Sparat

 

 

Originellast av alla.

Man kan egentligen inte ha den. Den stinker när den blommar. Man kan inte vara i samma rum. Att ta bilden var hemskt.
Varför vi har den? En vän flyttade utomlands och vi fick ärva hennes älsklingsväxt. I form av en jätteknöl. Tack. Och faktiskt, vi har lärt oss att handskas med den. Vi ser till att den bara blommar om sommaren. Och det får den göra utomhus.
Den heter konjak-knölkalla, Amorphophallus konjak, (Amorph betyder konstig, phallus  betyder snopp.)  
I motsats till andra knölar har knölkallan två växtperioder med vila emellan. I den ena perioden blommar den med en enda kallablomma. Som slutligen faller ihop förstås. Sedan vilar knölen några månader tills ett nytt skott dyker upp. Denna gång kommer det ett enda blad på en kraftig leopardmönstrad stängel. Bladet förgrenar sig sedan i tre sektioner så att växten ser ut som ett träd.  Att man ser flera blommor och flera blad på bilderna beror på att krukorna innehåller flera knölar. Knölarna får lätt dotterknölar.
Mer om knölkallan läs HÄR.

VÄXTER FÖR EN NY TID.

 

Världen är full av växter, runt tre hundra tusen arter. Med de mest olika egenskaper beroende på var de växer. I snustorra öknar, i ångande regnskogar, i iskalla fjäll.
Vi har alltid tänkt: bland alla dessa  gömmer det sig många som är som skapade för oss och vår tid.  Som inte önskar sig någon bättre växtplats än våra moderna hem. Som trivs hos oss moderna människor och vår speciella livsform. Som gärna ingår i vårt så kallade livspussel.
De måste förstås också behaga oss. Som de är, med sin livskraft, sin skönhet. Eller som de kan bli, om vi formar dem.
Och inte minst: De måste vara uthålliga. Tuffa. De får inte ge upp för att vi glömmer dem. För hur länge kan vi begära? Skall vi säga några  månader? Eller kanske några år?
Många av de växter vi berättar om har blivit riktigt gamla. Av växterna här på sidan är de flesta runt 20 år, ingen under 15. Orkidén är äldst, över 40.
Det är underbart vad vissa växter kan. Det är dem vi behöver.

Exempel 1. Vad är uthållighet hos en växt.

Rekordet är satt av vår klippfikus. Den var försvunnen i över tre år. Vi hittade den till slut längst inne på en hylla, nere i en tom kruka. Ingen jord, inga blad, rötterna i vädret, snustorr. En stackare,
Två månader senare hade vi planterat den, skött om den och satt ut den i sommarregnet. Nu ser den ut som om ingenting har drabbat den. Den kan inte ha det bättre. Läs mer  HÄR.
Klippfikusens rekord sattes tack vare vårt slarv. Men det var så vi lärde känna dess överlevnadförmåga. Sedan dess har vi hittat många andra växter med liknande egenskaper. De kommer från sådana miljöer som ställer hårda krav på växters överlevnadsförmåga.

Exempel 2. Att forma en växt.

Bland våra växter för en ny tid finns ovanliga och för de flesta okända växter. Men där finns också gamla och välkända. Som ofta betraktas och behandlas som tråkiga inventarier. Och som behöver tas om hand. Formas  till de skönheter de kan vara.
FRÅN BÖRJAN.  Paradisträdet är en vanlig krukväxt sedan långt över hundra år. Uthålligheten är det inget fel på. 
Trädet är så seglivat att det ofta står där halvdött, med trassliga grenar och dammiga blad. Och på fel plats. Det blommar aldrig.
Det värsta paradisträd vi stött på var på väg till komposten. Försummat i åratal. Oälskat. På våra barnbarns dagis.
Ville vi ha det?  
Ja, tack.
Vi såg det som en utmaning. Vi tänkte göra en bildserie för en tysk tidning som vi arbetade för, Flora, Hamburg.
Vi skar tillbaka det brutalt. Vi kände arten. Vi visste vad den tålde. Och behövde. Vi ville visa hur lätt en växt kan låta sig formas. Hur den kan svara upp nästan med tacksamhet, åtminstone med förnyad växtkraft.
Vi följde dess utveckling och styrde den tålmodigt.
Mot vad då?
Det visste vi inte riktigt. Men vi ville att det skulle se ut som ett naturligt träd. Med grova stammar. Med ett elegant grenverk som lyfte upp en krona med blanka blad. Och helst: en praktfull blomning.
Det skulle leva upp till sitt namn:
Paradisträd.
Visst gjorde vi en serie. Bilderna finns  HÄR.

Nya växter för en ny tid.

Vi har ägnat oss åt växter i över fyrtio år. Skrivit om dem i böcker och tidningar. (Mest i Sverige och Danmark men också mycket i Tyskland och Norge). Vi har rest ut i världen för att bekanta oss med växterna  på deras växtplatser. Och vi har hälsat på hos många odlare.
Och framförallt: vi har haft växterna i vårt hem. Som mest hade vi över 500 i kruka. Det var under de år som vår främsta bok blev till: Blommor Besvarad Kärlek. 1991, Storformat. Bra Böcker.
Hela tiden har vi samlat på oss växter, inte systematiskt utan spontant och förtjust.
Se på den där! Den måste vi ha!
Så har vi tagit hem den ena växten efter den andra och bekantat oss med dem.  Andra hade vi läst om, blivit nyfikna på och beställt  över nätet. Antingen som småplanta, stickling eller frö.  Alla fick en plats hos oss.
Och viktigast av allt: många har blivit kvar, en ädel skara, kära vänner i familjen. De äldsta är över fyrtio år.
Det är dessa växter vi berättar om här.

 Världens största växtsamling.

Aldrig har det varit så lätt att skaffa sig växter som idag. I blomsterhandeln har sortimentet visserligen minskat sedan storhetstiden på 80- 90-talen. Men ändå finns där mycket att hämta.
Det nya för vår tid är att vi har tillgång världens största handelsplats. Internet. Man söker bara på det botaniska namnet, tack Linné. Man hittar så gott som allt.  Som frö, som stickling eller som färdig planta. Växter från hela världen.  En rikedom inom räckhåll.

 Utöver det vanliga. Ett älskat träd.

Vårt mest älskade träd finns inte i den vanliga handeln. Men är hur lätt som helst att hitta på nätet. Som stickling, som småplanta och som frö. Väl värt besväret,  ett nöje.
Trädet på bilden är 24 år, 58 cm högt från krukkanten och har 27 cm som största omkrets. startat upp från stickling. Det har gjort det mesta själv, hela tiden i samma söderfönster, med delvis skugga. Vi har mest tittat på och skött om det, klippt tillbaka en och annan gren. Det är extremt uthålligt, kommer från ökenartade trakter, södra Madagaskar, där växterna måste klara sig utan vatten i många månader.
Botaniskt namn: Operculicarya decaryi. Kallas Jabily. Inget svenskt namn.
FRÅN BÖRJAN. Sticklingen fick vi av en israelisk utställare i Aalsmeer, Holland. Den rotade sig säkert men långsamt.
Ä
nnu lättare är det att så Jabilyn. Vi har sått ett tiotal. Senast vi köpte frön var det av Köhres, Tyskland. 5 st. Alla grodde lätt.

Hemligheten avslöjad. Bilden här intill: en fröplanta fem månader gammal, skall just skolas om till en större kruka, lite av jorden har fallit av. Vad är det som tittar fram där nere? Jo en knöl. Ett magasin för överlevnad. Som växer med växten genom åren. Som exempelvis tillåter att man inte vattnar den på månader. Så dum är man förstås inte om man vill få fram ett vackert litet träd. Men det är bra att veta att det går.

Andra inköpsställen är Kakteen Haage, Uhlig Kakteen och Köhres Kakteen i Tyskland, som vi känner sedan många år.
En förteckning av 261 olika Euphorbior, alla med både bild och närbild, finns att se HÄR.

 

 

Från början var den en gåva från David Fukumoto på Hawaii som på den tiden exporterade många paraplyaralior till Europa. De kallades Fukubonsai. Växten plus den bonsailiknande skålen kom i vårt hem 1980.
Nästa bild visar växten oktober 2017. Här är den alltså 37 år äldre. Genom åren har den genomlidigt många strapatser. Den passar väl in i det gamla talesättet: det som inte dödat den har stärkt den.
”Världens tåligaste innebonsai” påstod David.
Vi berättar trädets omväxlande historia  HÄR.