till.
Vi tackar och tar emot. Och förundras.
3. QUEENSLAND LACEBARK TREE.   Brachychiton discolor. Inget svenskt namn, ’lacebark’ betyder spetsbark, spets i betydelsen broderi.
Vi ägde ett en gång på åttiotalet. Vi köpte det som krukväxt. En enda stam med strödda blad. Det växte bra. Alltför bra.  Vi var imponerade över hur oömt det var. Robust. Inte känsligt för att stå torrt en tid eller flyttas runt, det bara växte på. När det blev över två meter  gav vi upp och skänkte bort det.
Nu har vi det lilla trädet igen, men denna gång har vi sått det. Vi köpte frö HÄR.
Och framför allt, vi beskar det tidigt, vid 45 cm:s höjd, och fick det att förgrena sig. Som på bilden.  Elegant med sina tunna stammar och vackert formade blad.
Det fortsatte att växa med god fart. Vi väntade på att det skulle förgrena sig mera. Men nej, grenarna blev bara längre och längre.
OK. Vi beskär igen.
Vi tyckte vi förstod trädet, det  skulle inte ha något emot behandlingen. Rätt förstått. Det dröjde lite mer än en vecka så dök de första gröna skotten upp. Efter ytterligare några veckor kunde vi räkna grenarna. Från början hade de varit fyra, nu var de sju.
Hurra. Vi hade lyckats.
Ännu ett träd till vår samling av  de nästan oförstörbara.

4. DET AUSTRALISKA FLASKTRÄDET. Brachychiton rupestris, är vanligast i handeln av de fyra . Det dyker upp då och då i bonsailiknande former. Som detta som vi hittade i Holland. Fuskbonsai var det någon som sa. Själva tycker vi att det enda som har med bonsai att göra är fatet som växten står i.
Det andra flaskträdet hittade vi i Blomsterlandet. Det har inga andra ambitioner än att vara en krukväxt. Man ser tydligt på de tjocka stammarna hur lätt det är att hålla det i en fönsterkarm.

Dracaena.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

2 reaktioner på ”Fler märkvärdigheter. Tjockstamsväxter. Kaudex.”

  1. Hej!
    Vad fin sida ni gjort.
    Vad jag kan se är trädet ni har en Schefflera (Brassaia) actinophylla och den sista bilden en Schefflera arboricola.
    Lätt att det blir problem för läsarna att skilja dem åt.
    Särskilt eftersom de har ganska olika krav på skötsel och växtsätt.

Lämna ett svar till Svenborg Mellström Avbryt svar